"Nu fostrar vi våra barn genom samtal"

"Nu fostrar vi våra barn genom samtal"

Ordet uppfostra klingar illa för en del. Men alla uppfostrar, punkt slut, konstaterar barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén.

Att uppfostra innebär för barn- och föräldra-

psykologen Malin Alfvén att vi socialiserar våra små och lär dem fungera i grupp.

– Vi är alla en del av en stor gemenskap, förklarar hon. Som föräldrar behöver vi därför lära barnen hur man beter sig i olika sammanhang tillsammans med andra. Man kan till exempel inte sitta på en finare middag och äta pasta med fingrarna. Uppfostran handlar förstås även om att skydda sitt barn från sådant som kan vara farligt eller skadligt.

Tankarna om hur man ska uppfostra varierar.

– Det svänger hela tiden, det går mode i uppfostran, menar Malin Alfvén. Just nu fostrar vi våra barn genom samtal. Vi pratar – även med de minsta.

Malin Alfvén gillar att vi vuxna förklarar så mycket för våra barn. Hon menar att det tyder på respekt för barn och att vi tar deras – och våra egna – känslor på allvar.

– Men det finns de som anser att barn inte längre lyssnar på vuxna… konstaterar Malin Alfvén.

Hon tror att sättet vi uppfostrar på just nu kommer att förändras, att vi kommer att uppfostra mer auktoritärt i framtiden som en  reaktion på hur det är nu. Hon tänker att föräldrar vill ha mer bestämda regler, att hela gränssättningsdebatten är ett tecken på det.

– Samtidigt är det svårt att sätta gränser, även om vi pratar om att göra det. Men vi hittar nog ett mellansteg mellan det gränslösa och rimliga gränser, säger Malin Alfvén.

Tjat, hot – och mutor

Genom att vi vuxna förklarar för barnen att ”Jag blir glad när du gör så därför att” eller ”Jag vill inte att du gör så eftersom det kan vara farligt”, får barnet förståelse för hur mamma och pappa fungerar och varför just min familj har just dessa regler och gränser.

Tjat, hot och mutor är tre andra verktyg man som förälder kan ta till ibland och som kan fungera, menar Malin Alfvén. Man får ta sitt dåliga samvete till hjälp, det vägleder oss när något går till överdrift, anser hon.

– När man känner att man använt någon av metoderna för mycket så kan man säga det till sitt barn, att ”Det där var dumt och jag borde inte ha gjort så”. Kanske tjatar man för mycket för att man själv är stressad över något som pågår på arbetsplatsen och tar ut det på sitt barn.

Ordet uppfostran klingar illa för en del. Därför kan vi välja andra termer, som att vägleda sitt barn.

– Vi uppfostrar – punkt slut, menar Malin Alfvén. Det är en av våra skyldigheter som föräldrar att se till att våra barn ska få ett bra, fungerande liv. Men vi måste som föräldrar få göra massor med fel på vägen, det ingår i att vara människa. Felen går att rätta till – genom att snacka om dem. När vi känner att vi gjorde ett klavertramp visar vi att vi är ledsna och ber om förlåtelse. Det ingår i att vara människa, vilket är viktigt att visa sitt barn.

Sämst är enligt Malin Alfvén att ha den perfekta föräldern, den som alltid gör rätt och aldrig kan begå misstag. Vad lär man sig om livet då, frågar hon sig?

– Man kan inte leva i en konfliktfri familj eller relation. Av konflikter utvecklas vi. Därför måste vi ha duster. Man kan ha nästan hur många som helst bara man blir vänner efteråt, både i relationen till barnet och sin partner.

Växa med barnet
Att fostra är något vi gör både medvetet och omedvetet. Att inte kommentera något eller nonchalera ett beteende är också ett sätt att markera.

– Hur man gör handlar om vem man är, tror Malin Alfvén.

När det gäller beröm har en del föräldrar själva aldrig fått höra att de har gjort något bra och kan därför vara likadana gentemot sina egna barn.

– Men självklart ska man tala om för barnet om det gjort något bra, anser Malin Alfvén. Förr teg man av rädsla för att barnet skulle bli skrytsamt. Men barn behöver få höra både när det gjort något bra eller dåligt.

I samspelet med barnet lär vi vuxna oss något om oss själva. Något Malin Alfvén tycker är fantastiskt.

– Genom att följa våra barn i deras utveckling får vi hjälp i vårt vuxenblivande. Som föräldrar utvecklas vi lika mycket som våra barn. De leder in oss på vägar som vi kanske aldrig varit på. Kanske får vi ett barn som inte är som vi själva är, då måste vi föräldrar anpassa oss och växa med barnet.

Inte bara mamma och pappa fostrar barnet. Kompisarna har en viktig roll. Det kan man tidigt se, menar Malin Alfvén, på att även riktigt små barn leker tillsammans. Påverkar gör även andra som barnet ofta träffar och umgås med, det kan vara mor- och farföräldrar eller andra nära släktingar. Även vänner till familjen som man umgås mycket med kan spela roll. Liksom förskollärare och lärare som har något extra.

Tillräckligt bra föräldrar

I takt med att barnet växer måste man kanske byta strategi. De gamla knepen kan ha slutat att fungera. Just när man känner sig trygg i sina kunskaper och idéer om bebisskötsel upptäcker vi att dessa inte går att använda på ett barn som kan prata och gå… I skolan ställs nya krav på barnet och dig som förälder, liksom i tonåren. Och vare sig vi tänker på det eller inte anpassar vi oss som föräldrar efter barnets utveckling, personlighet och behov.

– Att alltid vara konsekvent ingår inte i att vara människa, säger Malin Alfvén. I takt med att barnet utvecklas måste vi utvecklas tillsammans med barnet. Vi får prova oss fram för att se vad som fungerar. Det kan ta ett par veckor att se om en ny metod är den rätta eller inte.

Ett kvitto på att man gör rätt som föräldrar är att barnen sköter sig när de är hos andra.

– Ungar som är bra uppfostrade ska göra alla uppstudsiga saker hemma och inte hos andra. Och så fungerar de flesta barn. Även om det inte verkar så, lär sig barnen hemma, av föräldrarna, hur man ska vara och göra.

– Dagens föräldrar är tillräckligt bra. De gör både rätt och fel. Det räcker för barn, konstaterar Malin Alfvén.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler