"Var pappa – inte mamma-assistent"

"Pappor måste kräva sin rätt till halva föräldraskapet."
Nyblivna pappan Morten har tröttnat på mamma-monopolet.
– Vi pappor måste ta vårt ansvar och kräva rätten till halva föräldraskapet, säger han.


Text: Maria Zamore

Morten och hans fru Eva såg sig som ett medvetet par. Föräldraskap var ett ämne som de ofta diskuterade, och de var helt överens: när de fick barn skulle de ha ett jämlikt föräldraskap.
Det blev inte så enkelt som de hade föreställt sig.
För åtta månader sedan föddes Mortens och Evas son Olle. Sedan dess har Morten insett att det finns ett mamma-monopol på allt som har med barn och föräldraskap att göra – och han vill inte finna sig i det.
– Mammor har tolkningsföreträde när det gäller barnets väl och ve. Det kan handla om helt vardagliga saker som vilka kläder barnet ska ha på sig vid ett visst tillfälle. Man kanske diskuterar, men när det kommer till kritan är det mamman som bestämmer och pappan som fogar sig i det, säger han.

”Inte mammornas fel”
– Som pappa går man i ett sådant läge in i någon slags offerroll, tror jag. Man ger upp. Man tänker att ”Hon vet väl bäst”. Och det gör att man blir någon slags assistent till mamman – så om man ska hårddra det består inte kärnfamiljen av mamma, pappa och barn, utan av mamma, mamma-assistent och barn.
Detta är en viktig orsak till ojämlikheten mellan mammor och pappor, menar han – men felet är inte mammornas:
– Nej, jag tror inte man ska se det så, för de vill bara barnens bästa. Det är hos papporna felet ligger. Det är de som inte vågar kräva att få ta sin del av ansvaret. Papporna måste våga gå in och säga ”Jag är också en bra förälder! Jag kan också saker, även om det inte är på samma sätt som du vill att det ska vara!” Jag tror att det är en förutsättning för att vi ska kunna uppnå mer jämställdhet mellan mammor och pappor.
Har du själv gjort så?
– Vi har den typen av diskussioner då och då. Ibland gör jag själv som jag tycker att man inte ska göra som pappa: blir passiv och låter bli att hävda min rätt till hälften av föräldraansvaret.

”Könsrollerna är grunden”
Morten har funderat mycket på det han kallar mamma-monopolet, och han tycker sig ha kunnat urskilja åtminstone en del av dess ursprung:
– Rent generellt tror jag att mamman är den starkare föräldern – på grund av könsroller, på grund av att hon har fått ett försprång i närhet till barnet i och med att det är hon som har burit och fött det, men framför allt på grund av ett det finns en mycket stark tradition av muntlig kunskapsöverföring från kvinna till kvinna om sådant som gäller barn och föräldraskap.
Han ger ett par exempel på vad han menar:
– När vi är hos Olles farmor, då vänder hon sig till Eva om hon har något att säga om barn eller föräldraskap. Och när vi träffar våra kompisar… För Eva och hennes tjejkompisar är det självklart att utbyta erfarenheter om sådant som har med barnen att göra. Det är det inte för mig och mina killkompisar, inte på samma sätt.
Sådana saker är ett tecken på att kvinnor har en mycket starkare tradition att luta sig mot, menar Morten.
– De kan träda in i föräldrarollen med så mycket större självklarhet, och det kan nog också göra att de rent kunskapsmässigt är ”bättre” föräldrar – men det gör inte pappan sämre!
– Nu när Eva har börjat jobba igen får hon ofta frågan ”Hur går det för Morten att vara pappaledig?”, som om det kanske skulle vara ett problem för mig att klara av att ha hand om barn och hushåll. Den frågan fick naturligtvis aldrig jag när Eva var hemma.
Egentligen är det inte fel att göra som mamman vill, poängterar Morten.
– Vad jag menar är snarare att man från­säger sig föräldraansvaret om man alltid gör det. Man blir den där mamma-assistenten i stället för en pappa.

Dela ansvaret
Själv har han utgått från att han och Eva är likvärdiga föräldrar.
-– Men att kräva att få bestämma lika mycket som mamman kan ha ett högt pris. Man hamnar i en massa onödiga diskussioner om småsaker, bara för att man vill bestämma.
– Jag har själv framstått som ganska gnällig, men det är det värt. Tack vare att Eva och jag har tagit ett antal diskussioner är jag övertygad om att vårt förhållande har blivit mer jämställt. När jag hör hur andra par på stan pratar med varandra tror jag att de har mycket större problem med mamma-monopolet än vad Eva och jag har.

Fnittrig reaktion
Frågan om pappors rätt till halva föräldraskapet kommer ofta upp när Morten träffar sina kompisar.
– När jag pratar med dem om det blir det gärna en lite fnittrig reaktion, du vet igenkänning så där. Många känner igen det, men det är få som tar tag i det.
Varför?
– Ingen aning. Men det är nog så att många pappor verkligen tror att mamman vet bäst. Det finns föräldralediga pappor som ringer mamman under dagen och frågar vad barnet ska äta till lunch. Då har man verkligen gjort sig själv till en assistent till mamman, fri från ansvar.
– Och att så många pappor avsäger sig en del av föräldraansvaret – egentligen tror jag att det är som med vilket missbruk som helst. Man tar några cigaretter, och plötsligt är man rökare. Eller man låter mamman bestämma ett par gånger, och plötsligt upptäcker man att man står där vid sidan om föräldraskapet.

Mortens pappa-tips

Var medveten. Är man inte medveten om de mönster som styr föräldraskapet är det lätt att bara tänka ”Mamman har nog rätt, vi gör som hon vill.”  Är man medveten går det inte att undgå att märka hur passiv man blir som pappa i vissa situationer.

Våga ta fighten. Om mamman säger ”Men så kan man inte göra”, då måste pappan säga ”Jo, så kan man visst göra! Nu är det jag som gör det här, du får göra på ditt sätt när det är din tur.” Han kan inte vika undan. Visst, det kan bli kämpigt med en massa småkonflikter under en tid, men om man orkar ta konflikterna så arbetar man upp någonting viktigt: att pappans föräldraskap är lika bra.

Läs på. Låt inte föräldratidningar och böcker om barn och föräldraskap bli en angelägenhet enbart för mamman. Sträva efter att vara lika kunnig och påläst som hon – och var samtidigt medveten om att man kan göra på ett annat sätt än mamman och ändå vara en lika god förälder.

Bilda nätverk.
Använd andra pappor i din omgivning för att få reda på hur saker funkar, på samma sätt som mammorna alltid gjort. Prata med pappa-kompisar, fråga om smått och stort och dela med dig av dina egna erfarenheter. Var med i en pappa-grupp. På en del ställen finns inte pappa-grupper, men om många efterfrågar det så kanske det kan startas en.

Var pappaledig – minst ett halvår. Generellt sett tror jag att det krävs ett halvår för att man på riktigt ska komma in i den här vardagslunken: att tvätten hopar sig och man måste sätta på en tvättmaskin mitt i allt annat.

Mortens fru: "Jag tyckte att vi var så medvetna…"

Mortens fru Eva tycker att det har varit bra att ha diskussionerna med Morten, även om hon anser att en stor del av mamma-monopolet har försvunnit sedan hon började jobba.

– Morten har pratat mycket om sina tankar om mamma-monopol. Jag håller med honom, och jag har försökt att vara medveten om det, säger Eva.
Betyder det att du har fått lägga band på dig?
– Ja, i vissa situationer. Men det har oftast handlat om småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Och samtidigt har det bara varit skönt att slippa vara så kontrollbenägen som jag annars skulle ha varit – och jätteskönt att veta att föräldraskapet inte bara hänger på mig, Morten klarar det ju precis lika bra.
För Evas egen del försvann mycket av ”mamma-monopolet” i och med att hon började jobba för ett par månader sedan, säger hon.
– Jag tror att det till största delen handlar om vem som är mest med barnet – att den faktiskt också har mest koll på vad barnet har ätit, vilka kläder som funkar och sådana saker. Nu, när det är Morten som är pappaledig, så är det han som har mest koll.
Det gnabb och de småkonflikter som Morten talar om, har det varit jobbigt?
– Jag tycker inte att vi har haft konflikter. Jag ser det som att vi har diskuterat, och att vi i grunden har varit överens. Jag håller med Morten, det är jätteviktigt att inte bara dela föräldradagarna utan hela föräldraskapet så jämnt man bara kan, och jag tycker att vi två hittills har lyckat bra. Våra diskussioner har varit enbart positiva, som jag ser det. Jag ser dem som ett steg mot ett mer delat föräldraskap, en väg bort från alla de här små­sakerna som annars så lätt blir en kvinnofälla.
– Om man inte låter pappan vara med och dela ansvaret redan från start kan man knappast klandra honom för att han om tio år aldrig fixar gympapåsar och matsäckar.
Det tråkigaste, tycker Eva, det är att det är så vanligt att kvinnor slutar leva jämställt i och med att de får barn.
– Men jag trodde nog att det skulle vara lättare. Jag trodde inte att Morten och jag skulle behöva ha de här diskussionerna överhuvudtaget, jag tyckte att vi var så medvetna och jämlika…

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 7/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler