Mamma i fängelse

Mamma i fängelse

Mamma i fängelse

Trebarnsmamman Malin sitter i fängelse.

Blunda och tänk dig följande: Du är mamma till tre små barn, men du får inte träffa dem när du vill. Du får inte heller ringa dem när du vill och vet inte hur deras rum ser ut, eftersom ni inte bor tillsammans. Du får bara träffa dem en gång i månaden och när ni väl träffas får ni inte röra er fritt.

Så ser tillvaron ut för Malin på Sagsjöns kvinnoanstalt. I snart ett år har hon suttit på anstalten. Det märks, hon hälsar bekant på varenda vakt på väg fram till oss, där vi står i centralvakten och väntar på henne.

– Jag har med mig lite fika från köket som jag tänkte att vi kan ta, säger hon när vi hälsat på varandra och en anställd går med oss för att låsa upp rummet vi ska sitta i under intervjun.

En dag på Sagsjöns kvinnoanstalt

7.00: Dörren låses upp. Dusch, lättare frukost och morgonkaffe.
8.00: Morgonmöte.
8.30: Jobb i monteringen. Malin jobbar med att montera toalettpackningar.
9.30: Frukost.
9.45 –11.00: Jobb.
11.30: Lunch på avdelningen.
12.00: Promenad i rastgården.
13.00: Jobb.
14.00: Fika.
14.15–16.00: Jobb.
16.00: Postutdelning.
16.30: Träning i källarens gym.
17.30: Middag.
19.45: Inlåsning på rummet. Brevskrivning, tv, läsning.

Inne i besökslägenheten bjuder hon oss att sitta ner i de nedsuttna, bekväma sofforna och sedan fixar hon kaffe. Det känns nästan som om vi var i vilken lägenhet som helst, åtminstone så länge vi inte tittar ut genom fönstret och ser de höga stängslen som omgärdar rastgården. Eller så länge vi inte försöker öppna dörren, för den är låst.

– Visst är det mysigt?, säger Malin och häller upp kaffe och mjölk i våra muggar. Hon är liten och späd. Det långa glänsande håret som faller ner över axlarna hålls borta från ansiktet med ett smalt diadem.

Stack från barnen
Två helger i månaden tillbringar Malin i den här lägenheten, som består av två små rum och ett kombinerat kök och vardagsrum. En helg kommer hennes son Simon, 2 år, och hälsar på, och en helg kommer döttrarna Linn, 10, och Hanna, 8, och stannar över natten.

– Men jag ringer och skickar vykort varje vecka, säger hon.

Malin var 17 år när hon började missbruka alkohol och tabletter. När de båda döttrarna var små lyckades Malin ändå på något vis hålla ihop hushållet, trots missbruket. Ett par gånger var hon på behandlingshem. Och när hon var gravid med Simon höll hon sig borta från drogerna och alkoholen helt.

Hon lyckades hålla sig ren ända tills han var 1 månad gammal, då gick det inte längre. Hon föll tillbaka i missbruket och insåg så småningom att hon inte klarade av att ta hand om sina barn. Det var ett svårt beslut.

– Jag bestämde alltså själv att de skulle placeras på familjehem. Men jag orkade inte säga det till dem. Jag klarade inte det. I stället bad jag en granne som jag hade bra kontakt med att ta hand om dem en eftermiddag. Sedan stack jag.

Malin lades in på behandlingshem. Men det gick inte så bra. En kort tid efter att hon kom ut var hon med om ett rån.

– I min dom står det att jag är skyldig till ”rån med mera”, säger hon och tystnar.

Hon vill inte prata om det som hände den där dagen. Det är mer som ett konstaterande. Inga undanflykter eller bortförklaringar. Hon är skyldig till ”rån med mera”. Punkt.

”Vi grät alla fyra”
Malin häktades direkt och fick varken träffa eller ringa sina barn. Men hon fick skriva till sin mamma. I brevet skrev hon att hon själv ville berätta för barnen att hon skulle hamna i fängelse. Men en socialassistent hade hunnit före, fick hon veta. Trots att Malin uttryckligen sagt att hon ville vara den som berättade.

– Jag ringde till mina flickor på familjehemmet, men det var svårt att prata. Barnen var ledsna och helt knäckta över det som social­assistenten hade sagt.

Så småningom fick döttrarna komma och hälsa på Malin i häktet. Malins mamma körde dit dem, och Malin minns hur hon satt där i sina häkteskläder när barnen kom. Helst hade hon väl velat göra sig fin, men på häktet är enbart häkteskläderna tillåtna. Hon var pirrig och nervös och grät.

– Men sedan blev det bra och trevligt. Jag hade köpt dricka och kex i kiosken och hade fått nallar av personalen som jag kunde ge till töserna. Det var känslomässigt. Vi grät alla fyra.

Malin är allvarlig och saklig när hon berättar. Hon är noga med att inte skylla ifrån sig.

– Jag hade funderat mycket på vad jag skulle säga till töserna. Till slut bestämde jag mig för att bara säga att jag gjort något som man inte får göra och att jag skulle vara borta ett tag.

Fyra besök på häktet hann döttrarna med. Det var viktiga besök, flickorna var oroliga över hur deras mamma hade det.

– De ville till exempel veta vad jag fick för mat. De hade hört att man bara får vatten och bröd. Jag försökte berätta roliga saker. Som att vi fick tacos till middag och jag berättade om mitt jobb på tvätteriet. Såna där normala saker. Och jag försökte få veta så mycket som möjligt om deras vardag, om skolan och om deras kompisar.

– Besöken där var ganska tunga. Det var jätteroligt när de kom, men det var samtidigt jobbigt att sitta där, att visa att jag gjort något fel. Jag skulle ju vara deras mamma och visa hur det går till i livet. Och det var alltid så jobbigt när de åkte, besöken rörde upp så mycket.

När Malin flyttades över till anstalten var hon chockad över det långa straff hon dömts till.

– Men någonstans bestämde jag mig för att det här skulle bli min chans att få rätsida på livet. Jag bestämde mig för att göra en radikal förändring. Jag började på komvux. Jag gick ner 20 kilo, slutade röka och började träna. Numera tar jag hand om mig själv. Jag bestämde mig för att inte bara sitta av min tid.

Just den här förändringen är något som hennes döttrar är väldigt, väldigt stolta över. De återkommer ofta till hur duktig de tycker att Malin är som gått ner i vikt och som slutat röka.

Läxhjälp per telefon
Malin försöker engagera sig i barnens vardag så mycket som möjligt. Hon frågar om barnens kompisar och visar stolt teckningar som barnen skickat till henne. Teckningarna föreställer uteslutande hela familjen: mamma Malin, Hanna, Linn och Simon. Malin återkommer ofta till den starka kontakt hon har med barnen.

– Och det händer ofta att jag gör engelskaläxan med stortjejen över telefonen.

Malin är noga med att hela tiden prata med sina barn. Hon vill visa att man kan prata om allt, och hoppas att det faktum att hon själv varit missbrukare och suttit på anstalt ska vara avskräckande för barnen.

– Jag vill visa att man inte ska försöka stänga inne sina känslor, som jag har gjort under större delen av mitt liv.

I början oroade sig Malin för att barnen skulle skämmas över att ha en mamma som sitter i fängelse. Men i samma veva som hon hamnade på Sagsjön blev hon kontaktad av Gustav på Solrosen (se separat artikel här). Malin började i en föräldracirkel tillsammans med sex andra mammor. Även barnen har varit med på flera av aktiviteterna som Solrosen arrangerar.

– För mig är Solrosen ett enormt stöd, vi både gråter och skrattar ihop. Det är så skönt att barnen kunde få hjälp och se att det finns andra familjer som är i samma situation. Vi har bland annat varit på julfest tillsammans.

Kände inte igen henne
Simon bor inte i samma familjehem som Hanna och Linn. Kontakten med Simon var också inledningsvis lite svårare. När Malin satt häktad träffade hon honom inte alls.

– När han kom hit första gången hade han inte träffat mig på nio månader. Han och pappan i familjen som han är placerad hos, kom hit för att fika. Han var jätteblyg, han visste inte att jag var hans mamma. Jag hade spänt mig så mycket inför besöket. Vi fikade och pratade och besöket gick bra, trots att han var så blyg, minns Malin.

När Simon och pappan från hans familjehem åkt hem fick Malin en migränattack som varade i en vecka.

Numera kommer Simon varje månad. Han stannar aldrig över natten, utan är med Malin i besökslägenheten under några timmar.

– Vi har jättemysigt, bygger koja i våningssängen och myser. Vi har fått bra kontakt, jag ringer varje söndag klockan 18 och när vi lägger på säger vi ”puss och kram” till varandra. Men ett tag kändes det hopplöst med Simon, ”Nu skiter jag i det här, det är lättare att släppa honom.” Han kände ju inte ens igen mig, och jag tänkte att han egentligen skulle få det bättre utan mig.

Malin återkommer ofta till det stöd hon får från Solrosen och från de andra intagna kvinnorna på Sagsjön. Flera av de andra har också barn, och de tröstar varandra när till­varon känns för tung.
Eftersom flickorna och Simon inte bor på samma familjehem träffas barnen en gång i månaden utan att Malin är med. Men de kommer aldrig samtidigt till Malin. Antingen kommer Linn och Hanna eller också kommer bara Simon.

– Men töserna saknar Simon, säger Malin.

När Hanna och Linn kommer brukar de laga mat tillsammans i det lilla köket. Ofta blir det tacos, som är favoriträtten för tillfället. Ibland blir det spagetti och köttfärssås. Huvudsaken är att det är något som de alla tre gillar och som de kan laga tillsammans.

– När vi träffas brukar vi spela mycket spel, läsa sagor och baka kakor tillsammans. Sen sover vi alla tre i dubbelsängen. Vi får gå ut, då är vi på rastgården. Det är bara att ringa på vakten, så släpps vi ut, säger Malin och pekar ut genom fönstret.

Där ute, innanför det höga stängslet, skymtar en sandlåda. Det märks att flera av de intagna kvinnorna har barn som kommer och hälsar på med jämna mellanrum.

Muckar om tre månader

Om tre månader muckar Malin. Hon har flyttats från den slutna avdelningen till det så kallade utehuset, där hon bor tillsammans med sju andra kvinnor. Här sköter de boende sig själva, de gör matlistor och handlar på Ica  en gång i veckan. Tre gånger i veckan går Malin i skolan.

– När jag muckar kommer jag att flytta tillbaka till stan där jag är uppväxt. Jag har fått löfte från socialen om att få en bostad och jag kommer att fortsätta skolan, berättar hon.

När jag frågar Malin vilket stöd hon har från omgivningen svarar hon snabbt. Det märks att hon har tänkt igenom detta många gånger.

– Socialen som jag ska drogtesta mig hos regelbundet, lekmannaövervakaren som är min barndomskompis och min bästa vän.

Men i Malins hemstad bor också hennes  gamla vänner från tiden då hon missbrukade.

– Jag vet att jag måste stå emot ensam­heten och den tråkiga vardagen, och jag vet att mina vänner säkert kommer att fråga om jag inte ska hänga med dem, säger hon.

På Sagsjön har Malin börjat träna, och det har blivit något av ett intresse för henne. Det kommer hon att fortsätta med.

– Jag vet att jag mår bra av att träna, inte bara fysiskt utan också psykiskt. Och så ska jag läsa vidare till undersköterska, det är en gammal dröm som jag ska uppfylla.

Malins dröm är att alla tre barnen ska kunna flytta in hos henne. Samtidigt vet hon att det inte kommer att hända direkt. Hon måste lämna drogfria tester under ett antal månader innan barnen kan flytta in.

– Jag tror att Simon kommer att flytta hem senare än Hanna och Linn, jag vill inte rycka bort honom från hans kontaktfamilj. Jag tror också att alla tre barnen kommer att ha kontakt med sina familjehem resten av livet.

Malin ser fram emot att gå på restaurang med barnen, och hon ser fram emot att inreda sin och barnens lägenhet som hon själv vill.

– Och om det är något jag har lärt mig under den här tiden, så är det att våga be om hjälp. För ensam är inte stark. Och det hoppas jag att jag har lärt mina barn också.

Fotnot: Malin, Linn, Hanna och Simon heter i verkligheten något annat. Vissa uppgifter i texten har ändrats för att skydda familjens identitet. Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 7/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler