Tittut - leken som kittlar

Barn i hela världen leker tittut. Och det är inte så konstigt. Leken ger viktiga erfarenheter, som att mamma och pappa finns fast de inte syns. Och så är det ju så kul också!

 

Pappa gömmer sitt ansikte bakom händerna. Barnet känner en kittlande förväntan, en känsla som bubblar allt starkare i kroppen – och plötsligt dyker det upp igen, pappas välkända ansikte: Tittut! Barnet skrattar förtjust, spänningen släpper – men växer sig sakta till liv igen när pappa sätter händerna för ansiktet en gång till.

Den klassiska tittutleken känner vi igen. Våra föräldrar lekte den med oss när vi var små, vi leker den med våra barn – och förmodligen gör vi det tidigare än vi tror.

– Mammor och pappor börjar med tittut jättetidigt, fast de inte kallar det så i början. Och sen pågår det faktiskt ända till tonåren, säger Britta Blomberg, psykolog och psykoterapeut på Ericastiftelsen i Stockholm.

Långt borta – och nära
Människan är en social gruppvarelse. I detta faktum har vi grunden till varför tittutleken är så populär, tror hon:

– Att lära sig var man själv är i förhållande till flocken, det tror jag är biologiskt, sen har vi människor en kapacitet som kan göra detta till en lek. Det kan vara väldigt lustfyllt att utforska temat att vara nära och att vara isär.

Och bortsett från att tittutleken ofta är så oemotståndligt rolig, ger den också viktiga lärdomar.
I leken får barnet erfarenhet av sådant som trygghet, tillit och förutsägbarhet (mamma och pappa går ibland men kommer alltid tillbaka), samspel med en annan människa och – inte minst – att mamma och pappa finns kvar, även om de inte syns. 

”Lek är lust – inte träning”
Alla barn är inte lika förtjusta i att leka tittut, och det behöver de inte heller vara. Om man är lyhörd för barnets signaler kan man försiktigt blåsa på magen eller pussa på foten, dra sig undan en stund, och sedan blåsa eller pussa igen. Att på det sättet leka med avstånd och närhet, men hela tiden finnas, kvar kan stimulera barnets intresse.

– Men det är viktigt att läsa av barnets signaler så att leken är lustbetonad. Det ska inte vara en träning, säger Britta Blomberg.

Så utvecklas tittut-leken

1. Det första steget sker ofta när barnet är mellan 2 och 4 månader gammalt. Barnet ligger på skötbordet eller på en filt. Föräldern rör sig på något sätt nära barnet – kittlar med sitt hår i barnets ansikte, pussar på foten eller blåser mot barnets mage, till exempel.

Föräldern märker att barnet uppskattar kroppskontakten och rör sig sedan från barnet, men är fortfarande inom synhåll – och sen kommer hårkittlet, fotpussen eller blåset på magen igen.

– Man riktigt ser hur förtjust barnet blir och hur det kan förutsäga att mamma eller pappa snart kommer igen, säger Britta Blomberg.

Leken blir till ett samspel mellan barnet och föräldern, där föräldern uppfattar barnets signaler av kittlande spänning eller mättnad och anpassar sig efter det.

– Föräldrar brukar variera tempot. Ibland kommer de tillbaka fortare och ibland långsammare. Spontant och omedvetet hittar man, med hjälp av barnets signaler, en varierande rytm.

Den allra första tittutleken handlar alltså inte om att gömma sig och komma tillbaka, utan om avstånd i både tid och rum: mamma  eller pappa rör sig mot eller från barnet, fast hela tiden i närheten.

2. Någonstans kring halvåret brukar leken ta sig andra uttryck. Nu gömmer sig föräldern bokstavligt en kort stund – bakom händerna, en filt eller barnvagnssuffletten, kanske – och kommer sedan fram och säger: ”Tittut!”.

– Barnet är ofta väldigt förväntansfullt den korta stund föräldern är borta, och lika förtjust när föräldern sedan blir synlig igen, säger Britta Blomberg.

3. Vid 7–8 månaders ålder börjar en del barn gömma sig själva. De kanske drar en filt över huvudet, drar sedan ner den och ler stort och lyckligt mot föräldern.

Ytterligare någon månad senare kan det hända att barnet gömmer sig en längre stund – så länge att man som vuxen börjar undra om det inte tänker visa sig snart.

– Jag tror att filten i den leken är ett embryo till en koja. För där, under filten, kan barnet vara ifred och ha det skönt för sig själv en liten stund, säger Britta Blomberg.

4. Mellan 1 och 2 års ålder kan tittut-leken få likheter med kurragömma – men än så länge mer på ett psykologiskt plan än ett fysiskt.

Barnet kan nu krypa och röra sig. Därmed kan det gömma sig bakom en gardin eller något liknande. Det vill att mamma eller pappa ska leta, och det gör vi förstås.

Ofta går vi runt i bostaden och pratar för oss själva: ”Var är Kalle? Är han under soffan, kanske? Nej, där var han inte. Är han bakom dörren då? Nej, där var han inte heller…” Finkänsligt låtsas vi inte om att barnet ännu inte kan gömma sig särskilt avancerat; att gardinen som det står bakom är genomskinlig eller att halva kroppen sticker fram från gömstället.

Barnet kan förmodligen inte heller hålla sig, utan hoppar ivrigt fram för att avslöja sig. Men det gör inget. För poängen med den här leken är ännu inte i första hand att gömma sig, utan snarare att bli hittad.

– Barn leker ofta så här med en oförblommerad lust. För många barn är det en riktig hit, säger Britta Blomberg.

5. Kring 2 års ålder kan tittutleken utvecklas till ett slags rollek. Lämningen på förskolan är ett typiskt exempel. Barnet vinkar hejdå till mamma eller pappa, och sen börjar leken. Det tar på sig en mössa (eller en väska eller något annat attribut), säger ”Gå jobbet”, öppnar en dörr, går in i ett annat rum och stänger dörren efter sig.

– De gör om verkligheten till lek, men nu är det barnet som går. Det kan också säga ”Gå handla”, eller något annat som barnet möter i sin verklighet, men det är alltid uppenbart att barnet leker det här. Och det kan vara borta en ganska bra stund; ett par, tre minuter kanske, säger Britta Blomberg.

Det viktiga, tycker hon, är att förskolepersonalen (eller vem barnet nu valt att leka med) är kvar i det rum som barnet har lämnat, och därifrån fångar upp barnet när det kommer tillbaka. Det kan räcka med att säga ”Har du jobbat färdigt nu?”, eller något sådant.

Den här typen av lek är för barnet ett handfast sätt att hantera det faktum att mamma och pappa försvinner ibland, men kommer tillbaka.

– Det handlar om att komma och gå i relationen. Det kan kännas sorgligt att bli lämnad, men man kan göra något åt det, säger Britta Blomberg.

6. Kring 3–4 år är det inte längre hittandet som är det primära för barn som leker på temat gömma och hitta. De vill gömma sig – och nu kan de också göra det. De kan dra in en fot om den sticker ut när de står bakom gardinen, och de kan stå blickstilla och tysta bakom en dörr.

I den här åldern kan det för en del barn vara extra kittlande om leken kompletteras med något skrämmande – ett ”buh!” när man hoppar fram från sitt gömställe, till exempel.

7. När det är dags för skolstart utvecklas leken ytterligare. Då brukar lekar som ”burken” och ”kurragömma” vara vanliga.

– Nu är det mycket mer regler kring hur man gömmer sig och när och hur man ska komma fram. Gömmandet är mer sofistikerat, man ska vara smart. Och den som letar är mer av en motståndare, säger Britta Blomberg.

8. Att påstå att tonåringar leker tittut är förmodligen någonting som skulle få dem själva att baxna, men enligt Britta Blomberg har tittutleken förgreningar även till denna period av livet:

– Alla de här situationerna när man har sagt att tonåringen ska vara hemma en viss tid och sen inte dyker upp – tonåringen har säkert hur kul som helst, och kanske tycker man själv att det är okej att barnet är försenat, men det viktiga är att man bryr sig om var ungen har varit.

– Jag tror att tonåringen vill att föräldrarna ska undra och bry sig. De kan tycka att man är larvig när man gör det, men det är ändå viktigt att markera: jag bryr mig om var du har varit.
För återigen är det, enligt Britta Blomberg, detta att bli hittad som är det primära. 
 
Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 1/2002

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler