"Uppfostran? Det sköter kompisarna"

Föräldrar känner ett slags produktutvecklingsansvar för sina barn: har man skaffat barn så gäller det att se till att de klarar sig så bra som möjligt.

Vi åhörare på föreläsningen skrattar till när Lars Dencik, professor i social psykologi, uttrycker sig så.
Varje förälder vill sitt barns bästa, naturligtvis är det så. Men vårt skratt fastnar lite i halsen när vi förstår hans poäng: att barnens välgång i praktiken inte är någonting som vi föräldrar har någon större makt att styra över.

Anledningen är kompisarna. För i vårt moderna samhälle är det de jämnåriga kamraterna som sätter normerna, menar Lars Dencik. De har på många sätt större betydelse för ett barns utveckling än vad föräldrarna har.

"Myten om föräldrars makt"
Ungefär samtidigt som Lars Dencik och hans kollegor vid Roskilde universitetscenter i Danmark kom fram till slutsatser som denna, så satt en amerikansk författare, Judith Rich Harris, och skrev på sin bok Myten om föräldrars makt.

Bokens huvudbudskap kan förenklat sammanfattas i två meningar: Föräldrar och deras uppfostringsmetoder har inte den stora betydelse för hur deras barn blir som vi har trott. Det som inte bestäms av arvsanlag bestäms av kompisarna, eller kamratgruppen.

I USA har boken väckt debatt. I Sverige har den än så länge mötts med relativ tystnad, men en del av de frågor som tas upp är viktig att lyfta fram, menar många – för kamratgruppen är viktigare än många av oss förstår.

Gruppen viktigast
Barbro Goldinger är psykoterapeut, före detta skolpsykolog och lärare. Enligt hennes sätt att se är det framför allt i skolåldern som kompisarna spelar en väsentlig roll för barns utveckling och syn på sig själva:

– Från och med 7-årsåldern lever barnet i två system; föräldrasystemet och kamratgruppen. I 9-årsåldern har barnet redan sin grupptillhörighet. Då är det viktigare att tillhöra en kamratgrupp än att vara mammas och pappas, säger hon.

Detta betyder inte att kamratgruppen saknar betydelse före 7 års ålder.

– Men tidigare har man haft rätt att fatta tag i en vuxen hand när man känt otrygghet. Efter 7 års ålder kräver livet att man ska klara sig mer själv i kamratgruppen, säger Barbro Goldinger.

De som fostrar barn från omkring 7 års ålder måste därför ha klara och tydliga mål, menar hon. Målen bör framför allt handla om två saker: tillhörighetskänsla och förmåga att skapa goda kamratkontakter:

– Varje barn bör ha en tillhörighetskänsla. Ingen gång i livet är det så viktigt att tillhöra en socialt erkänd kamratgrupp som mellan 7 och 12 år.

– Och förmågan att skapa goda kamratkontakter är det viktigaste för att få ett rikt liv. Det innebär samtal. Ord. Att man får träna på att använda ord till tankar och känslor. Att man har ord när man blir ledsen eller arg, så att man inte behöver använda armar och ben, till exempel. Det handlar också om att lyssna, och att bli lyssnad på.

Börjar i förskolan
Lars Dencik vänder sig mot uppfattningen att de två system som Barbro Goldinger talar om, föräldrasystemet och kamratgruppen, träder in på arenan först i skolåldern:

– Vi måste göra upp med det gamla fastänkandet, att det ena hör hemma i den ena åldern och det andra i den andra. Idag är barn i ett socialt system – förskolan – från tidig ålder. Då finns också båda systemen från tidig ålder.

Men systemens inflytande kan variera i olika åldrar, menar även han:

– När barnen är små har föräldrar mer direkt inflytande över dem. När barnen är några år äldre kan det vara svårare att nå dem. Då är man som förälder mer maktlös inför vilka de umgås med, hur de klär sig eller om de är olyckliga.

Och precis som Barbro Goldinger betonar Lars Dencik känslan av tillhörighet, eller ”trånaden efter tillhörighet”, som han kallar den:

– Alla människors projekt handlar om att få vara med. Man gör faktiskt vad som helst för att få vara med i den grupp man vill tillhöra. Utan tillhörighet så är man ingenting.

Barn och ungdomar som till exempel mobbar, snattar eller använder droger gör det inte för att de är onda på något sätt, säger han.

– De gör det för att de, som vi alla, är inordnade i en grupp och underkastade gruppnormer.

Kompisar ger normerna
Många av de utvecklingspyskologiska teorier som har format vårt tänkande om barn och deras utveckling är födda i ett samhälle som var annorlunda än vårt, poängterar Lars Dencik.

– Teorierna kanske var sanna då, och en del är fortfarande sant och riktigt. Men nu försöker många förstå helt nya fenomen genom att pressa in dem i tankemönster som inte längre är adekvata.

Han ger ett exempel: Många av oss tror att det är vi föräldrar som utgör modeller för barns vuxenblivande – att det är hur vi är mot barnen som formar dem.

– Men det är i kamratgruppen normerna formas, hävdar Lars Dencik – och poängterar att ordet kamratgrupp inte nödvändigtvis syftar på en massa nära vänner.

– Det kan vara ovänner, eller det kan vara helt kamratlöst, men barn ingår ändå alltid och i hög grad i ett gruppsystem.

Identifikation
Barn får sin uppfattning om hur man ska bete sig genom att identifiera sig med en grupp och sedan ta till sig gruppens attityder, beteendemönster, sätt att tala och klädstil. De flesta gör det automatiskt och frivilligt, för att de vill likna sina kamrater, menar författaren Judith Rich Harris.

Lars Dencik instämmer i beskrivningen.

Han berättar att han och hans kollegor har mätt vad barn i förskoleåldern gör mest av allt när de är i förskolan.

Och vad blev resultatet?

– De sitter och glor, säger han.

Detta är inte specifikt för 5-åringar, utan något rent allmänmänskligt, tror han. Men varken vuxna eller barn sitter och betraktar för betraktandets skull, utan med målet att senare kunna bli delaktiga.

Så här menar han att processen går till:

1. Kontemplering. Barnet betraktar/spanar in/scannar läget. Oftast är det de jämnåriga som betraktas, och oftast de av samma kön – kanske de bankar med klossar i bordet, till exempel.

2. Imitering. Barnet härmar och gör som de andra barnen – tar också en kloss och bankar den i bordet.

3. Konformering. De andra barnen tänker: ”Se på honom. Han gör som vi, han bankar – han är som vi.” Barnet blir en del av gruppen.

Lars Dencik och hans kollegor har också frågat barnen vad som är det bästa med förskolan, och så här ser barnens egen topplista ut:

1. Kompisarna och lekkamraterna som är där.
2. Det man kan göra där.
3. Alla grejer man kan leka med där.
4. Dom vuxna som jobbar där.

Varken Judith Rich Harris eller Lars Dencik hävdar att föräldrar saknar betydelse.

– Vi säger att de inte har det slags betydelse som den gamla utvecklingspsykologin tillskrev dem, poängterar Lars Dencik.

Han håller med om mycket av det Judith Rich Harris skriver, men tycker att hennes bok har fått en missvisande titel:

– Föräldrar har visst makt, stor makt, men inte på det vis många tror.

Någon har sagt att föräldrar är designers för barnens tillvaro, och det är ganska bra uttryckt, anser han.

– Våra barn blir något annat än vi. De tillägnar sig andra värderingar och utvecklar andra livsstilar. Men som föräldrar har vi stor makt över strukturen av barnens vardag, mycket större än vi ofta vill inse. Vi kan framför allt se till vilka sociala sammanhang barnet hamnar i. Vi bestämmer genom våra handlingar barnets bostadsort, förskola eller skola, och vi kan välja vilka aktiviteter barnet ska delta i. Om något inte funkar kan vi flytta ut barnet ur det sociala sammanhanget, även om det ibland kräver att vi gör ett uppbrott från våra egna liv.

"Njut av dina barn"
Judith Rich Harris uppmanar oss att inte bry oss om proffstyckarnas råd om hur vi ska vara mot våra barn.

– Älska dina barn för att de är värda att älska, inte för att du tror att de behöver det. Njut av dem. Lär dem det du kan. Slappna av. Deras utveckling avgörs inte av din vård och uppfostran. Du kan varken göra dem till dygdemönster eller nervvrak. Du äger dem inte, och de kan inte formas efter ditt sinne; de tillhör morgondagen, skriver hon i sin bok.

Men självklart spelar det roll hur vi behandlar våra barn, säger Lars Dencik.

– Att ha en tillitsfull, varm och förstående relation till våra barn är naturligtvis bättre än att ha en kall och känslomässigt snål relation. Och det spelar framför allt roll för den relation vi kommer att få till våra barn senare i livet, när de vuxit upp och vi blivit äldre.

Men det viktigaste, menar han, det är att inse att barnen utvecklas inom de ramar vi föräldrar sätter för deras liv. Ramarna, i form av exempelvis bostadsort och skolval, definierar barnens utvecklingsmöjligheter mer än vårt förhållningssätt.

– Och vi kan aldrig vara helt säkra på att det vi gör leder till önskat resultat.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Skolbarn 2003

Därför är familjen viktig

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler