Nina och Gogo väntar tvillingar

Nina väntar tvillingar

Nina och Gogo väntar tvillingar

Nina berättar i sin graviddagbok.

Nina och Gogo är stolta föräldrar till Robin och André. Nu väntar de barn igen.

Den här graviditeten har varit annorlunda än den förra för Nina och Gogo: Nina kände sig gravid tidigt och har varit ordentligt illamående redan från vecka sex. Och första mammatrosorna köpte hon i vecka åtta eftersom magen växte så snabbt. Något som fått sin förklaring. Nina och Gogo ska nämligen få tvillingar. Ett ultraljud visade vilka som låg i magen…

–  Jag känner mig larvigt lycklig som väntar två små flickor, säger Nina.

Medan Gogo blev imponerad över hur mycket barnmorskorna kan se.

– När jag frågade ”Hur kan du se att det är flickor” svarade barnmorskan ”Hur kunde du göra barn…?" Det är ju rätt uppenbart vad som skiljer pojkar och flickor åt liksom.

När Nina väntade sitt första barn hade hon ont i ryggen, problem med huvudvärk och samlade på sig mycket vatten. Förlossningen gick däremot jättebra. Hon klarade av det mesta av värkarbetet hemma. Väl inne på förlossningen tog det ungefär 1,5 timme att föda fram Robin.

Gogo ser den här graviditeten som en chans att bli mer delaktig eftersom han vet mer om att vänta och föda barn nu.

Familjen

Nina, 29 år, student, gift med Gogo, 33 år, arbetar inom polisen med it. Tillsammans har Nina och Gogo sonen Robin, 2,5 år. Gogo har sonen André, 11 år, från ett tidigare förhållande. Nu vänter Nina och Gogo tvillingar.

Ninas graviddagbok från vecka 25

Vecka 25: Jag är så glad över att vi väntar två flickor. Vi fick med oss en film hem från det könsbestämmande ultraljudet. Den har jag kollat på många gånger. Tvilling 1 låg med huvudet neråt, hon låg så stilla och snällt under undersökningen. Tvilling 2 låg med fötterna neråt i stället för tvärs över och ville inte alls ligga stilla, precis som tidigare.
Jag känner oro för att flickorna ska komma för tidigt. Det är ju inte ovanligt när man väntar tvillingar.

Vecka 26: Var på mödravården i dag. Magens tillväxt var bra, bebisarnas hjärtljud likaså. Tvilling 1 låg stilla men inte Tvåan, jag börjar ana ett mönster här.
Jag fick order om att ta det lugnt och vila, för mitt järnvärde var lågt, 103. Inte undra på att jag har varit trött och saknat matlust.
Magen är lagom stor och jag kommer fortfarande i och ur badkaret själv. Har dragit på mig lite vätska i benen, får märken efter strumpresåren.

Vecka 27: Usch, vilket jobbig vecka. Jag är deppig och vill inte riktigt vara med längre. Har haft massor av jobbiga sammandragningar. Känner mig lat och oduglig nu när jag inte får göra något. Jag fuskar och fixar lite ändå, men det får jag ju lida för efteråt eftersom foglossningen är jobbig. Det är roligare att lata sig när man själv får välja och inte vara tvingad till det. Känner mig just nu som ett vandrande exempel på varför man inte ska bli gravid.
Har fått strikta order om att ta det lugnt. Eftersom jag hela tiden har sammandragningar finns risk för att jag öppnar mig i förtid och förlossningen sätter igång. Genom att mest ligga ner minskar jag risken för att det ska hända. Har gått upp 2,5 kilo på en vecka…

Vecka 28: Jag vaggar fram som en gammal tant. Och apropå tant så gick en gammal dam med rullator om mig. Nu är det på något sätt officiellt. Jag är stor, gravid och långsam.
Har börjat fundera mycket på förlossningen nu. Jag hoppas verkligen på att få föda vaginalt. Ett snitt är ju en påfrestning för kroppen, en stor operation, varför göra en sådan frivilligt? Den här gången vet jag ju hur en förlossning går till och känns. Därför ser jag fram emot att föda igen.

Vecka 29: Foglossningen är åt helvete och mina sammandragningar har ändrat karaktär. Känner mig isolerad och instängd. Funderar på kryckor på grund av foglossningen.

Vecka 30: Var på tillväxtultraljud. Vi fick se så mycket mer än vad som visas vid ett rutin­ultraljud. Bland annat visade barnmorskan moderkakorna och navelsträngarna. De är så fina, våra flickor. Jag är så stolt.

Vecka 31: Hade ett riktigt psykbryt i början på den här veckan. Allt kändes jobbigt och jag ägnade en hel förmiddag åt att gråta. Var på en tvillingträff. Det var kul att få träffa andra med två barn i magen. Tyvärr var jag den enda som hade gått upp 20 kilo och såg ut som om jag hade stockar till ben, men varför klaga?

Vecka 32–33: Jag har tagit ut mig för mycket. Det märks att det snart är jul. Har varit deprimerad men tycker att livet leker igen. Foglossningen är bättre och jag är inte i mitt nattsvarta hål längre. Nu ska jag sy lite till bebisarna.

Vecka 34: Vänsterfoten är sprängfylld med vatten. Jag kan inte längre ha mina skor i storlek 42 utan går omkring i min gubbes 46:or.
Ett tillväxtultraljud visar att Ettan ligger med rumpan neråt. Och jag som inte vill föda med kejsarsnitt.

Vecka 35: Jag känner inte alls på samma sätt denna graviditet som den förra. Visst, det är mysigt att vänta barn, men den här gången känns graviditeten mer som en transportsträcka som jag vill få överstökad. Jag vill få hem mina knyten och kunna bli mig själv igen. Det där med rosa skimmer under graviditeten är en myt som icke-gravida har hittat på. Visst, det är det härligt med sparkar i magen men det är faktiskt skönt att se sina fötter och kunna sova en hel natt också. För att inte tala om hur mysigt det är att ha sex. Minnet av hur det är är visserligen svagt numera, men jag vet ju att vi haft det åtminstone två gånger.
Barnmorskan blev lite orolig när jag var på koll på mvc, jag är svullen i hela kroppen. Nu ligger båda flickorna med rumpan nedåt. Vid minsta förändring måste jag ringa förlossningen och komma in på en kontroll.

Vecka 36: Eftersom jag har lite huvudvärk och känner mig febrig och uschlig i kroppen, får jag komma in på en koll på förlossningen. Läkaren säger att jag måste stanna kvar eftersom jag har alldeles för många tecken på havandeskapsförgiftning.
Känner mig lite fånig, jag är ju inte sjuk. Jag får inte ens gå ner till kiosken och handla på egen hand utan en sköterska måste rulla mig i en rullstol. Stackars kvinna, jag som väger 112 kilo…
Sover för ovanlighetens skull gott hela natten. Men på morgonen när jag vaknar har jag mer ont i huvudet. Kissar halvnormalt vid halvsju, efter det är det kört att kissa. Jag har blivit mer svullen under natten, har huvudvärk och börjar bli rejält ljusskygg. Personalen beslutar att jag ska få ett kejsarsnitt. Ringer Gogo och ber honom komma.
Rullas till det rum där jag ska snittas. Där står minst fyra personer med glada miner i gröna kläder. Får spinalbedövning. En stund senare hörs det första efterlängtade skriket…  Jag får se något skrynkligt lite snabbt innan hon bärs i väg, det andra skriket kommer efter någon minut…
De är så små, magra och mina, och det vackraste jag sett.

Gogo, blivande tvillingpappa: ”Jag får ta hand om barnen först”

Ninas man Gogo konstaterar att Nina har svurit mer över att vänta barn den här gången.

– För att stötta Nina erbjuder jag mig att massera hennes fötter och vara behjälplig med allt hon vill. Det är ingen idé att tjafsa. Jag servar henne och tar hem­arbetet. Jag måste erkänna att det är jävligt tufft. jag har tänkt att ”Fan, vad mycket hon gör…”. Hur pallar hon? Tidigare har jag tänkt att hon gnäller när hon måste ”plocka undan lite” efter oss andra.
 
När omgivningen kommer med glada tillrop som ”Ni får glädja er åt det som kommer”, tänker Gogo att det är ju lätt att säga. Det är ingen tröst just då, eftersom Nina har så ont i kroppen. Det är som att bryta båda benen, och förlora jobbet, jämför han. Just då är man deppig även om tillvaron kanske ordnar sig till det bättre om ett tag.

Gogo har redan namn på flickorna i magen, Villemo och Vilja, medan Nina kallar dem för Ettan och Tvåan.

Beskedet att de ska förlösas med snitt, väcker tankar hos Gogo:

– Vid ett snitt får man som pappa en bättre första kontakt med barnen, eftersom jag kommer att få ta hand om dem medan Nina vilar ut efter operationen.

– När vår son Robin föddes kändes det som om jag ”kom och  hälsade på” på sjukhuset. Nu har jag chansen att lära mig ta hand om barnen redan från första början. Texten är ett utdrag ur boken Vi ska ha barn (Prisma) av Mia Coull. I boken berättar tre par om resan från gravidbesked till färdig bebis.
Utdraget publicerades också i Vi Föräldrar Gravid 1/2008.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler