Lätt att vara expert på andras ungar

Vi var på fika hemma hos min bror, som fyllde år. Mina döttrar, då 3 och 6 år gamla, var de enda närvarande personerna under 20 års ålder. Ett riktigt vuxenfika, alltså. Det betydde förstås att mina barn stack ut, även om de aldrig har varit några tornados.

Jag har alltid önskat att mina barn ska bli uppskattade och fungera ihop med släkten, och under den här födelsedagen tyckte jag nog att mina barn ”skötte sig”, som man lite hemskt brukar säga om barn när de inte tar för stor plats. De for inte runt som skottspolar mellan bord och stolar, de kastade inte saker, de skrek och stojade inte.

Istället satt de uppkrupna i soffan mellan de vuxna och fikade och ”konverserade”. Min äldsta dotter hade tagit en rulltårtebit och en kaka och lagt fint på sitt lilla fat. Jag kände mig varm i hjärtat (och lite nöjd och lättad att allt flöt på utan syskonkonflikter etc).

Då tittade min bror, jubilaren, på mina barn, på sin skinnsoffa och sedan på mig och frågade: ”Vid vilken ålder slutar de smula ner egentligen?”

Okej, det kan säkert ha legat en smula eller två från en vaniljdröm i soffan, det har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag inte riktigt visste svaret på hans fråga.
Det kändes som om vi hade köpt hundvalp och han undrade när valpen skulle bli rumsren egentligen.

Jag vet däremot att jag undrade hur min äldsta dotter kände sig när hon hörde att han ställde den frågan om henne till mig, i hennes närvaro. Och att jag inte någonstans i Vi Föräldrar hade läst något svar på den frågan, när de slutar smula ner.

Jag minns inte vad jag svarade, men jag vet att jag tänkte: ”Vänta du bara tills du själv får barn”.
För det är ju otroligt mycket lättare att ha åsikter om barnuppfostran och hur en familj ska skötas, när man inte har barn själv. Eller för all del, att ha åsikter om hur andra föräldrar ska hantera sina barn, även efter att man fått barn själv.

Och eftersom vi var de enda i min släkt som hade småbarn, kände jag mig ibland ”bedömd”. Självklart var det ingen som sa något av elakhet eller ens särskilt medvetet. Men man känner ju i luften när folk tycker något, och extra känslig är man kring sin föräldraroll. Jag har till exempel ibland valt att inte ta strid med barnen kring saker när vi är på släktkalas. Jag vill inte att det ska bli tråkiga gräl som påverkar alla. Och jag är säker på att mina syskon mer än en gång tänkt om mitt, i deras ögon, tillåtande beteende: ”Så där kommer jag aldrig att göra när jag får barn.”

För såklart finns det inte bara ett sätt att uppfostra barn. Och inte en färdig paketlösning för hur man ska bete sig som förälder.

I Vi Föräldrar nummer 3, 2010, har vi bett några så kallade experter ge sina bästa råd om barnuppfostran. Inte allmänt, utan faktiskt svara på hur man konkret kan bete sig i olika situationer. Som när ens 9-månaders slänger mat på golvet för hundrade gången. Eller när 3-åringen vägrar ta på sig vinteroverallen.

Men vi missade nog att ställa frågan till dem om när barn slutar smula ner…
 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler