"Vad hände? Inget barn föds med en vilja att dö"

"Vad hände? Inget barn föds med en vilja att dö"

Janas krönika. Jana Söderberg försöker förstå vad som har gått snett när en 28-årig ung man spränger sig själv mitt i Stockholm city.

Jag hör min dotter spela en av mina absoluta julfavoriter på pianot: ”Ett litet barn av Davids hus ska göra vinternatten ljus. Ett barn ska hjälpa oss att tro. Här mitt ibland oss ska det bo. ..”

Snön ligger glittrande i solen när jag tittar upp från skrivbordet. Allt kunde vara så perfekt 12 dagar innan jul om inte julefriden hade rubbats av en 28-åring med bombladdningar som kunde ha dödat eller skadat hundratals människor i centrala Stockholm i söndags. När jag läste dagens tidning imorse tittade jag länge på bilden av en ung ”bombman” som beskrivs av sin omgivning som glad, trevlig och social.

Och någonstans inom mig kan jag inte låta bli att förundras över hur sådant kan hända. Vad gick snett på vägen? Inget barn föds med en vilja att dö. Oskyldigt, nyfiket och stark kommer ett litet knyte till världen och behöver vårt stöd, vår kärlek och uppmuntran för att få behålla sin tillit till världen det växer upp i. Vem påverkade honom? Var fanns hans föräldrar och vuxna när hans livsvärderingar formades? Vilken belöning fick honom att offra sitt liv?

Tankarna leder mig tillbaka till min uppväxt i Östtyskland och hur vi som barn i tidig ålder manipulerades att tro på de kommunistiska grundprinciperna utan att ifrågasätta eller rebellera. Vid sju års ålder sjöng jag som alla andra barn politiska paroller på samma sätt som dagens barn härmar Beyoncé eller Rihanna. Skrämmande när jag ser tillbaka… Men en tydlig uttalad värdegrund ger trygghet och känslan av tillhörighet, behov som alla barn i världen har oavsett hur denna värdegrund definieras.

Frågan är bara hur väl vi idag lyckas förmedla tydliga konstruktiva ramar till våra älskade barn när livspusslet verkar äta upp oss och när vi knappt hinner äta med varandra på grund av. barnens tajta aktivitetsscheman?

Det som hände i söndags är fruktansvärt tragiskt. Men jag hoppas att rädslan och oron över möjliga fortsatta attacker inte förlamar oss utan istället påminner oss om vikten att finnas för våra barn som vuxet bollplank. Barn behöver dagliga samtal med oss vuxna där vi lyssnar och diskuterar deras tankar och frågor. Själv tog jag chansen direkt igår kväll och satte mig med min 13-åring för att prata om det som har hänt och få höra hennes tankar.

Jag hoppas att det fruktansvärda som har hänt får även dig att se över dina prioriteringar 2011. Kanske är det dags för ett nyårslöfte som denna gång inte handlar om viktminskning eller ökad träningsintensitet utan om att lova sig själv minst 10 minuter samtal om dagen med ditt barn? Vem vet – kanske blir det det bästa nyårslöftet du har gett dig själv på länge!

”Ett barn ska hjälpa oss att tro. Här mitt ibland oss ska det bo. ..”

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler