Per fick inte träffa sin dotter

Per fick inte träffa sin dotter

Per fick inte träffa sin dotter

Det finns män som inget hellre vill än att få vara pappor till sina barn – men som inte får. Per, 38, är en av dem.

– Mitt ex Maria flyttade utan min vetskap eller mitt medgivande till okänd adress med vårt gemensamma barn, Julia, berättar Per.

– Jag åkte runt i stan och letade efter dem, fortsätter Per. Jag höll på att bli galen av ovissheten. Jag var arg, ledsen och kände mig maktlös. Dessutom hade jag svårt att förstå hur det är möjligt att i Sverige 2006 röva bort ett barn utan att myndigheterna ingriper.

Upprinnelsen till konflikten är, enligt Per, att han träffade en annan kvinna när dottern Julia var 1 år och några månader. Att Maria hämnades hans otrohet med att göra det svårt för honom att träffa sin dotter.

– Maria har systematiskt undanhållit mig mitt barn men det finns inget straff för det, säger Per.

– Jag vill prata om hur lite myndigheterna gör för att hjälpa oss pappor som har gemensam vårdnad om våra barn, vi som vill ha barnet hos oss halva tiden, men inte får.

Per är besviken på samhället. Han tror att ärendet hade hanterats annorlunda om det i stället varit han som tagit Julia och flyttat till okänd adress.

Per polisanmälde Maria för egenmäktigt förfarande, men fick till svar att det hade gått för kort tid sedan försvinnandet för att de skulle kunna ingripa. Maria försökte på sitt håll få ett besöksförbud mot Per utfärdat – och fick det. Med hjälp av skattemyndigheten fick hon även en skyddad adress.

Kallades till polisförhör
Som skäl angav Maria att Per varit hotfull och våldfört sig på henne. Hon menade även att han var omdömeslös och därför inte kapabel att ta hand om deras dotter.

– Det kändes för jävligt att bli anklagad för något sådant, säger Per. Jag är oskyldig. Jag får fortfarande förklara det för vänner och bekanta som undrar.

– När det gäller min förmåga att ta hand om Julia var jag enligt Maria världens bästa pappa medan vi bodde ihop. Nu klarade jag plötsligt inte av det.

Pers uppfattning är att samhället tror mer på kvinnan än på mannen när det blir problem i relationen.

– Jag kände mig smutskastad av Marias anklagelser och upplevde att såväl socialtjänst som rättssystem trodde mer på Maria än på mig. Å andra sidan förstår jag att de måste sätta tilltro till det som berättas. Men sam­tidigt måste de kolla upp vad som egentligen har hänt. Vad som är sant och inte.

Per kallades till förhör hos polisen gällande Marias anklagelser om olaga hot och misshandel. Några dagar senare kom ett brev från åklagaren som sa att alla anmälningar mot Per var upphävda.

Tingsrätten bestämde att Julia skulle bo hos Maria fram till själva rättegången. Men att hon och Per fortfarande hade gemensam vårdnad. Det slogs också fast att Per skulle få börja träffa Julia, cirka en dag i veckan till att börja med – och inledningsvis på Pappis i Göteborg. Det är en verksamhet där pappor som förlorat kontakten med sitt barn ges möjlighet att bygga upp ett fungerande umgänge – under överinseende av personalen.

Även Maria skulle vara med vid träffarna.


Helt på hennes villkor
– Att behöva träffa sitt barn under övervakning är förnedrande, tycker Per. Som om man är ”stygg” på något sätt. Mitt enda ”brott” är att ha träffat en ny tjej.

– Maria dök upp med Julia knappt hälften av gångerna vi skulle ses, de andra skyllde hon på läkarbesök och annat, säger han vidare.

Julia har reagerat på den minskade kontakten med sin pappa med att vara lite blyg när de ses. Men efter ett par minuter är det som om de aldrig varit ifrån varandra, enligt Per.

I dagsläget har umgänget utökats till att Julia är hos Per varannan helg. Helst vill Per ha hand om Julia halva tiden, att hon ska bo växelvis hos honom och hans nya flickvän, som har två små barn.

– Jag och Maria har ju gemensam vårdnad om Julia. För mig innebär det att tillsammans bestämma om vad som är bäst för henne, men i vårt fall fungerar det inte så. Som pappa har jag inget att säga till om, menar Per.

– Mitt umgänge med Julia sker helt på Marias villkor. Jag får både hämta och lämna Julia varje gång. Det tar en timme att köra i varje riktning. Men jag gör vad som helst för att få träffa henne. Jag älskar Julia över allt annat.

Per, Maria och Julia heter något annat i verkligheten.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler