Att vänta barn i två år

Nina och Mattias ska adoptera ett syskon till Johan och Dani.

Hur gick det sen?

I Vi Föräldrar 10/2007 berättade vi om när Nina och Mattias blev trebarnsföräldrar.

Den artikeln kan du läsa här.

Vi sitter i bekväma trädgårdsstolar på Ninas och Mattias altan en av sommarens varmaste dagar. Johan, 4 år, har slitit av sig kläderna och springer naken runt tomten med en liten hink i handen, medan lillasyster Dani, 2,5 år, hoppar i den nästan helt torrlagda barnpoolen.
Vid det här laget skulle de egentligen ha varit tre syskon, men adoptionsprocessen har försenats och just nu är det stopp för alla adoptioner från Etiopien eftersom domstolarna där är stängda. Regnperioden pågår för fullt och det är en osäker tid för barnhemsbarnen.
– Många är undernärda och det finns en risk att alla inte överlever kylan, berättar Nina. Det är bra att inga förmedlingar sker nu, det hade varit hemskt att få foto och information om ett barn som det sedan hände något med. Samtidigt hade vi förstås önskat att de hade skyndat på processen så att barnet slapp utsättas för detta.

Lång väntan
Regnperiod, undernäring och barnhem känns avlägset här i kedjehuslugnet. Men för Nina och Mattias, som väntat i snart två år på att få hämta sitt barn, har det blivit en del av vardagen. De följer nyhetsrapporteringen från landet och läser mycket om adoptioner. 
– När det är oroligheter i Etiopien blir man genast bekymrad. Blir det för osäkert finns det risk att det inte går att åka dit och hämta barnet, säger Mattias.
De vet på ett ungefär hur gammalt barnet kommer att vara, eftersom ålder är ett kriterium de kan påverka själva. Andra önskemål, som exempelvis kön, medges inte vid adoptioner från Etiopien och därför blir det mesta en överraskning vid barnbeskedet. Men de vet att många barn på barnhemmet är undernärda, att sjukdomar (som dock oftast går att bota i Sverige) är vanliga och att personalen gör vad de kan med knappa resurser.
– Nappflaskorna pallas upp eftersom personalen inte hinner hålla dem åt var och en och inte alltid har tid att trösta den som är ledsen. Det känns inte alls okej, men det är inget vi kan göra något åt, säger Nina.


Tätt mellan barnen
De har valt att få ett barn i åldern 0 till 18 månader. Främst för att barnet ska vara yngre än Dani. De ser också flera fördelar med att det är tätt mellan barnen.
– Det är lättare att hitta på utflykter och aktiviteter som alla gillar om de är någorlunda jämngamla. Jag är själv sladdbarn och det var ganska ensamt. Mina bröder, men också barnen till mina föräldrars vänner, var så mycket äldre än jag, säger Nina. 
– En annan fördel är att barnen har större utbyte av varandra, både när de är små och senare i livet, säger Mattias. Jag och mina syskon har själva två år mellan oss och även nu som vuxna har vi mycket gemensamt i och med att vi är i samma fas i livet. Sen har alla barnen på barnhemmet upplevt separationer och ju äldre de är desto mer har de kanske påverkats av detta, även om det sambandet inte alltid stämmer.
Adoption är en tanke som länge lockat. Redan då de träffades i slutet av 1990-talet kom ämnet på tal. ”Det finns redan så många barn i världen som behöver föräldrar”, resonerar de. Mattias har själv en yngre adoptivbror, men det var Nina som för ett par år sedan lade fram adoption som ett konkret förslag.
– Jag ville absolut ha ett barn till, säger hon.
– Ja, och jag började bli lite bekväm och se bortom blöjtiden, fyller Mattias i.
– Det var då jag kom på att vi kunde adoptera, och Mattias var genast med på noterna, fortsätter Nina.   

Fokus på egna uppväxten
Några dagar senare kontaktade de hemkommunens socialtjänst, som är den instans som genomför hemutredningar i sådana här ärenden. Där fick de först ett svalt bemötande.
– Kvinnan jag talade med undrade varför vi som har biologiska barn ville adoptera. Hon slängde ur sig sådant som: ”Vet ni hur jobbigt det är?” Och: ”Det kostar 200 000 kronor.”. Sen tyckte hon att Dani, som då var drygt 1, var för liten. Det lät som om hon inte ville bli besvärad med detta.
Men Nina och Mattias lät sig inte avskräckas och efter en del påtryckningar fick de ställa sig i utredningskön. Samtidigt blev de medlemmar hos Adoptionscentrum, som är en av de organisationer som förmedlar adoptioner i Sverige.

Efter nio månader drog utredningen igång. Första mötet var en informationsträff hos Socialtjänsten om hur adoptioner går till och vad det innebär. Därefter följde en så kallad nätverksträff, där huvudsyftet var att kartlägga släkt och vänkrets.
– Vi fick rita upp våra respektive familjekonstellationer, berättar Mattias. De ville veta vilket stöd vi hade för adoption i släkten. Mycket fokus låg på vår egen uppväxt och det var överhuvudtaget mer om hur vi haft det som små än hur vi resonerar och tycker i dag.


Hembesök

Tredje och sista mötet var ett hembesök. Nina och Mattias placerades i varsitt rum för att svara på personliga frågor om vad de bråkar om, hur de löser konflikter och beskriva varandras goda och dåliga egenskaper. Förutom träffarna fick makarna skriva var sin levnadsberättelse och lämna referensbrev från två familjer som känner dem väl.
– Frågorna var ganska personliga men jag skulle inte vilja kalla det djupintervjuer. Det kändes hela tiden bra och det var uppenbart att de inte var ute efter att hitta perfekta föräldrar utan att sålla bort de direkt olämpliga, säger Nina och tillägger att de är mycket nöjda med handläggarna trots det negativa bemötandet vid första kontakten.
I november förra året, tre månader efter att utredningen startat, kom det positiva beskedet att de godkänts som adoptivföräldrar. I februari var alla handlingar klara till Adoptionscentrum, som i sin tur skickade dem vidare till Etiopien. Sedan dess har de väntat och längtat efter att få åka iväg och hämta hem sitt barn.  

Flera graviditetssymtom

– Jag ser på Nina att vi väntar barn, säger Mattias. Jag känner igen symtomen. Hon har varit hispig, känslig och haft humörsvängningar. 
Nina instämmer.
– När vi skickade in pappren i februari var det som värst. Jag kände att hormonerna satte igång, hade svårt att sova och låg bara och tänkte på vem barnet skulle vara och hur det hade det. 
Från släkt och vänner har familjen främst mötts av nyfiket intresse, men från den vidare bekantskapskretsen har de fått mer blandade reaktioner.
– Man märker att vissa, framför allt äldre, tycker att det vi gör är konstigt. De har svårt att förstå varför vi vill adoptera, säger Nina.
Deras ambition är att så långt som möjligt ge det nya barnet samma förutsättningar som Johan och Dani. Därför blev Nina glatt överraskad då hon för något år sedan hittade en artikel i Amningsnytt om att det kan gå att amma adoptivbarn. Hon läste det hon kom över i ämnet och nu har hon en liten förhoppning om att kunna ge barnet av den näringsrika bröstmjölken.


Mjölken har redan kommit

– Redan första gången jag prövade så kom det ut några droppar. Sedan har jag använt en vanlig handpump och fått igång det så pass att det sprutar ut. Men det är inga stora mängder och för att produktionen ska komma igång ordentligt tror jag nog att jag behöver barnet till hjälp.  
Men även om mjölken finns där är det mycket som ska stämma om amningen ska fungera. Barnets intresse och ålder, tror Nina blir avgörande.
– Är barnet mer än 5 månader tror jag att det kan bli svårt. Men vill det inte suga på bröstet kanske man kan pumpa ut och ge på flaska. Jag har inte så stora förväntningar på att det ska gå, men jag tänker definitivt försöka.
Mattias och Nina har hunnit fundera en hel del över adoptionen, vad det innebär och hur de ska bemöta barnet. De söker information på nätet, läser artiklar, böcker och är med i olika mejlinglistor, där såväl adoptivföräldrar som i dag vuxna adopterade deltar.
– Vi har förstått att det inte är rätt att alltid behandla adopterade barn exakt likadant som biologiska. På sjuttiotalet låtsades en del adoptivföräldrar inte om att det var något annorlunda med adopterade, det var inget man pratade om. I dag säger en del adopterade att de mått väldigt dåligt av detta, säger Mattias.

Många funderingar
Nina och Mattias är framför allt förväntansfulla, men där finns också en osäkerhet. 
– Vi vet inte vad barnet har varit med om, säger Mattias. När Johan och Dani är griniga eller ledsna vet vi att det inte är något allvarligt, vi vet vad de varit med om. Med det här barnet blir det annorlunda.
Även Nina har sina farhågor.
– Om barnet haft det väldigt tufft, kommer vi då att klara av att bemöta det? Och kommer vi att orka? Sen tänker jag en del på hur Johan och Dani ska ta det. Dani, som är yngst, är nog den som blir mest svartsjuk. Men det är inget specifikt för adoptionen utan handlar om att få ett syskon till. 
Resan till östra Afrika blir en tio timmar lång nattflygning, och självklart åker hela familjen. En vecka bor de i huvudstaden Addis Abeba, inhysta hos Adoptionscentrums representant och hennes afrikanske man. Barnet stannar på barnhemmet under hela veckan och först på hemresedagen får de barnet i sin fulla omvårdnad – en stund de längtar mycket efter.
– Den första perioden, då barnet ska knyta an till oss, blir spännande. Men vi har förstått att det kan ta lite tid innan det automatiskt vänder sig till oss för tröst och närhet, säger Mattias.


Hittebarn

En kort regnskur har fått oss att flytta från altanen in till vardagsrummet. Nina och Mattias sitter bredvid varandra i den blågrå tvåsittssoffan. De berättar om att barnen hamnar på barnhemmet av olika anledningar, ofta fattigdom eller utomäktenskapliga födslar. De flesta är hittebarn varav en del är ditlämnade av polisen.
De funderade en hel del på olika adoptionsländer innan de gjorde sitt slutgiltiga val. Indien, som Mattias adoptivbror kommer från, eller Sri Lanka låg närmast till hands. Men de länderna kräver max ett barn i familjen sedan tidigare och intyg på att man har svårt att få biologiska barn. Vietnam, som relativt nyligen åter öppnades för adoption fanns också med i diskussionerna, men det är populärt och har väntetider på ett par år. Afrika tyckte båda kändes rätt. Hos Adoptionscentrum kunde de välja mellan Etiopien och Sydafrika.
– I Sydafrika är de biologiska mammorna med och väljer ut adoptivfamilj och många tar i första hand par utan barn, så där hade vi sämre chanser, säger Nina.
Snart är regnperioden till ända och då öppnar Etiopien åter sin förmedling. Nina och Mattias står nu först i adoptionskön och de hoppas att få åka iväg för att hämta hem sitt barn inom några månader.


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 9/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler