Psykologen Bengt Grandelius om gränssättning

Föräldrar vet egentligen bäst själva, menar psykologen Bengt Grandelius. Men nuförtiden lämpar vi över vår osäkerhet på olika ”barnexperter”, istället för att lita på vår egen förmåga. Vi borde lyssna mer på vår inre röst.

Bengt Grandelius är psykolog och författare till boken Att sätta gränser – ett villkor för växande.
I flera år har han rest landet runt och hållit föreläsningar om gränssättning. Många av de föräldrar han möter vill gärna ha en receptsamling: exakt hur ska jag göra i den här situationen? Men Bengt Grandelius anser att dagens föräldrar istället borde lyssna mer på sig själva:
– Vi har blivit fullständigt prisgivna åt expertisen. Ibland är det bra att fråga andra, men vi har upphört att fråga oss själva.

Svaren finns inom oss

Verkligheten är sällan enkel. Föräldrar och barn är olika. Ingen situation är den andra lik. Så Bengt Grandelius brukar ställa en motfråga: ”Vad skulle du egentligen vilja?”
– Det där ”egentligen” är som ett lösenord. Det kommer ofta någonting ur det. Jag har ännu inte hört någon förälder komma med något dumt förslag när jag har frågat så.
Svaren finns inom oss själva, med andra ord.
Man ska vara en auktoritet inför sina barn, brukar han säga. Med det menar han något helt annat än att vara auktoritär.
– Att vara auktoritär är att vara maktfullkomlig. Jag har svårt att se något som helst positivt i det. Men att vara en auktoritet är för mig enbart positivt. Det är att stå för sina erfarenheter och sin livskunskap. Att vara tydlig. Att inge ro; ”Så har jag också känt det”. Och det kan också handla om förebildsaspekten: hur gör man mot andra människor, hur hälsar man? Det handlar om att lyssna, om att vara nyfiken. Och om mitt sätt att respektera mig själv. Självrespekt måste börja med att vi sett andra människor visa självrespekt.
Föräldrar ska ta plats i sina barns liv, menar han. De ska vara tydliga och stå för något. Vara trovärdiga. Våga säga ifrån. Gränssättning och vägledning i vardagen skyddar barnet från överväldigande känslor av oförmåga och misslyckande.
Han tycker att vi vuxna ofta är för otydliga. Vi tycker att vi sätter gränser, men egentligen kanske vi bara tjatar.
– Säger vi verkligen det vi menar? Är vi riktigt klara över vad vi menar? Barn är betjänta av tydlighet. Jag tror det är därför de provocerar vuxna som bara kommer med vaga antydningar och inte är tydliga.

Rensa bort onödiga ”nej”
Bengt Grandelius råder oss att prata med varandra. Att granska och rensa bort alla onödiga nej, allt småtjat som ändå inte leder någonvart. Att inte vänta med att reagera; att inte förtrycka alla äkta ”smånej” inom oss utan att i stället uttrycka dem innan de leder till explossionsartade utbrott som inte alls står i proportion till det inträffade.
Att kunna ändra sig och att be om ursäkt är också viktigt.
– Många tror att man som auktoritet inte får ge med sig en tum, då tar barnet över – men det är helt fel! En sund auktoritet kan förhandla med barnet. Ett barn som får höra ett ”förlåt” från den vuxne får mycket, tror jag.
Barn ska ta för sig. De ska tänja på regler och överskrida gränser. Men det måste finnas några gränser att överträda, menar Bengt Grandelius. Och de gränserna ska vi stå för.
Samtidigt ska vi inte glömma att barn är barn.
– De måste få utforska och vara nyfikna. Mamma och pappa kan säga nej som ett inslag i detta utforskande.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 9/1999

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler