Väck din genusklocka!

Jag har aldrig känt mig speciellt flickig. Det har inte bara handlat om intressen, utan också om sådant som att jag har ett bullrigt skratt och att min personlighet liksom inte passar i romantiska volangkjolar och spets. Det är inte jag, hur gärna jag än har velat det i perioder.

Jag var nog mer vad man brukar kalla en pojkflicka. Och det var ju inte något konstigt med det, tvärtom fick man en egen fil. Visserligen var man automatiskt struken från listan över tjejer som killarna ville vara ihop med, man var ju mer kompis med dem. Samtidigt var det inte någon utsatt position.

Då var det värre för en av mina bästisar, som var en ”flickpojke”. Han och jag lekte ofta, och under en period sydde vi upp olika varianter av scenkläder och lekte idolerna ABBA. Men det fick han förstås skit för. Han blev retad för att han lekte med tjejer, och av killarna i klassen kallades han Dockan, och det var inte snällt menat.

För så är det ju, att en pojkflicka kan anses som ett friskt, fräckt och lite kul inslag. Medan en flickpojke får omgivningen att reagera helt annorlunda.

På senare tid har det sagts att 80-talistgenerationen inte är intresserad av genus.
Jag hoppas att det inte är helt sant. Jag tycker att det är viktigt för oss som föräldrar att fundera över de så kallade genusfrågorna. Jag lånar ledarskapskonsult Barbro Dahlbom-Halls ord, för jag tycker att hon förklarar begreppet så bra:

”Genus är ett begrepp som, något förenklat, förklarar vad det är som gör att män och kvinnor hamnar och agerar så olika i livet.”
Frågan gäller alltså inte bara hur vi kvinnor och mammor, och män och pappor, beter oss och blir bemötta. Det handlar om vad våra barn formas till, av oss föräldrar och av alla de möter under sin uppväxt.

Förr trodde man att anknytningen mellan mamma och bebis var unik, en sådan relation var ingenting som pappan kunde få uppleva. Nu vet man att det bara är trams. Pappor kan visst knyta an till sina bebisar, och bebisar till sina pappor (och papporna får då lika starka föräldrakänslor som mammor fått i alla tider!).

Ändå hör man folk säga sådant som ”Jo men det är ju något speciellt med bindningen mamma–barn”. Ja visst är det speciellt! Det är fantastiskt att få knyta an till ett barn. Och det fantastiska kan pappor också uppleva! Men det tar tid att knyta an. Och är svårare att göra om man samtidigt jobbar heltid.
Förr sa man också att flickor och pojkar är så olika. Men redan från födseln bemöts, bedöms, beskrivs, belönas och bekräftas vi olika, beroende på vilket kön vi har. Det är viktigt att ha klart för sig att vi därmed också blir olika (­Barbro Dahlbom-Hall igen!).

I det här numret skriver vi om flick- och pojkroller. Självklart tar vi upp det faktum att leksaksaffärerna aldrig har varit så segregerade som nu. Och att vissa föräldrar vill visa sig genusmedvetna genom att undvika färgen rosa till sina flickor.

Förskolläraren och forskaren Christian Eidevald har doktorerat om vilken betydelse barnens kön har för hur de blir bemötta i förskolan. Och han slår fast att våra barn inte bemöts som individer, utan utifrån kön. Väck din genusklocka!
 


 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler