Välkommen lillebror!

Väntan är över. Johan och Dani har fått en lillebror, David från Etiopien, och allt har gått över förväntan.

Två års väntan

I Vi Föräldrar 9/2007 berättade vi om Ninas och Mattias två år långa väntan på ett adopterat syskon till deras två biologiska barn.

Den artikeln kan du läsa här.

David kommer krypande under bordet. Han stannar nedanför mig, lägger en liten hand på mitt ben och drar sig mödosamt upp på fötter i det trånga utrymmet mellan soffa och vardagsrumsbord. Väl upprätt fattar han min högerhand och står sedan stadigt med ett förtjust leende. 
– För någon månad sedan började han ställa sig upp, krypa och sitta själv. Det kom ungefär samtidigt, berättar mamma Nina som sitter i soffan med dottern Dani, 3 år, i knät och maken Mattias bredvid.
David har hunnit bli 10 månader, och mycket företagsam. Adoptivbarn är ofta lite senare i utvecklingen eftersom personalen på barnhemmen sällan har tid att hjälpa dem med motoriska övningar.
Nina och Mattias berättar att det märktes på David, men att han tar igen det snabbt. 
– Han var väldigt stark i armar och nacke när han kom till oss. På barnhemmet såg vi att barnen ofta låg på mage på golvet, och det var nog därför han hade tränat upp just de musklerna. Men han har mycket energi och en stark vilja. Nästan direkt efter att vi kommit hem vände han sig själv från rygg till mage, berättar Nina.


Två års väntan

I nästan två år hade makarna väntat på att få hämta sitt etiopiska barn. Därför blev glädjen stor när en kvinna från Adoptionscentrum äntligen ringde i mitten av september i fjol och berättade att de hade fått en 5 månader gammal son.
 – Jag kände ett lyckorus och det var en otrolig lättnad att få beskedet, berättar Nina. Enda frustrationen var att Mattias var på tjänsteresa i Polen just då. 
– Ja, jag satt i möte i Warszawa med datorn framför mig när Nina mejlade över foton på David. Att sitta på ett hotellrum och klicka upp bilder på vår son var en märklig känsla. Han såg så nyfiken ut och på en av bilderna skymtade man ett leende, säger Mattias.

Sov mycket
Någon månad senare klev de på ett av Ethiopian Airlines plan och efter tio timmar landade de i huvudstaden Addis Abeba. Klockan var sju på morgonen och luften sval. De hade varit vakna nästan hela natten och började därför med att sova några timmar.
På eftermiddagen bar det av till barnhemmet. En barnsköterska visade dem till ett litet rum med vita stålsängar uppradade längs väggarna. I första sängen till höger låg deras son.
– När vi klev in i rummet fick jag samma känsla som när Johan och Dani föddes, berättar Mattias. Det var gripande och jag fick tårar i ögonen. Allting kändes väldigt verkligt när vi stod där runt hans säng.
För Nina blev första mötet annorlunda.
– Jag hade föreställt mig att vi skulle sitta i ett rum och vänta och sedan skulle de komma in och räcka över barnet. Därför blev jag lite överrumplad över att han plötsligt låg framför mig och det var så mycket intryck runt omkring att jag inte kände så starkt som jag hade trott. Men han såg jättefin ut och log mot oss, berättar hon. 
Efter att ha stått där och hållit hans hand en stund lyfte de upp honom och tog honom till ett särskilt besöksrum på barnhemmet. David protesterade inte, och efter bara en liten stund somnade han. 
– Det är så han reagerar när det blir för mycket intryck, förklarar Nina. Vi var på barnhemmet ungefär en timme om dagen, sedan började Johan och Dani tycka att det blev för långtråkigt. När vi lade tillbaka honom i sängen sov han nästan varje gång.


Lyckad nattflygning

För att undvika att barnen ska behöva vänja sig vid ännu ett nytt ställe, brukar de flesta adoptivföräldrar ta sina nya familjemedlemmar från barnhemmet först på hemresedagen. Så gjorde även familjen Nina och Mattias. Efter en ansträngande, men lyckad, nattflygning landade de på Arlanda.
De tog vägen förbi Skattekontoret i Spånga för att ansöka om ett personnummer till David, innan de äntligen kom hem. 
– David var stressad. Språk, synintryck, dofter, barnen, vi, huset – allt var nytt för honom. Han var orolig i kroppen och blev snabbt trött. Första tiden var han inte vaken mer än en timme i taget och han sov väldigt mycket, berättar Mattias.
– Han hade ungefär samma sovmönster som en nyfödd och det fanns ingen regelbundenhet alls. Men sedan ett par månader sover han två pass om dagen, säger Nina.


Vill vara med

David kryper runt på golvet och greppar allt han får tag i. Storebror Johan, 4, 5 år, leker vilda lekar med en kompis och David vill gärna vara med där det händer saker. Särskilt om Johan är med.
– Han tycker väldigt mycket om Johan och Dani. Speciellt storebror brukar busa med honom och göra konstiga ljud och det tycker David är jätteroligt, säger Nina.
Men det var en stor omställning för barnen att få ett syskon och första tiden var orolig.  
– Johan fick jättemycket utbrott, men som tur var tog han inte ut det på David utan på oss. Dani reagerade också med utbrott och hon gav sig även på David några gånger och knuffade honom. Vi hade förväntat oss att barnen skulle reagera och vi blev mest förvånade över att det gick över så snabbt, säger Mattias.
David tittar med stora nyfikna ögon och ler mycket. Han ser ut att trivas och må bra, och när han kom från barnhemmet var han varken undernärd eller drabbad av några sjukdomar.

Ler mot alla
Både Mattias och Nina tycker att hans ankomst gått över förväntan. Men det finns bitar de jobbar med, som att stärka banden till David.
– Det är ganska vanligt att barnhemsbarn ler mot allt och alla, det är en ren överlevnadsinstinkt. Vi vill att David ska bli blyg och vilja komma till oss, säger Nina.
– Å andra sidan vet vi ju inte om hans öppenhet mot främlingar beror på hans personlighet eller om det hänger samman med att han är adopterad, fyller Mattias i.
När David hamnar i kläm mellan en dockvagn och soffbordet lyfter jag upp honom för att han ska komma loss. Han fortsätter att le, men sneglar reflexmässigt bort mot pappa som satt sig på golvet med de andra barnen.
– Sådana där små detaljer betyder mycket för oss, säger Mattias och syftar på Davids reaktion. Att han söker vår bekräftelse tyder på att han är närmare oss än andra.
Mattias säger att han knöt an till sonen redan på barnhemmet. När han kom in i det lilla rummet och fick se David ligga där och le kände han att det var hans barn. För Nina har det tagit lite längre tid och hon är inte ända framme ännu. 
– Det är svårt att sätta ord på det, men det känns inte riktigt på samma sätt som med Johan och Dani. Jag trodde att det skulle gå fortare att knyta an, att det skulle komma automatiskt när man fick en bebis i famnen, särskilt eftersom jag redan var mamma. Men jag vet att det brukar kunna ta något halvår och ibland ännu längre. Men David känns ändå som vårt barn och en självklar del av familjen.

Försökte amma
Att ge David samma förutsättningar som Johan och Dani, är viktigt för Nina och Mattias. För Nina kändes det därför helt rätt att försöka amma honom, efter att ha läst om adoptivmammor som lyckats. Hon satte igång mjölkproduktionen med handpump i maj förra året och gjorde redan på barnhemmet ett försök att ge honom bröstet.
– Han blev bara ledsen, berättar hon. Det kändes inte som rätt plats heller och jag bestämde mig för att vänta. 
Väl hemma prövade Nina några gånger till.
– En gång tog han ett ordentligt tag och sög tre fyra gånger. Det kändes jättehäftigt. Jag började pumpa mera och försökte igen några dagar senare. Då ville han inte alls och efter några försök till lade jag ner det. Men jag är glad att jag försökte, annars hade jag nog grämt mig i efterhand, säger hon.
Att ge David samma förutsättningar betyder dock inte att de alltid behandlar honom likadant som Johan och Dani. De säger att han får lite mer uppmärksamhet än storasyskonen fick i samma ålder. 
– I början var man så himla mån om att han skulle må bra. Blev han ledsen tog jag det som om något var fel. Det var otroligt stressande när han var missnöjd och det tog lång tid innan jag fick in i huvudet att barn ju faktiskt är ledsna ibland, säger Nina. 

För många intryck
David också kan reagera väldigt starkt i vissa situationer, och på ett sådant sätt att de misstänker att det kan hänga samman med tidigare upplevelser.
– När man torkar mun och näsa på honom blir han nästan hysterisk. Det har hållit i sig i flera månader, och först nu börjar det bli lite bättre, säger Nina.
David har fått en mjuklandning i sin nya familj. Ingen mer än de själva har lyft eller tagit hand om honom under de fyra månader han varit hos dem och de sover i familjesäng för att svetsas samman ytterligare. Den första tiden lämnade David knappt huset och det dröjde innan han följde med till affären för första gången.
– Det märks tydligt på honom när det har varit för mycket aktiviteter. Reaktionen kommer oftast dagen efter, då blir han orolig och grinig. Men nu börjar det bli lite bättre och han klarar av mer och mer, säger Nina.


Omgivningen reagerar

Mörkhyade barn med svenska föräldrar är knappast något som leder till höjda ögonbryn i dagens Sverige. Men att komma med blonda, lite äldre barn och en färgad i barnvagn kan skapa huvudbry. De få gånger familjen har varit ute bland folk märker de att omgivningen reagerar.
– Man kan riktigt se hur förvirrade en del blir när de ser oss tillsammans och har svårt att förstå hur det hänger ihop, berättar Nina.
Inför Davids hemkomst lade de lappar i facken på storasyskonens förskola. De berättade att de fått en son som de skulle hämta i Etiopien. Föräldrarna ombads att försöka svara på barnens eventuella frågor kring Davids utseende så okomplicerat och neutralt som möjligt.
– Ingen av barnen har sagt någonting, förutom att de tycker att han är söt, och det känns väldigt bra. Än så länge är David så liten, men han kommer säkert att få höra ett och annat senare i livet, säger Nina.
David är ett hittebarn. Han övergavs när han var en månad gammal. Nina och Mattias vet inte vilka hans biologiska föräldrar är och bara några få detaljer kring hans bakgrund är kända.
Barnhemmet kallade honom Redaw, vilket numera är hans andranamn.


Etiopisk flagga

Genom David har hela familjen knutit band till ett annat land. De har bland annat köpt en etiopisk flagga och planerar att fira landets nationaldag med att laga inhemsk mat. När David blir större tänker de resa tillbaka, förutsatt att han själv vill.
Nina ska vara hemma med David i två år, sedan tar Mattias över i ett halvår innan det är dags för förskola. Några fler barn planerar de inte. Nina och Mattias är mycket glada och nöjda med sin familj.
– Jag känner mig väldigt stolt över mina tre barn när vi är ute allihop, säger Nina.


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 10/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler