Skriket fick alla i vagnen att stirra på mig...

Det finns vissa sätt att kommunicera som är mer effektiva än andra. Barngråt är ett sådant sätt. När ett barn gråter händer det något i oss vuxna. Man kan liksom inte ignorera ljudet. Det går inte. Och om man gör det, för att man av något skäl är tvungen, så reagerar kroppen istället.

Jag minns en av mina första turer på tåget med barnvagn. Hade varit på en läkarkoll med lilla tre veckor gamla dottern, och skulle ta tåget hem. De tio pappadagarna var slut och vi skulle ensamma ut på äventyr, jag och dottern. Bara det kändes ovant och läskigt. Men jag peppade upp mig och försäkrade sambon att allt skulle gå bra.

Det var en 20 minuters tågresa, och det kunde kanske vara rätt skönt att komma iväg hemifrån, tvingas ur mysbyxorna och i lite vanliga vuxenkläder (jag, inte dottern).

Dottern hade än så länge inte direkt fått några tydliga vanor, eller jag hade i alla fall inte uppfattat dem. Man hade inte ögonen öppna så värst mycket den där första tiden, det var mest ammande och sovande. Och så en skrikperiod tidigt på kvällen. Dagarna gick mest i sömnens tecken.
Förutom just den där förmiddagen när jag skulle ut och åka. Förstås.

På hemvägen började hon gråta precis när vi klivit på tåget. Fyra stationer skulle vi.
Jag började med att försöka buffa vagnen. Sedan henne. Försökte med nappen. Försökte med hennes fingrar. Funkade en liten stund. Hon kanske var hungrig, men när jag tog upp henne och bylsade av mig för att försöka amma en stund på tåget, så funkade inte det heller. Det var väl en för stressig miljö för henne att äta i, och det skulle jag också ha tyckt. En sådan restaurangmiljö får ju en hamburgerrestaurang i lunchtid att framstå som en oas av stillhet.

Efter några stationer var jag minst sagt svettig, klädd som jag var för en vinterpromenad hem från tåget. Och rätt desperat. Kände mig svag. Det var som om alla medresenärer i hela vagnen stirrade ilsket på mig och tänkte ”Men kan hon få tyst på den där j--la ungen någon gång!!!”

I det här i Vi Föräldrar nr 1, 2010 skriver vi om barns gråt och behov av tröst och närhet. Gråten ser effektivt till att barnet blir upplyft, matat, ompysslat, får närhet. För det går inte att stänga av öronen när barn gråter. Hos nyblivna mammor rinner ofta mjölken till bara man hör sitt barn gråta (och ibland rinner den till när man hör andras barn gråta också).

Men vi föräldrar behöver också tröst och ompyssling. Sedan mitt tågäventyr försöker jag alltid le mot föräldrar med skrik¬bebisar. Egentligen vill jag gå fram och lägga en lugnande hand på deras axel och säga ”Jag vet hur det är. Jag har också varit där. Du är ingen dålig förälder.” För det är så man känner sig när man inte lyckas trösta och lugna sin bebis.

Glöm inte bort att trösta och stötta varandra också!

Helena Rönnberg, chefredaktör Vi Föräldrar

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler