"Lev som skilda fast ni är gifta"

Pia Hintze, författaren till succén Baby Blues, är tillbaka med en ny bok om livspusslet många av oss lever i – att få tillvaron med småbarn, jobb och familj att gå ihop.


Text: Katarina Marikewicz


När barnen är små är det mycket pusslande för att vardagen ska fungera. För en del av oss blir inte livet med en bebis i familjen som vi trott eller tänkt oss, utan vardagen blir en kamp mot klockan, dagisbaciller och gamla könsroller.
Om bland annat detta, handlar Pia Hintzes nya bok En ska bort. En berättelse så stark att man tror att det som står är självupplevt…
Pia ler och säger:
– Nej, jag har inte levt huvudpersonen Sarahs liv, men eftersom jag är journalist observerar jag omgivningen och snappar upp det mesta jag hör talas om. Samtidigt vore det fel att påstå att allt är uppdiktat. Drag av igenkänning finns nog hos oss alla.
En ska bort är Pia Hintzes andra bok. Hennes första hette Baby Blues och handlade om den omvälvande tiden precis efter att man har fått barn.
I nya romanen har Nils skolats in på dagis. Båda hans föräldrar vill göra karriär, men med ständiga dagissjukdomar blir detta en omöjlig ekvation. Det blir Sarah som får ta smällen.

Satsar på karriären
I En ska bort berättar Pia Hintze om vad som kan hända i ett förhållande när den ena parten (i bokens fall maken Karl) väljer att satsa på karriären i stället för på familjen. Återigen får läsaren träffa Sarah som nu återupptagit sitt gamla jobb efter föräldraledigheten. Från början tror hon att allt ska återgå till det normala. Men det gör det inte, varken på hemmafronten eller på jobbet.
Hemma får hon ta det övergripande ansvaret för sonen Nils eftersom maken har fått uppdrag utomlands och reser väldigt mycket. Nils är dess­utom ständigt sjuk under sin första termin på dagis. Och på jobbet har en annan anställd övertagit Sarahs rum medan hon varit föräldraledig.
Tycker du att kvinnor rent generellt är mesiga när det handlar om att dela lika på hushållsarbete, vabbning och att lämna och hämta på dagis?
– Jag tycker att man ska sträva efter att dela lika. Men kvinnor och män verkar ofta ha olika mått på vad som till exempel är rimlig tid på dagis för ett barn. Då handlar det inte om att vara mesig utan om vad man tycker är bäst för barnet. Det innebär i sin tur att kvinnorna jobbar deltid under småbarnsåren och därmed också tar på sig mer arbete hemma, säger Pia Hintze.
Anser du att det oftast är kvinnorna som får ge med sig?
– Ja, det tror jag. Har man som många i min generation vuxit upp med en mamma som varit hemmafru och en pappa som tjänat ihop pengar till familjen är det svårt att följa ett helt nytt mönster. Mannen vars pappa alltid arbetat vill ju också arbeta för att försörja sin familj. Kvinnorna som haft hemmafruar till mammor, har dem som någon slags förebild och följer den medgörliga kvinnans väg trots att de kanske har egna karriärer och aldrig skulle drömma om att medvetet göra på det här sättet.
Men hur ska man då göra för att klara balansen?
– Man kanske ska göra som en terapeut föreslår i boken, leva som skilda fast man är gifta. Det betyder att en vecka har kvinnan det fulla ansvaret för allt som har med barnet och hushållsarbetet att göra. Då kan mannen träffa sina kompisar, jobba över eller göra vad han vill. Veckan därpå är det kvinnans tur att ha egen tid.

Relationen förändras
Men hur ska man veta hur långt man ska låta det gå? Var går gränsen då mer drastiska beslut, som till exempel en separation, kan komma på tal?
– Det är en mycket svår fråga. Ibland kan det vara värt att ta ett steg tillbaka. Småbarnsåren varar ju alldeles för kort tid för att det ska vara värt att strida. Å andra sidan sätter man ju på sätt och vis agendan för hur man kommer att bli behandlad i framtiden. Ger man sig en gång kanske ens partner tar för givet att man fortsättningsvis alltid kommer att göra det.
Tror du att man på något sätt kan förbereda sig i förväg när man ”väljer” pappa åt sina kommande barn?
– Nej, det tror jag inte. Man vet ju ingenting innan man skaffar barn om hur ens partner kommer att bli som pappa. Relationen kan fungera hur bra som helst när båda är barnlösa, sedan får man barn och då ändras allt.
Varför är ämnet så tabubelagt? Varför är det så många som låtsas att allt är bra?
– Jag tror att det är så för att det handlar om folks livsval. Man väljer en partner och en förälder åt sina barn för livet, och om det inte fungerar perfekt handlar det om vad som rör oss djupast känslomässigt. Det är smärtsamt och gör oss sårbara. Men om vi kan prata om det har vi både chans att kunna göra förändringar till det bättre och se att problemen är ganska lika för många av oss.

Barn sent
Pia Hintze fick barn ganska sent i livet (35 år). Då arbetade hon som frilansjournalist (tidigare arbetade hon på Kommunalarbetaren). Sedan fyra år tillbaka bor hon i Tokyo. Maken Lars blev erbjuden ett arbete på ett svenskt företag och familjen beslöt sig för att flytta. Då var sonen John sex år och dottern Inez bara nio månader.
– När Lars föreslog att vi skulle flytta ­tänkte jag först blankt nej, men så började jag att fundera och ändrade mig. Både jag och min man har alltid varit intresserade av Japan. Jag hade varit där tidigare på ett stipendium och kände att jag verkligen ville återvända.
I dag arbetar maken på företaget medan Pia skriver på sin tredje bok, även den ska handla om Sarah och Karl.
Pias iakttagelser är ibland så träffsäkra att det är omöjligt att inte undra hur mycket som är självupplevt.
Idén till sin första bok Baby Blues fick Pia då hon var föräldraledig och träffade andra mammalediga.
– I början pratade alla mammor om hur bra allting var och hur lyckliga de var, sedan när man hade lärt känna dem kröp det fram att verkligheten inte var så underbar som de kanske sa från början.
– En mamma berättade hur hon under mammaledigheten började gråta när maken ringde klockan fem och sa att han skulle bli en halvtimme sen. När maken senare fick höra det skakade han bara på huvudet. Han förstod ingenting. Dagen därpå började jag skriva på Baby Blues.

"Den som 'offras' måste kompenseras"

Att dela lika på arbetet med hem och barn kan tyckas självklart, men är det inte alltid. Vi frågade familjeterapeuten Lena Melin om hur man kan lösa vardagsbestyren på ett bra sätt.

När man träffar en ny partner, kan man på något sätt se om han/hon, kommer att bli en bra förälder och dela lika på arbetsbördan hemma?
– Egentligen inte eftersom rollerna förändras helt efter att man har fått barn. Men ett knep är att fråga mannen om hur hans pappa var. Oftast följer han sin pappas fotspår trots att han kanske påstår något annat.
– Kvinnan brukar också följa sin mammas fotspår, ofta är det ett omedvetet val.
Vad ska man göra om vardagen, efter att man fått barn, präglas av tjafsande om vabbning, hushållsarbete och att lämna och hämta på dagis?
– Man ska sätta sig ner och diskutera, inte när man är upprörd utan när man är lugn och på gott humör. Göra upp ett schema som kanske går ut på att man vabbar, hämtar och lämnar varannan gång.
Är det millimeterättvisa vi talar om?
– Nej, det vill jag inte påstå. Jag tycker att man ska kunna resonera som två vettiga människor. Man ska kunna se, på ett realistiskt sätt, vem som har svårast att vara ledig från jobbet. Ta exemplet att han arbetar i affär och hon som läkare. Då kanske hon har tio patienter som hon måste avboka, medan han ”bara” behöver ringa ett enda samtal. Men det viktigaste är att den som ”offrar” sig blir kompenserad. Vi glömmer bort kompensationen alltför ofta och den är jätteviktig, så att man inte känner sig orättvist behandlad.
Pia Hintze talar om att man kan leva som om man vore skild fast man är gift?
– Ja, den lösningen tror jag också på. Ena veckan har mannen totalansvaret för allt, då får kvinnan göra vad hon vill, andra veckan är det tvärtom.
När vet man att det gått för långt – att det inte finns någon annan utväg än separation?
– När man börjar tänka flykttankar eller känner att man inte står ut en enda sekund till är det dags att söka hjälp hos exempelvis en familje­terapeut. Ofta kan det finnas andra, bakomliggande, orsaker. Det handlar om att hitta roten till missnöjet. Så mitt råd är att söka hjälp innan man tar det slutgiltiga steget mot en skilsmässa.
Anser du att man kan älska sitt barn och vara en bra förälder trots att man prioriterar sitt arbete?

– Ja, det tror jag. Det har att göra med hur man ser på sin pappa- eller mammaroll. En del tycker att de visar kärlek genom att arbeta hårt, de gör det ju för familjens skull. Sådana mönster har man oftast ärvt från sina egna föräldrar.
Prioriterar män och kvinnor olika när det handlar om familj kontra karriär?
– Ja, tyvärr gör vi det fortfarande. Det kommer att ta generationer innan det beteendet ändras. Det är ju bara någon generation sedan de flesta av våra mammor fortfarande var hemmafruar.

Familjeterapeutens bästa tips

1. Gräla inte om barnen i deras närvaro. Låt sådant tjafs stanna mellan stängda dörrar. Inget barn mår bra av att höra gräl om vem som ska ta hand om det. Då känner barnet sig oönskat och i vägen.

2. Sätt er ner i lugn och ro och diskutera. Gör detta när ni är på gott humör, inte i samband med ett gräl. Gör upp en handlingsplan.

3. Dela upp vabbning, lämningar, hämtningar och hushållsarbete. Kör varannan dag- eller var­annan veckaprincipen.

4. Millimeterrättvisa är inte alltid det ultimata. Se på problemet med vuxna ögon. Vem får det mest besvärligt genom att vara borta från jobbet? Och glöm inte kompensationen!

5. Sök hjälp om du får flykttankar. Familjeterapeuter finns på kommunens hemsida under familje­rådgivning. Privatpraktiserande familjeterapeuter står under familjerådgivning på Gula Sidorna, hör om kompisar kan rekommendera (ni kommer att bli förvånade hur många i er omgivning som har varit i kontakt med en familjeterapi), kyrkan brukar också kunna tipsa om namn.

Källa: Lena Melin, familjeterapeut


Läs mer:

>> Utdrag ur Pia Hintzes bok En ska bort

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler