"Min kompis svek när jag blev gravid"

När Karin blev gravid blandades glädjen med oro. Hur skulle barndomskompisen Elin, som hade försökt att bli med barn i åratal, ta beskedet?

Text: Anna Gardberg

För Karin, 34 år, kom graviditeten nästan som en överraskning.
   – Min sambo Tomas och jag hade lite lojt bestämt oss för att jag skulle sluta med mina p-piller och sedan sa det bara pang. Jag hade inte förberett mig på att jag skulle kunna bli gravid så direkt.
– Det enda jag kunde tänka på i veckor framöver var det lilla livet i min mage. Det kändes som om det måste synas på hela mig, fastän jag inte hade en tillstymmelse till mage.
Karin och Tomas ville inte berätta för omgivningen för tidigt i graviditeten, med tanke på risken för missfall. De bestämde sig för att vänta till i slutet av vecka 12. Föräldrarna fick veta det lite tidigare.
Tomas delade samtidigt Karins funderingar kring hur de skulle berätta sin nyhet för vännerna Elin och Joakim.
Karin hade känt Elin sedan de gick på samma dagis och nu gjorde de varandra sällskap på tåget till och från jobbet nästan varje dag. Tomas och Joakim spelade badminton ihop två kvällar i veckan.

Försökt få barn länge
Elin och Joakim hade länge försökt få barn, men utan resultat. De hade sedan ett par år tillbaka genomgått en rad undersökningar och medicinska behandlingar.
De önskade sig inget hellre än ett barn, och vid det här laget var det bara de samt Karin och Tomas i bekantskapskretsen som inte var föräldrar.
– Det hade blivit lite så att det hade bildats två läger bland våra vänner – de med barn och de utan‚ det vill säga vi och Elin och Joakim. De andra träffades på kalas och barnanpassade tidiga middagar.
– När vi fyra någon gång var med kände vi oss ofta lite bortkomna mitt i allt blöj- och dagissnack, säger Karin. Det hade mer och mer blivit att vi fyra sågs hemma hos varandra på de typiska gamla parmiddagarna i stället.
– Nu när jag tänker efter var det nog mest för Elins skull vi fyra på något vis höll oss undan, för alla var så medvetna om hur laddat ämnet barn var för Elin, och även för Joakim. Det känns så dumt när jag tänker på det efteråt, att vi betedde oss så onaturligt, men det bara blev så.

Glädje och skuld
Karin berättar att hon kände skuld gentemot Elin.
– Hon som hade längtat så, och så går jag och blir gravid bara så där. Det var en jobbig känsla, det kändes så orättvist, samtidigt som jag själv var väldigt lycklig.
– En kväll bestämde jag och Tomas oss för att vi inte ville vänta med att berätta nyheten för just Elin och Joakim. Jag skulle säga det till Elin följande dag, och Tomas för Joakim. Det kändes spontant bäst så.
– Jag visste inte alls hur Elin skulle reagera. Kanske skulle hon bli jätteglad för vår skull, men hon skulle säkert ha jobbigt med att ta beskedet.
Karin föreslog att hon och Elin skulle gå ut och äta efter jobbet.
– Hon ville beställa in en karaff vin och när jag sa att jag hellre tog vatten kändes det som rätt tillfälle. ”Jag har något att berätta”, sa jag, ”något som jag och Tomas är jätteglada över, men jag förstår att det kan kännas jobbigt för dig, jag vet ju hur du och Joakim kämpar. Tomas och jag ska ha barn, Elin. Jag borde vara i sjunde veckan nu.”
– Hon såg verkligen helt chockad ut. ”Jaha”, sa hon bara. Det syntes på hela henne att hon inte riktigt kunde glädjas med mig, hur gärna hon än ville. Det gick ett par minuter och sedan reste hon sig och kramade om mig. ”Grattis”, sa hon och började gråta helt stilla, säkert både av glädje och över tankarna på hennes och Joakims egen situation.
– ”Jag visste inte ens att ni försökte”, sa hon. ”Vi trodde inte att det skulle gå så fort, så jag hann inte ens berätta det”, förklarade jag, och förstod sedan att just det där med att det hade gått så fort var som ett slag i ansiktet på henne, berättar Karin vidare.
– Men hon bet ihop och sa: ”Vad spännande för er”.

Orkade inte ses
Karin berättar att hon helst ville vara så naturlig som möjligt och även prata om hur Elin och Joakim mådde, vilket nästa steg i behandlingen var, och hur Elin kände inför det.
– Men det var som om hon stängde av och ville avsluta. Vi satt ganska tysta på tågresan hem. ”Jaha, då är det bara jag och Joakim kvar då”, sa hon med darr på rösten innan vi skildes åt. ”Det ordnar sig, Elin”, försökte jag säga, hon log lite stelt och sa hej.
– Vi hade i alla fall bestämt att vi skulle ses på aerobicspasset på lördagsmorgonen, berättar Karin, men hon dök aldrig upp. Tomas hade berättat för Joakim samma kväll och han hade verkat uppriktigt glad på ett annat sätt än Elin, menade Tomas. ”Vad roligt för er”, hade han sagt, ”Elin och jag får kämpa vidare”.
Dagarna gick och Elin hörde inte av sig. Efter någon vecka ringde hon upp Karin och berättade att hon var sjukskriven en tid, att hon inte orkade ses på ett tag, men att hon skulle höra av sig när hon kände sig bättre.
– Jag tog sedan kontakt med henne gång på gång. Jag bad att få komma och hälsa på och bara prata en stund, men Elin avböjde. Jag förstod henne på sätt och vis men samtidigt var jag besviken, jag tyckte att hon kunde ta sig i kragen och i alla fall glädjas lite med mig. Vi känner ju varandra utan och innan. Jag tyckte också att det vara omoget av henne att bara klippa av. För Tomas och Joakim fungerade det, de fortsatte att ses som vanligt, på ett avundsvärt enkelt sätt.

”Vi grät och skrattade”
– En period mådde jag väldigt illa, hade ont i ryggen och hade verkligen behövt min väns stöd, men hon fanns inte där. Dessutom hade jag gått upp en hel del i vikt. Just då kände jag faktiskt mindre skuld inför Elin, det var liksom ingen dans på rosor att vara gravid.
– Det blev att jag vände mig till våra andra gemensamma väninnor i stället. Jag tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat i mina försök att få kontakt med Elin. Ett par månader senare såg jag henne före mig i kassan på ICA men hon väntade inte ens, hon vinkade bara och gick.
– Jag gick omkring och var arg, besviken och ledsen över att Elin höll sig undan. Jag gjorde så många försök att ge henne nya chanser, men hon höll en klar distans. Hon kom på en fest vi hade när Tomas fyllde år, men stannade bara en stund och kände sig uppenbart obekväm, berättar Karin.
– När Fanny var bara ett par dagar gammal ringde det på dörren och där stod Elin med en påse kanelbullar och ett mjukt paket till Fanny. ”Grattis, Karin”, sa hon och sedan kramades vi en lång stund. När hon sedan fick se och hålla Fanny grät och skrattade vi om vartannat båda två. Elin berättade sedan om hur dåligt hon hade mått av att känna sig avundsjuk på mig. Hon hade brottats med den känslan varje dag.
Karin menar att de efter den dagen har stått varandra ännu närmare än tidigare och Karin tycker att de kan prata om Elins och Joakims barnlöshet öppnare nu.
– Jag har lärt mig att vara lyhörd för när Elin känner behov av att diskutera problemet, och när hon bara inte orkar prata om det. Det finns också stunder när jag ser att hon tycker att allt som har med Fanny att göra är smärtsamt.
– Det är hur som helst fint att både hon och Joakim nu gläds med oss och vår Fanny, och de blev väldigt glada när vi frågade om de ville vara faddrar, avslutar Karin.

Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 6/2006

Läs mer:
>> Elin: "Jag önskar att jag hade orkat rycka upp mig"
>> Läsarröster om infertilitet

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler