"Plötsligt går man från att vara hjälte till att vara pinsam"

"Plötsligt går man från att vara hjälte till att vara pinsam"

Janas krönika. De flesta småbarnsföräldrar har nog upplevt att barnen slänger ur sig något pinsamt när andra hör. Men tiden går fort och snart är det barnen som tycker att du är pinsam.

Det känns som att det var igår som jag gick hem från förskolan med äldsta dottern bredvid (då fyra år gammal) och hon högljutt kommenterade en passerande kvinna med orden: ”Mamma, såg du vad tjock hon var?”. Förlägen viskade jag till henne: ”Det pratar vi om hemma.” Några dagar senare åkte hon och jag buss. Plötsligt spanade hon in en äldre herre i XXL-storlek och sade tydligt och bestämt ”Mamma, om honom pratar vi också hemma, eller hur?” Det var för nästan 9 år sedan och den pinsamma känslan sitter fortfarande kvar efter alla år när jag tänker på situationen.

För några veckor sedan fick vi goda vänner på besök hemma. Minstingen (3 år) öppnade dörren och välkomnade gästerna med orden: ”Nej, inte ni – jag vill att Bobby och Helene ska komma!”. Jag vet, det låter gulligt. Och jag kommer säkert att tycka det också om några år. Men där och då är det inte alltid lika roligt. (Varför måste utvecklingen av barnets empatiförmåga ta så lång tid?)

Lustigt nog älskar våra barn just dessa berättelser mest när jag läser ur deras minnesböcker. ”Snälla mamma, berätta den igen när jag ….” Pirret och skrattet känner inget slut när de målar upp olika scenarion i sin fantasi.

Du har säkert många egna exempel av pinsamma minnen med dina barn – ögonblick där du önskade du hade kunnat trolla bort dig själv ur situationen. Men plötsligt så är det över. Hux flux har gullungen fyllt tretton och känns som en blandning av en mjuk snuttefilt och en kaktus. Plötsligt blir världen tvärtom.

Häromdagen hörde jag min dotter diskutera med sin kompis i vilka situationer de skäms mest för sina föräldrar. Eftersom jag körde bilen var det svårt att inte höra samtalet i baksätet. ”Alltså, det är så jobbigt när min mamma dansar i köket när jag har kompisar hemma!” Kompisens svar: ”Ja, jag vet, det är samma hemma hos mig. Det är så pinsamt hur de rör sig. Så här…" (ett ironiskt härmande av 80-talets mest populära dansrörelser ledde i baksätet till ett skrattutbrott).

Stopp nu! Vad har hänt? Hur gick det till? Hur kunde jag missa övergången när vi blev de man kan skämmas för och inte tvärtom?

Veckans insikt? Jag vet inte. Men det slår mig hur snabbt tiden går och hur saker och ting kan vända. Carpe diem!

Från att ha varit hjälte till att vara den kritiskt granskade – vilken häftig resa. Ja, det tycker jag verkligen. För den tvingar mig till ansvar att vara en bra vuxen förebild och att tåla barnens granskande. (Ibland med skräckblandad förtjusning i all ärlighetens namn!)

Mormors ord klingar plötsligt i mina öron. ”Behandla dina barn som du vill bli behandlad av dem när du är gammal”. Mormor, jag börjar förstå vad du menade! Resan går fort!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler