Pappagrupp i Ö-vik

I Örnsköldsvik är nio av tio pappor med i den pappautbildning som ­kommunen arrangerar. Målet är att öka uttaget av pappaledighet och att ­stärka männen i sin papparoll. Nu har också länder som Ukraina och Holland visat intresse för utbildningen.

Text: Anna-Maria Stawreberg

En efter en kommer de nyblivna papporna in i samlingslokalen med sina nyfödda bebisar i famnen. Gruppledaren Stefan tar emot, kramar om, beundrar och gratulerar.
Bebisarna, som är mellan två och elva veckor gamla, sover fridfullt i sina babyskydd. Karim kommer in sist av alla, utan dottern som är hemma med mamman. I stället har han med sig ett foto på henne som han visar upp.
– Det är svårt att planera något och att hålla tiden nu sedan Ludvig  föddes, tycker Ingemar, och kastar en blick på sin drygt två veckor gamla son, som lugnt sover vidare i sin gula, stickade kofta.
Stefan frågar om killarna insett att de verkligen blivit pappor nu och de sex papporna runt bordet funderar en stund.
– Ibland. Det tog säkert två, tre veckor innan det sjönk in, säger Karim.
– Det är en häftig känsla när man väl fattar det, säger Bengt, stolt pappa till fem barn, och kramar nytillskottet Tilde, tre veckor.

”Som ett slag i skallen”
Den första tiden som förälder är omtumlande för alla, och just det pratar gruppen mycket om i dag. Roger vet, hans dotter Alva, elva veckor, har haft problem med magen och familjen har legat på sjukhus några dagar.
– Jag har levt i 38 år, och jag trodde att jag upplevt de flesta känslor, men när Alva föddes och det visade sig att hon hade ont i magen… Det var som om någon slog mig i skallen med något stenhårt. Den känslan och den oron går inte att beskriva.
– Precis så kände jag när Ludvig föddes! Han var lite blå när han kom ut och hade svårt att andas. Jag blev livrädd, säger Ingemar.
Roger och Bengt dukar upp fikat som de burit med sig i två konsumkassar. Kaffetermosar, två vetekransar och chokladkakor. Samtidigt som kaffetermosen går runt frågar Stefan hur förlossningen blev.
– Förra gången pratade vi om smärtlindring och vi killar kanske inte alltid förstår det här. Har man ont tar man väl smärtlindring, konstigare är det inte, tycker vi. Men tjejer resonerar inte alltid så. Hur blev det för er?
– Hon är ju lite tjurig, Mayas mamma, och hon har väldigt hög smärtgräns. Visst tyckte hon väl att det gjorde lite ont, men hon ringde ändå inte efter mig. Så när vi väl kom in var hon öppen nio centimeter. Hon hann inte med någon bedövning, det blev bara lustgas, säger Roger.
– Oj, säger de andra i kör och Karim berättar om sin förlossningsupplevelse:
– Den gick så fort förlossningen. Jag försökte hjälpa till genom att massera med olja. Sedan, när vårt barn föddes, då grät jag faktiskt.

Längtar inte till jobbet
Det blir tyst en stund. Det enda som hörs är barnens snusande andetag och ljudet av en tesked som rörs runt i en kaffekopp.
– Har livets förändrats något då, nu när barnen har kommit? frågar Stefan.
Roger P svarar snabbt:
– Det har blivit en helt annan stil på tillvaron, men inte till det sämre, tvärtom. Det är en ynnest att få vara med min dotter. Det är en makalös upplevelse och jag kan inte begripa hur jag ska kunna gå tillbaka till jobbet igen.
– Oroa dig inte. Stunderna då du längtar till polarna kommer helt klart att komma, säger Stefan, nästan lite lugnande.
Alla i gruppen tycker nog ändå att den största känslan infann sig när den nya familjen kom hem från BB och man plötsligt skulle klara sig själv.
– Det var precis som när man just tagit körkort och ska köra bilen ensam, säger Roger J.
– Jag var helt rudis på det här med hur man sköter en liten bebis. Vi hade ingen aning, det kändes som om vi sprang till bvc så fort hon var lite snuvig, säger Roger P.
Karim håller med:
– Jag var rätt skakig faktiskt. Särskilt när hon grät. Och när hon skulle bada första gången på BB, då var jag tvungen att be personalen visa mig.
Diskussionen kommer in på blöjbyten, kiss och bajs, och det visar sig att alla i gruppen blivit nerkissade av sina barn vid åtminstone ett tillfälle.

Känner sig utanför
Tidigare har gruppen pratat om hur det kan kännas, precis efter det att man kommit hem från BB och Stefan frågar om förberedelserna funkat.
– Det här som vi pratade om, att man inte ska ta hem så mycket folk i början, det stämmer väl, tycker Ingemar. Man är så ovan vid hela situationen och när det då kommer hem folk mitt i alltihopa, ja då känner man sig stressad. Samtidigt kan man ju inte neka någon att komma och hälsa på.
– Jag tyckte att man kände sig väldigt utanför som kille precis när vi kommit hem, säger Roger J, och får medhåll från flera i gruppen.
– Visst kan det kännas så. Men då är det viktigt att ni som pappor står på er. Ni har också rätt att tycka om ert barn. Kanske bär ni på ett sätt och mamman på ett sätt, och inget av sätten är fel. Det är viktigt att ni hittar ett sätt som passar för er, poängterar Stefan.
Ingen i gruppen tvekade att anmäla sig när barnmorskan informerade om pappagrupperna. De flesta har kompisar som gått tidigare och som berättat om fördelarna med gruppen.
– Jag gick med i den här gruppen för att hitta nya kompisar som också skulle ha barn, säger Bengt.
– Det bästa med gruppen är att man har kunnat vara öppenhjärtig tillsammans med personer i samma situation, som man från början inte känt så bra, säger Roger P.
– Egentligen kan man säga att en pappagrupp är precis samma sak som Big Brother, fast trevligare, och bara med pappor, säger Roger J, och de andra i gruppen skrattar.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 9/2006Pappaverksamhet på export

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler