Mikael: "Jag var övertygad om att vi skulle förlora honom"

Mikael  trivs med sitt jobb som sjuksköterska på Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Inte bara för att man får hjälpa människor och ge bra vård, utan också för att det är ett lärorikt yrke. På många plan.

– En sak har jag verkligen lärt mig. Vi tror att vi har kontroll, men det har vi inte. Vad som helst kan hända. Det finns inga säkra kort, inga garantier.

En insikt som blivit ännu starkare efter sonen Hampus dramatiska förlossning i maj.

Började bra
Allt började helt normalt med värkar kring niotiden på kvällen. Mikael och Lisa ringde Ystads lasarett och frågade om de skulle åka in.

– De rådde oss bestämt att göra det, så vi satte oss i bilen. Lisa hade täta värkar som snabbt blev ännu tätare.

Så fort Mikael och Lisa kom in till sjukhuset kopplade de upp Lisa till CTG:n. Som van sjuksköterska lade Mikael märke till att barnets puls gick ner under värkarna.

– Det oroade mig, så jag ljög för Lisa och sa att jag skulle gå på toa. I själva verket letade jag upp en sköterska och förklarade vad jag sett. Hon sa att det var helt ok att pulsen gick ner under värkarna så länge den stabiliserade sig igen, vilket den ju gjorde.

Förlossningsarbetet fortsatte och Mikael coachade Lisa så gott han kunde. En stund senare kom en barnmorska som kände på fosterhinnan.

Då gick vattnet. Det var brungrönt, alltså mekoniumfärgat. Det behöver inte vara farligt, men man håller alltid ett extra öga på läget. Det kan betyda att barnet är stressat över något.

Värkarbetet fortsatte därefter som normalt. Vid 01.30-tiden på natten började krystvärkarna komma. Och plötsligt sjönk Hampus puls dramatiskt.

– Sjuksköterskan ringde genast efter jourhavande barnläkare, som kom med andan i halsen. Hon tog en snabb titt och sög sedan ut Hampus med sugklocka. När jag såg honom var det som om all luft gick ur mig. Det var som att få ett stenhårt slag i mellangärdet.

Andningshjälp
Hampus hade navelsträngen runt halsen. Men inte bara ett varv. Tre varv runt halsen och ett varv runt axlarna. Han var helt livlös och slapp, och grönvitgrå över hela kroppen.

Under sina första minuter i livet hade Hampus totala bottenvärden på sin apgarskala (undersökning som görs när barnet är 1 minut gammalt, reds anm): mycket svag puls, noll på andning, noll på hudfärg, noll på muskeltonus.

Man tog omedelbart Hampus till ett intilliggande rum där man påbörjade livräddande åtgärder. Mikael blev beordrad att följa med.

– Personalen gav honom andningshjälp medan jag fick jag till uppgift att frottera honom med en handduk och massera honom. Jag stod där och knådade hans iskalla lilla hand i tjugo minuter utan att någonting hände. Under tiden undrade jag vad jag skulle säga till Lisa. Hur skulle jag kunna gå in där och berätta att vi förlorat honom? Jag har aldrig känt mig så maktlös.

Så, efter drygt tjugo minuter, började Hampus andas själv.

– Och färgen började komma tillbaka. Då gick jag ut i korridoren och bara grät. Jag förstod att han åtminstone skulle överleva. Jag gick in till Lisa och förklarade att Hampus fått en lite jobbig start men att allt var bra nu.

Efter en och en halv timme var Hampus så stabil att han kunde köras i kuvös i ambulans till Kristinastads lasarett och läggas in på barnintensiven.

– Där konstaterade man senare att han klarat sig helt utan hjärnskador också. Så det slutade ju lyckligt trots allt, mycket tack vare den fantastiska vården vi fick. Så man kan väl säga att den förlossningen var både det bästa och värsta jag varit med om i livet.


Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 1/2008

Tillbaka till huvudartikeln

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler