Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Välkommen till lilla puberteten!

6-åringar (och 7-åringar) försöker hitta sin plats i tillvaron. Vägen  dit kan vara både stormig och fylld av uthällda mjölkglas … Vi har pratat med psykolog Pia Risholm Mothander.

Välkommen till den lilla puberteten!
Välkommen till den lilla puberteten! Foto: Shutterstock

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Plötsligt står barnet där – förändrat. Knubbigheten från småbarnstiden är som bortblåst. I stället har kroppen skjutit i höjden och blivit nästan vuxet långsmal. Armarna och benen är långa och slängiga. I munnen syns en tom glugg – om det inte redan har kommit nya, stora framtänder.

Men det är inte nog med de kroppsliga förändringarna. För en del föräldrar blir det också påtagligt att det här är en mental brytningsperiod: ALLT ska ifrågasättas, ALLT ska barnet protestera mot. Utbrotten kan bli både många och våldsamma.

Läs också: Barns utveckling 0-6 år

6-årsåldern ofta kantad av konflikter

Lilla puberteten kallas den ibland för, denna period av livet som för en del blir så stormig. Barnet kan, precis som när det var 2 eller 3, vägra borsta tänderna, vägra ta på sig kläderna och gråta högt av förtvivlan över att inte få den där glasstruten nu, på en gång!

Pia Risholm Mothander, psykolog, psykoterapeut och docent i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet samt medförfattare till flera fackböcker, bland andra Utvecklingspsykologi, Anknytningsteori och Att möta små barn och deras föräldrar i vården – om anknytning, utveckling och samspel.
Pia Risholm Mothander, psykolog, psykoterapeut och docent i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet samt medförfattare till flera fackböcker, bland andra Utvecklingspsykologi, Anknytningsteori och Att möta små barn och deras föräldrar i vården – om anknytning, utveckling och samspel. Foto: Copyright (c) Juliana Wiklund

– För många blir blir det här en ganska stökig period med mycket konflikter, säger barnpsykolog Pia Risholm Mothander.

Ur ett föräldraperspektiv är det inte alltid lätt att hantera.

– Men ha tålamod!  Tänk på att det går över – och på att det är ett viktigt led i barnets utveckling, säger Pia Risholm Mothander.

För vad som egentligen händer när det stormar som värst, är att barnet håller på att hitta sin plats i tillvaron.

Läs också: Hur pratar man med sitt barn om klimatkrisen? Barnpsykologen svarar

Börja skolan – eller vakta getter

Från 6, 7 års ålder går barn i nästan alla världens kulturer in i en mer lärande fas.

– I alla kulturer har man bedömt att man som 6-åring är mogen att ta lite mer ansvar, att förstå lite mer, att få lite mer krav ställda på sig. Och vi ställer mer krav på barnen. De ska vakta getter, de ska ta hand om småsyskon – eller gå i skolan, säger Pia Risholm Mothander.

Med förskoleverksamheten och skolan kommer allt möjligt annat. Man ska hålla ordning på skolväskan, bära bricka själv i matsalen, byta om till gymnastiken utan att tappa bort gympadojorna, klara sig själv på toaletten, försöka knyta skorna …

Allt handlar inte längre om mamma och pappa. I stället gäller det att hitta egna och fungerande relationer, egna och fungerande förhållningssätt. Mycket handlar om barnets inträde i samhällslivet. Barnet ska förflytta sig från familjens totala famn till att klara sig mer på egen hand i omgivningen.

Större krav på barnet

De krav barnet ställs inför är ofta stimulerande. Man vill ju vara – är ju – stor. Men de kan också väcka ambivalens: visst har man lust att vara stor, bara man fortfarande får vara liten också, ibland.

Motsatserna kan vara svåra att få ihop.

– Man kan bli arg på ett nytt sätt. Man har en större reportoar av känslor och uttryck att använda sig av. Men man lever både med rester av småbarnstidens omnipotens eller allsmakt – ”Jag vill vara prinsessan!” – och med den allt starkare känslan för vad som är rätt och fel: ”För att få vara med måste jag anpassa mig till vad de andra säger”.

– Det är i det här kraftfältet, mellan de båda polerna att vilja vara liten och att vilja vara stor, som barnet hittar sin plats i tillvaron. Och det sker om barnet får tillåtelse att sitta i knäet eller suga på tummen då och då, och samtidigt uppmuntras att klara av saker och utvecklas, säger Pia Risholm Mothander.

Läs också: 6 år – så kan det vara

Bekanta sig med kroppen

Kroppens förändring påverkar också, tror hon:

– Vid några tillfällen i livet är det ganska stora kroppsliga förändringar. Runt 1 år lär man sig gå. Nu, vid 6, 7, lär man sig att röra sig i omvärlden på ett nytt sätt. Man klättrar i träd, cyklar, hoppar hopprep och spelar fotboll. Jag tror att mycket handlar om att bekanta sig med kroppen – att behärska sin kropp, den här kroppen som är lite ny.

Att hålla reda på de långa armarna och benen är inte alltid lätt. Kroppen är fumlig och mjölken hamnar ofta utanför glaset, det spelar ingen roll hur duktigt barnet var på att hälla fint tidigare. Ofta är det svårt att sitta stilla. Hur enkelt det än var för bara något halvår sedan kan barnet nu ständigt ha myror i baken. Kroppen kan vara rastlös och näst intill klättrande – att barnet bokstavligt talat ramlar ner från stolen är faktiskt inte helt ovanligt.

Utvecklingen följer en krokig väg

Vägen till ”den egna platsen i tillvaron” är ofta krokig. Vem har till exempel rätt, föräldern eller läraren i skolan? Och kanske läraren inte kan ta lika stor hänsyn till mig som person som föräldern brukar göra? Kanske man måste acceptera att inte bli sedd hela tiden, eller att ibland bli missförstådd?

– Det här kan man hantera på olika sätt. Man kan gå till attack. Man kan dela upp världen: somliga är snälla och somliga är dumma, mamma är snäll och pappa är dum – eller tvärtom. Och man kan dra sig undan. Men förhandling är alltid en bättre strategi. Förhandling leder till utveckling. Därför är det bra att hjälpa barnet att resonera och argumentera, säger Pia Risholm Mothander.

Allt detta nya är inte bara förenat med ambivalens och konflikter. Det innebär mycket roligt också.

Barn i 6- och 7-årsåldern har ofta många personer att se upp till – äldre syskon, lek- eller skolkamrater, lärare, fritidspersonal och släktingar, till exempel.

– Det kan säkert vara roligt med alla nya ”idoler”; sådana man nu har kontakt med på egen hand och gör saker tillsammans med. Man umgås med andra barn mer självständigt. Och man varken behöver eller ska passas hela tiden, även om man naturligtvis ska vara omgiven av trygghet, säger Pia Risholm Mothander.

Läs också: Har ditt barn blivit en tweenie?

Intensiv samspelsträning

Barnet tränar sig ofta intensivt på att vara tillsammans med andra. Det utvecklar lekar, spel och regler tillsammans med andra barn, med en mycket större repertoar och utan ständigt överinseende av vuxna. Det upptäcker världen genom att klättra upp i ett träd, eller genom att bygga en koja.

Pia Risholm Mothander uttrycker det som att barnet är i ett socialt sammanhang av egen kraft. Men när det stormar, då kan känslan av att vara missförstådd bli överväldigande, tror hon:

– När alla är dumma och inte förstår, då är det viktigt att åtminstone ha mamma eller pappa. Föräldern måste finnas beständigt.

Lugnet väntar runt hörnet

Förr eller senare blir tillvaron lugnare.

Ofta sker det när barnet börjar hitta sin plats, både i tillvaron och i den nya kroppen. För en del sker det någon gång runt 7 års ålder och för de flesta någon gång före 8.

Och för vissa har ”lilla puberteten” knappt märkts alls.

Läs också: Vårda ditt barns självkänsla