"Ge mig den största epidural ni har!"

"Skulle någon be mig upprepa vad läkaren sa när han tog hål på fosterhinnan, skulle det vara en omöjlighet. Alla språklektioner av typen: "Hej, god dag, jag heter Lisa och kommer ifrån Sverige" var spårlöst försvunna, och vad mer – helt oanvändbara. Men jag förstod, precis som man förstår det som måste förstås, och sedan gjorde det övermäktigt ont och vattnet forsade ut. Noah föddes i juli 2005 på sjukhuset i Funchal som är huvudort på den portugisiska atlantön Madeira. Pappa från Lissabon och jag från Linköping – vår son en liten madeirian. Jag skulle dikta om jag påstod att jag inte oroat mig inför förlossningen. Oroat mig för språket, för att de inte skulle förstå mig, för att de skulle behandla mig annorlunda för att jag inte är portugisiska, för att något skulle ske mot min vilja. Min graviditetslektyr hade bestått av böcker: Mammapraktikan, bvc:s Vänta barn samt tidningen Vi Föräldrar. Jag hade läst dem både bak- och framlänges, särskilt kapitlen om hur jag ville att min förlossning skulle gå till.

Jag misstänkte nog att det inte skulle vara läge att be om en Sacco-säck när det väl var dags, och när jag frågade min obstetriker om man fick föda stående, viftade han några gånger på sin yviga mustasch och sa förbryllat att jag fick väl stå upp tills vattnet gått, sedan var jag tvungen att ligga ned. Troligen inte läge att fråga om man kan föda i vatten, tänkte jag. I stället förberedde jag mig mentalt på att föda i öppen sal med femton andra skrikande kvinnor, bland flugor och flagnande väggfärg och med min sambo portförbjuden, ute i väntrummet.

I Portugal sätter man igång förlossningsarbetet en vecka efter satt datum och nu var vi där, så enligt instruktionerna åkte vi in till sjukhuset klockan tio på söndagsförmiddagen. Tvärsäkert deklaerade jag att någon epidural skulle det inte bli fråga om. Jag hade läst om bieffekter och fördröjt förlossningsarbete. Jag var inte rädd för smärtan, jag inte.

– Har du gått på profylaxkursen? frågade min sänggranne (en av två andra i förvärksrummet).
– Nej, andas vet jag nog hur man gör när det väl behövs.
– Hmmm, sa du att du var ifrån Sverige. Kanske ni har en annan inställning till smärta i de kalla länderna.
– Kan vara, svarade jag glatt. Glatt... tills det riktiga värkarbetet dragit igång framåt kvällen. Vilken förnedring det hade varit om jag visat min sänggranne massageälgen och varmvattenflaskan med överdrag i röd velour som skulle lindra smärtan (trodde jag, ha ha ha)."

Fakta/Lisa Hyden

Lisa Hyden, 28 år, arbetar som gruppledare för kundtjänst, är sambo med Joan Pedro. De är nu föräldrar till Noah, 6 månader. Familjen bor i Funchal på Madeira.

När jag klockan tolv på natten, efter två timmar med mördarvärkar, kördes i rullstol in till det enskilda och tipptopp-fräscha rum där förlossningen skulle ske (med min sambo närvarande) hörde jag någon i personalen fråga om jag ville ha epidural.
– Det var, tillade personen, minst sex timmar kvar innan vi kunde räkna med att barnet skulle födas. Min sambo påbörjade ett nekande svar, precis som jag instruerat honom.
– Stopp, stopp, stopp! Jag vill ha den största förbaskade epidural ni har på den här kliniken! hörde jag mig själv gasta. Nu var det slut på den svenska duktigheten. "Du har rätt att motsätta dig vaginal undersökning efter att fosterhinnan spräckts", hade jag läst och lagt på minnet. Det var ingen som frågade och jag nekade ingen. Här fanns inga val, det fanns bara rutiner. Och det var dessa rutiner jag varit så orolig för som nu kändes som en befrielse. Jag behövde inte fundera över om jag ville stå, huka eller ligga. Det fanns bara ett sätt. Jag behövde bara koncentrera min kraft till att föda ut mitt barn.

Så när jag låg där framåt småtimmarna med min sambo sovande över britsens kant, tänkte jag att det kanske inte alltid är så underbart att känna att man måste bestämma hur förlossningen ska vara, – ja, att ens fundera över det. All personal agerade med sådan professionalitet och säkerhet att jag tryggt kunde överlåta till dem att hjälpa mig på bästa sätt. Klockan åtta på morgonen började det äntligen likna något.
– Det är nära, det är nära, sa sköterskan och snart hade en hel liten trupp samlats i mitt rum för de sista förberedelserna.

Epiduralen kopplades ur för att få igång utdrivningsvärkarna. Barnmorskan var barsk och klippte upp mig så det sjöng om det. Força, força – kraft, kraft! skrek hon. Tro inte att jag vågade något annat. Och tjugo minuter senare kom han utfarande. En liten madeirian på 3,8 kg med jättelika fötter och orangefärgade tånaglar. Och precis som jag oroat mig för, fick han inte ligga på min mage och söka bröstet det första han gjorde. Nej, in under värmelampa och på med en tre storlekar för stor pyjamas. Välkammad och fin fick jag honom i en liten plastlåda på hjul. Ja, riktiga sextiotalsfasoner kan man väl säga. Men det var liksom bara att gilla läget. Hade jag tyckt att upplevelsen var traumatiserande, så hade den säkert också blivit det. Nu hade jag varken behövt strida eller vela i mitt födande. Och med den tryggheten hade jag nog förstått alla språk i världen.