"Nu förstår jag min mamma bättre"

Mamma är lik sin mamma... eller? Alla mammarelationer ser olika ut, men de flesta förändras på ett eller annat sätt när de egna barnen kommer och när mamma blir mormor. Här berättar tre småbarnsmammor om sina mammor.

Text: Emeli Grafström

"Vi är båda envisa med ett otroligt humör"

Maria och hennes mamma Elisabeth ringer till varandra varje dag, och sedan fem år tillbaka pendlar de tillsammans till samma jobb på ett äldreboende i Danmark.
– Vi kan prata om allt, precis som vilka kompisar som helst. Det finns egentligen ingenting som jag inte kan berätta för mamma, säger Maria.
Men så har det inte alltid varit. Elisabeth var ensamstående och innan Maria flyttade hemifrån bråkade hon och Elisabeth ofta med varandra.
– Vår relation har alltid varit stormig. Vi har ett väldigt humör båda två, blir högljudda och säger dumma saker om vi inte vill samma sak. Och det kan gå några dagar innan vi blir vänner igen. När jag flyttade hemifrån för fem år sedan blev allt bättre. Nu har jag lugnat ner mig och jag tror att jag är en bra, men envis dotter, säger Maria.
– Ja, Maria var en väldigt jobbig flicka när hon var yngre. Envis och bestämd. Det var enormt jobbigt under skolåren och jag fick verkligen kämpa för att få iväg henne till skolan, säger Elisabeth.

Hur har er relation förändrats sedan Saga föddes?
– Vi har definitivt kommit närmare varandra. Jag förstår mer hur mamma har haft det. Saga har också ett otroligt humör, och det kan vara riktigt jobbigt. När man inte har barn är det svårt att förstå hur det verkligen är.
Elisabeth ser sin dotter på ett helt nytt sätt sedan Saga kom.
– Maria har mognat, blivit mer ansvarstagande. Hon har helt enkelt förändrats kopiöst mycket. Det är inte samma människa. Men vi kan absolut prata om det jobbiga som har varit, vi har försonats och döljer ingenting. Jag finns där för henne hela tiden, men är väldigt noga med att inte lägga mig i. Jag vill absolut inte att hennes sambo ska tycka att jag är jobbig. Att vara mormor är underbart. Jag får ”låna” Saga och sedan lämna tillbaka henne, säger Elisabeth och skrattar.

Varför har ni blivit så bra vänner?

– Det är nog för att vi är så lika. Envisa med ett otroligt humör, så vi förstår varandra, säger Maria. Mammas föräldrar dog unga. Vi är den enda familj hon har. Mammas humör och envishet är nog det enda negativa med henne. Eftersom vi jobbar på samma ställe och ofta har livliga diskussioner får vi bita i det sura äpplet på jobbet dagen efter, säger Maria och fortsätter:
   – Jag har fått så många bra råd av mamma och har haft en bra uppväxt, trots våra bråk, så troligen kommer jag inte att uppfostra Saga annorlunda. Mamma har alltid varit en ung förälder och jag och min lillebror har fått en ”fri” uppfostran. Hon har aldrig skällt på mig när jag gjort misstag utan förstår hur det är att vara ung och jag hoppas att jag kan bli likadan. Mina vänner har sagt att de är avundsjuka på den varma relation vi har. Mamma ställer alltid upp och det känns skönt att hon finns där för mig.

"Om det finns en gud är mamma hans högra hand"

Phetras liv har varit en berg- och dalbana. Hon har sällan valt de enkla vägarna i livet, men hennes mamma Lena har alltid funnits där, berömt och stöttat.
– Om det inte hade varit för mamma hade jag nog brutit ihop för länge sedan. Livet som föräldraledig mamma är inte alltid en dans på rosor. Ibland mår jag rätt så dåligt och känner mig ensam och isolerad. Nästan varje dag kommer mamma och äter frukost med Ludvig och mig och det är verkligen värt jättemycket. Jag är inte religiös, men jag brukar ändå säga att om det finns en gud så är hon hans högra hand, säger Phetra.
– Phetra har alltid gått sin egen väg och gör man det möter man fler motgångar i livet. Men jag försöker uppmuntra henne. Att inte vara som alla andra är en styrka och inte lätt i dagens samhälle, säger Lena.
Phetra och hennes mamma har alltid haft god kontakt med varandra och hittat på saker tillsammans.
– Men sedan jag fick barn har det blivit ännu mer. Jag förstår mamma bättre nu. Jag förstår känslan av att få barn och vad det innebär. Vi umgås faktiskt dagligen och vi bor i samma lägenhetsområde. Vi är inte bara mor och dotter längre, utan har ett helt nytt utbyte av varandra.
– Egentligen är det nog mest Phetra som har förändrats och ser på saker annorlunda sedan Ludvig föddes. Jag trodde knappt att hon kunde bli så fäst vid någon som hon är vid Ludvig, säger Lena.

Varför är ni så bra vänner?
–  För det första för att mamma är den person hon är. Hon är så ödmjuk och sätter alltid andra framför sig själv, säger Phetra. Och hon är väldigt mån om sin familj. Hon har nog formats mycket av relationen som hon hade med sin mamma. Mormor var ingen enkel människa och mamma har alltid tänkt att ”sådan vill inte jag bli” och det blev hon inte heller. För det andra hennes val av yrke. Hon har varit förskollärare länge och nu är hon specialpedagog, så hon har jobbat med barn hela livet.
– Nu, sedan jag fick barn, får jag även ta del av den biten. Det är oerhört intressant att höra hennes erfarenheter om till exempel ett barns utveckling. Men det är svårt att få raka svar. Hon är så pedagogisk hela tiden, säger Phetra och skrattar.
– Det finns absolut saker som jag inte säger till mamma, men som jag delar med tjejkompisar. Ibland kan det vara lättare att prata med någon utomstående – vi står varandra för nära för att kunna prata om en del saker. Dessutom är det 30 år sedan hon hade småbarn och ibland vill jag prata med någon som är i samma sits som jag är i just nu.
– Vi är väldigt öppna och förtroliga mot varandra, men samtidigt är jag mamma och ingen vanlig väninna – det har jag alltid markerat, säger Lena.

Är ni lika som mammor?
– Ja, till viss del, men hon har absolut mer tålamod. Människor som känner oss väl tycker att vi är lika mot barn – att vi pratar på samma sätt och tycker lika om vad barn mår bra av. Men det finns saker som jag vill göra annorlunda. När jag var barn var jag mobbad i skolan och hade många samtal med klassföreståndare, men det var aldrig någon som slog näven i bordet ordentligt. Mamma gjorde väl så gott hon kunde, men det var andra tider då. Om det skulle hända Ludvig skulle jag försöka ta tag i det på ett annat sätt, berättar Phetra.
– Jag tror att jag har fått Phetra att se världen med öppna ögon, att inte fördöma andra människor. Phetra är väldigt omstänksam, mjuk och envis på ett bra sätt.

"Nu tar jag hand om mamma"

När Solange var en månad gammal adopterades hon av Adriana och hennes man. Sex år senare flyttade familjen från Chile till Sverige.
– Mamma var 45 år när hon adopterade mig, så hon var inte så ung. Hon ville hjälpa min biologiska mor som inte kunde ta hand om mig. Mammas egna tre barn bor utomlands och är 20 år äldre än jag. Bara något år senare skiljde sig mina föräldrar, vilket gjorde att mamma och jag blev oskiljaktiga i vått och torrt, berättar Solange.
Hon gifte sig med Thomas när hon var 16 år och i flera år bodde mamma Adriana tillsammans med dem.
– Det var faktiskt oerhört skönt. Trots lite påfrestande småtjafs har det varit fantastiskt för mina barn att få växa upp tillsammans med sin mormor. Thomas och jag har kunnat göra saker själva och barnen har inte behövt gå på dagis. Mamma är så godhjärtad och ställer alltid upp. Nu är det lilla jag, den adopterade dottern, som tar hand om mammas alla praktiska bestyr. Hon kan nämligen inte svenska. Mamma och pappa har blivit ihop igen och bor tillsammans, efter 27 år som skilda! Mamma tar hand om pappa och jag tar hand om mamma.

Har du själv funderat på att adoptera?
– Ja, absolut. Min mamma räddade egentligen livet på mig eftersom min biologiska mor inte kunde ta hand om mig och jag ville göra samma sak mot ett annat barn. Min mammas osjälviskhet har alltid varit så imponerande. Men sen fick jag och min man så många egna barn, så det blev ingen adoption, säger Solange och fortsätter:
– Egentligen tänker jag aldrig på min biologiska mor. Jag har alltid varit så trygg i min adoptivmammas kärlek.
Solange fick inte reda på att hon var adopterad förrän hon var 11 år.
– Min mamma sa att hon hade berättat det tidigare, men det har jag inget minne av. Jag är lik mina adoptivföräldrar till sättet, men en sak var lite lustig. Jag har alltid gillat att sjunga gospel, men mamma och pappa är omusikaliska. Senare fick jag veta att min biologiska mor har varit kabarésångerska, så det hade ju sin förklaring.

Hur har er relation förändrats sedan du själv fick barn?
– Jag förstår mamma mycket bättre och inser vilket tålamod hon har haft. Jag vet att min mamma har påverkat min livssyn. Jag ser på det mesta på ett positivt sätt och har en stark tro på Gud, precis som mamma, och det tror jag även präglar mina barn mycket. Synen på äktenskap, sex, killar och sprit har jag fått med mig hemifrån, från den äldre chilenska kulturen, och jag är stenhård med att mina barn ska spara sig till efter de gift sig. Jag är mycket mer bestämd än mamma var. Hon var nog för snäll många gånger. Däremot är jag mycket mer öppen mot mina barn. Mamma och jag kunde aldrig prata om till exempel killar och jag fick inte gå på disko. En gång, när jag var 12 år, gav hon med sig och jag var så glad. Men hon följde med till diskot! Usch, vad pinsamt det var. Men mamma och jag har alltid haft en bra relation, hittat på mycket tillsammans och varit ute på många resor. Jag tror att mamma är stolt över mig. Hon tycker att jag har blivit bra och hon ger mig ofta komplimanger.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 6/2006

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler