Gnälliga barn behöver också tröst

Detta är en artikel från Vi Föräldrar. 

Linn, 1 månad, är hungrig. Hon skriker. Snart övergår skriket till hjärskärande gråt.

Axel, 2 år, har ramlat. Det gör ont på knät – och titta, det blöder lite också! Han gråter av rädsla och av smärta.

Moa, 3 år, vill ha den där gröna isglassen, men hon får inte. Inte nu, före maten. Hon blir arg, stampar i golvet och gråter av ilska.

Oskar, 4 år, får inte vara med de ­andra barnen och leka. ”Dumma dom!” skriker han förtvivlat, med tårarna forsande ner för kinderna.

Hur tröstar man ett ledset barn?

Att ge ett ledset barn tröst är ­något som ofta sker helt naturligt för oss.

När bebisen gråter eller skriker skyndar vi dit för att hjälpa, ta om hand, försöka få obehaget att försvinna. Och detta ­– att någon svarar på gråten, möter känslan och tolkar den (”Vill du komma upp i famnen?”, ”Är du kanske hungrig?”, ”Ska vi byta blöja?”) – är precis vad barnet behöver. Alla sådana erfarenheter av att ha signalerat, och av att ha fått svar, skapar trygghet: ”Någon finns där som hjälper när jag behöver hjälp. Jag är värd något.”

Men när vi upplever att det lite större barnet gråter för att det är gnälligt eller vill ha ­uppmärksamhet – vad gör vi då? Och vad ska man göra; ignorera eller trösta?

Pia Risholm Mothander, barnpsykolog, docent i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet och författare till flera böcker om barns utveckling och anknytning, värjer sig mot tanken att låta bli att trösta om man av någon anledning upplever barnets gråt som oberättigad.

– Frågan är om man alltid förstår vad det underliggande budskapet är, säger hon.

– Och om barnet gråter för att det vill ha uppmärksamhet, då behöver det ju uppmärksamhet.

Avleda eller trösta barnet?

Begreppet ”att trösta” tolkas ibland som att så snabbt som möjligt få barnet att sluta gråta.

Ofta försöker man avleda barnet, få det uppfyllt av något annat än det ledsna. Man kanske säger: ”Kom ska jag trösta dig, titta en röd bil!”

– Jag tycker inte att det är så bra att göra så, säger Pia Risholm Mothander. Man säger en sak, att man ska ge tröst, och gör sedan någonting annat; avleder barnet från det ledsna.

– Istället ska man, tycker jag, ta emot barnets känsla. Möta den. Sedan kan man titta på den röda bilen tillsammans. Då har man först låtit barnet vara ledset och därmed också visat att det är okej; det är ingen farlig känsla, och den går över. Samtidigt har barnet fått en upplevelse av att dela känslor – både känslan av att vara ledsen och att någon förstår det och, sedan, känslan av att se den röda, spännande bilen.

"Jag uppfattar din känsla, tar emot den och besvarar den"

Att få barnet att sluta gråta kan man se som tröstens ytliga handling, säger Pia Risholm Mothander.

– Men egentligen är det den djupa, underliggande meningen i begreppet som är själva trösten. Det handlar om att förmedla budskapet: ”Jag uppfattar din känsla, jag tar emot den, jag tolkar den och besvarar den på ett sätt som jag tror är bra för dig.”

– Det handlar om samhörighet också, om att dela en känsla. Och det handlar mycket om att som vuxen vara äkta och genuin, att vara sig själv.

Kan vara svårt att trösta

Det är inte alltid vi vuxna kan ge tröst med lätthet. Ibland väcker det ledsna hos barnet någonting obehagligt till liv inom oss, något som vi kanske knappt är medvetna om men som ändå finns där och stör.

– Det kan vara en osäkerhet över att inte kunna hantera situationen, en oro över att vara otillräcklig. Eller så kanske man kommer i kontakt med det ledsna inom sig själv. Man kanske blir mer ledsen än barnet och liksom tar över barnets ledsenhet. Men då hjälper man inte barnet. Det är bättre om man i stället kan förmedla att man ser att barnet är ledset och sedan tolka situationen.

Barn behöver hjälp att hantera sina känslor

Barns gråt kan tolkas olika beroende på situationen.

– För föräldrar handlar det mycket om att värdera situationen, att hjälpa barnet att hantera sina känslor, säger Pia Risholm Mothander.

– När barnet är lite större handlar det ibland också om att hjälpa barnet att hantera små oförrätter eller att det har gjort sig illa lite grann utan att behöva riva upp himmel och jord för det. Ibland kanske man säger: ”Jag ser att du är ledsen för att du ramlade. Kom, sitt här en stund. Så.” Och så efter ett tag: ”Men du, det var väl inte så farligt? Det blev en liten rispa, men nu är det över, är det inte?” Och ibland, särskilt om det är lite större barn, kanske det räcker med en blick, en smekning eller ett ord för att barnet ska bli bekräftat i sin känsla.