När själen får växtvärk

När själen får växtvärk

När själen får växtvärk

Träningsvärk efter ett hårt pass på gymet är ok, men har du tänkt på att du även kan få träningsvärk i själen?

”Oh, vad jag har träningsvärk idag...” hör jag människor berätta med den där speciella njutningen i rösten.

Har vi rört på oss och utmanat kroppen ordentligt, så kan det innebära en hel del smärta i återhämtningsfasen. Musklerna behöver ju repareras och byggas upp. Det är allmän kunskap.

I medvetenheten om att kroppen blir starkare och (förhoppningsvis) ännu snyggare accepterar vi inte bara träningsvärk utan nej, vi önskar smärtsymtom som ett kvalitetsintyg på träningspasset.

Jag fascineras varje gång över den tillfredställande känslan av internationell gemenskap när vi amatörmaratonlöpare dagen efter ett 42 kilometerslopp förstående spanar in varandra när vi sakta haltar nerför en trappa med stadigt grepp om trappräcket för att kunna hantera kroppens SOS- skrik. Ja, det gör ont att bli stark.

Meningen ”Wer schön sein will muss leiden.” verkar inte bara vara ett tyskt ordspråk utan ett universiellt försvar för smärta i samband med kvinnlig fåfänga. ”Den som vill vara fin får lida pin.”

Jag minns exakt hur jag reagerade när jag för första gången hörde den svenska versionen av detta, som det verkar, urgamla kvinnomantra. Inom sekunder befann jag mig plötsligt i mammas knä igen där hon utrustad med en hårborste försökte ordna mina vilda lockar till ordentliga flätor under mitt konstanta protestgnäll och klagande. Då brukade orden komma. Men budskapet var tydligt: Utan smärta ingen belöning! (Jag undrar om tatueringssalonger och plastikkirurger använder det som reklamslogan i sin marknadsföring…)

När vi som oroliga föräldrar för några år sedan åkte till barnläkaren med vår mellandotter pga. av återkommande smärta i knäna, så fastställde han snabbt med ett uppmuntrande leende: ”Växtvärk”. När skelettet växer och blodkärlen och benvävnaden tänjs, så kan det framför allt i viloläge på kvällen göra riktigt ont, förklarade han tålmodigt till vår 7-åring. Och hon köpte det som en acceptabel förklaring.

Detta betydde ju att hon snart skulle närma sig drömlängden på 1,40 m för att som storasyster kunna åka alla karuseller på Gröna Lund.

”Växtvärk” - vilket storartat och hoppfyllt ord! Vetskapen att resultatet är något positivt och själva smärtan ett uttryck för kroppens friska utveckling gör det även lätt för oss föräldrar att hantera hennes tårar idag och kreativt trösta med bandage, kylsalva och alla möjliga psykologiska knep. (Att inte uppfinnaren av bandager och plåster har vunnit Nobelpriset än är ett mysterium för mig! Jag skulle rösta direkt för ett sådant förslag!)

Det är alltså inte själva smärtan som är avgörande för vår upplevelse utan hur vi förhåller oss till det som gör ont. Ett positivt resultat och kunskap om det som händer i kroppen ger oss lugn, acceptans och kraft att hantera det .

Men i själen då? Är det inte samma sak? En klient konstaterade förra veckan i början av vårt möte: ”Jana, det gör ont att komma hit och att lägga sanningen på bordet. Jag har ju haft så bra kontroll över mina känslor genom att förtränga det jobbiga. Men jag känner mig samtidigt lättad av att äntligen vara ärlig mot mig själv.”

Personlig utveckling framställs idag ofta som en lustfylld och som en spännande snabbguide till lycka. ”Egoboosta dig själv” eller ”10 steg till ett lyckligt liv” är lika lockande tidningsrubriker som ”Beach 2010”.

Men verkligheten blir ofta en besvikelse när vi inser att själva vägen inte alls är rolig utan gör ont, väldigt ont ibland. Jobbiga beslut och konflikter med omgivningen får oss att tveka om det är värt det. Men precis som kroppen får även själen växtvärk när du efter 20 år äntligen tränar på att säga nej till alla som vill invadera din sommarfrid genom att våldgästa er i stugan veckor i rad. Själens träningsvärk kan uttrycka sig som dåligt samvete eller gnagande oro.

Men precis som i kroppen så är repetition nyckeln till framgång. Ju oftare du tränar på att sätta gränser desto mindre smärtsamt och jobbigt blir det till slut. Ju oftare du tänker på din barndom och vänjer dig vid tanken att den inte går i repris desto lättare hittar du din inre acceptans och en ny drivkraft av det som har varit. Det smärtsamma är det som kommer att stärka dig inifrån.

Men glöm inte, precis som med kroppen så handlar även här allt om balans. Ett tufft löppass ska följas upp av en vilodag. Prestation och vila hand i hand. Varje dag behöver inte handla om personlig utveckling och träning. Även själen mår bra av att ha mysbyxor på ibland.

Jag önskar dig en riktigt härlig vecka!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler