"Se förlossningen som en kraftkälla"

Ultraljud under graviditeten – nej, inte nödvändigtvis. Föda hemma – tja, varför inte? Barnmorskan Ulla Waldenström vill diskutera hur mycket teknologi vi egentligen behöver.

Ulla Waldenström

Ålder: 59 år
Familj: Sambo, två vuxna barn, två barnbarn samt ytterligare ett barnbarn på väg.
Yrke: Professor i omvårdnad vid Karolinska institutet
Aktuell: med boken Föda barn – från naturligt till högteknologiskt (Karolinska Institutet University Press) samt, tillsammans med medarbetare, den sedan flera år pågående KUB-studien om kvinnors upplevelser av barnafödande.

Att föda barn är en av de allra största utmaningarna man ställs inför som kvinna, säger barnmorskan och forskaren Ulla Waldenström.
– Förlossningen skrämmer. Den är okontrollerbar, man vet inte hur man ska klara av den – och sedan, när man faktiskt har klarat av den, då ger det en sådan kraft! Och sam­tidigt har man lärt känna sig själv lite – man kanske aldrig tidigare i livet har stått inför en sådan osäkerhet och utmaning.
Som hon ser det blir förlossningen därmed också en utmärkt skola till föräldraskapet.
– I förlossningen kan man inte kontrollera allt. Man måste leva i nuet, man måste vara närvarande – och det är ju just det som föräldraskapet går ut på! Som förälder måste man vara närvarande och beredd på att det oförutsedda kan hända.

Stärkt av sin förlossning
Nästan hela sitt vuxna liv har Ulla Waldenström ägnat åt barnafödande, på ett eller annat sätt.
Det första – och största – var när hon själv födde barn. De erfarenheterna påverkade henne djupt, säger hon, även om det är svårt att i ord formulera hur:
– Men jag har en sådan stark känsla av att det var någonting kraftfullt jag var med om. Jag ser förlossningarna som en kraftkälla, de stärkte mig.
Senare fick hon, genom sitt yrke som barnmorska, vara med när andra kvinnor födde. Hon fick privilegiet att kliva in i människors liv när något av det mest intima och livsavgörande händer dem – och ständigt förundras av storheten i skeendet.
I slutet av 1980-talet blev hon, som projektledare för den dåvarande och mycket uppmärksammade ABC-kliniken i Stockholm, pionjär inom den nya typ av mödra- och förlossningsvård som bland annat innebar en mer hemlik miljö och frånvaro av medicinsk smärtlindring.
Och under de senaste 20 åren har hon, genom egen och andras forskning, försökt ta reda på hur det egentligen ligger till: Vad avgör vilken förlossningsupplevelse kvinnor får? Vilken smärtlindring är effektivast? Och vad vet vi egentligen om eventuella risker med till exempel ultraljud?

Känner tilltro till naturen
Nu är Ulla Waldenström aktuell med boken Föda barn – från naturligt till högteknologiskt. Att läsa den ökar nyfikenheten på varifrån hon hämtar sin drivkraft; den som leder till detta brinnande engagemang för allt som har med graviditet och barnafödande att göra.
Vi pratar om det per telefon. När vi sedan träffas tar Ulla Waldenström upp det igen:
– Jag har funderat på din fråga om vad som driver mig, och det är nog tre olika saker.
– Det första är att jag som kvinna vill att så många som möjligt ska få chansen att uppleva förlossningen som en kraftkälla, så som jag upplevde den.
– Det andra är att jag som barnmorska känner en sådan stark tilltro till naturen. Allt i förlossningsförloppet är så genialt ordnat, och då ligger bevisbördan på oss, som jag ser det. Om vi ska gå in med läkemedel och metoder i förlossningsförloppet, då ska vi också veta att det blir bättre av det.
– Och det tredje, det är att jag som forskare vill komma fram till det som är så sant som möjligt, med så objektiva ögon som möjligt – och det intressanta är att det jag tror på, som kvinna och barnmorska, det finner jag också stöd för i forskningen.
Ulla Waldenström är glad att hon själv hann föda barn innan den teknologiska utvecklingen tog fart ordentligt. Annars hade förloppet blivit ett annat, tror hon:
– I dag hade min första förlossning definitivt betraktats som en högriskförlossning. Jag hade gått upp mycket i vikt, jag hade väldigt ont, förlossningen blev långdragen och jag födde ett bamsestort barn. Om jag hade erbjudits ryggbedövning när det gjorde som ondast hade jag troligen tackat ja. Jag hade med säkerhet fått värkstimulerande dropp och förlossningen hade möjligen avslutats med sugklocka. Som det blev nu fick naturen ha sin gång. Det har betytt mycket för mig.

Stöd från partnern
Samtidigt är hon fullt medveten om att förlossningsupplevelsen varierar enormt mycket från kvinna till kvinna; från något jublande fantastiskt till något oerhört traumatiskt.
– Jag ställer inte upp på att fördöma kvinnor som behöver hjälp av teknologin när de föder barn, men jag vet att det inte finns någon forskning som har visat att till exempel ryggbedövning skyddar mot en dålig förlossningsupplevelse. Det som påverkar förlossningsupplevelsen allra mest i positiv riktning är i stället det stöd man upplever att man får från barnmorska och partner.
Forskningen är viktig för Ulla Waldenström. Det är den hon stödjer sig på när hon i sin bok tar upp ämnen som till exempel ultraljud och hemförlossningar. Mycket landar i en och samma fråga: Var ligger den lämpliga nivån av användandet av teknologin?
– Egentligen är det precis det min bok handlar om – och som jag ser det har vi definitivt ett överanvändande av teknologin jämfört med vad vi vet gör nytta: ett överanvändande både av kejsarsnitt, elektronisk foster­övervakning, värkstimulerande dropp och ultraljud under graviditeten. Och allt det kan leda till fler komplikationer.
Hon tar ultraljudet som ett exempel:
– Det finns inget som tyder på att det rutinmässiga ultraljudet som erbjuds alla gravida är farligt, men det finns ett frågetecken, och det är de studier som har visat att bland dem som utsattes för ultraljud som foster var det färre som blev högerhänta. Ingen har kommit fram till någon annan tolkning av det än att ultraljudet måste ha haft en hjärnpåverkan, och det gör att man ska använda ultraljud med försiktighet.
Den svenska sjukvårdens rekommendation är att man som gravid inte ska göra fler ultraljud än vad som är medicinskt motiverat.
Den naturliga följdfrågan blir vad man menar med begreppet ”medicinskt motiverat” – är till exempel det rutinmässiga ultraljudet som erbjuds alla medicinskt motiverat? De flesta skulle förmodligen svara ja på frågan – men inte Ulla Waldenström:
– Nej, jag tycker inte det. Det är praktiskt att få veta datum för förlossning med i genomsnitt en veckas större säkerhet, men det är inte medicinskt motiverat. Om man däremot till exempel har en blödning under graviditeten, då är det väldigt bra att, med hjälp av ultraljud, kunna se om moderkakan ligger fel.
De allra flesta gravida i Sverige tackar ja till erbjudandet om ultraljud, bara en procent avstår. När en metod är så utbredd får man lätt en känsla av ett den är helt ofarlig, oavsett om det finns stöd för det påståendet eller inte, säger Ulla Waldenström.
Förmodligen är det ungefär samma mekanism som ligger bakom vår uppfattning att det är väldigt farligt att föda hemma, tror hon:
– I Sverige är det så få som föder hemma. Det gör att vi uppfattar det som något onormalt och presumtivt farligt.

Jämför risker
I Sverige i dag föder omkring hundra kvinnor om året hemma. Det motsvarar ungefär ett barn på tusen, och innebär, enligt Ulla Waldenströms riskbedömning, att det var tionde år dör ett barn på grund av hemförlossning.
Om alla som ville föda hemma också fick göra det skulle antalet hemförlossningar förmodligen tiodubblas till tusen per år, eller en på hundra, enligt hennes egen forskning.
– Det skulle medföra att antalet döda barn på grund av hemförlossning skulle öka till ett barn per år – och den risken kan jämföras med andra risker som tas inom mödra- och förlossningsvården och som inte tillnärmelsevis väcker samma starka reaktioner. Exempelvis dör cirka 80 foster per år nära mitten av graviditeten på grund av de fostervattenprov som tas för att utesluta kromosomfel, säger Ulla Waldenström.
Hon är medveten om att de båda riskerna egentligen inte är jämförbara, i alla fall inte fullt ut:
– Det är inte samma sak när foster dör under tidig graviditet som när ett barn dör i samband med förlossningen; det senare är naturligtvis så mycket mer traumatiskt. Och kvinnor som ska göra fostervattenprov blir, rent psykologiskt, inte gravida förrän de har fått provsvaret. Men min poäng är att vi är beredda att ta vissa risker, medan vi inte alls är lika benägna att ta andra risker, som bevisligen är mycket mindre.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 2/2007

4 tips till dig som är gravid

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler