Låt ditt barn gråta ut
Shutterstock

När bebisen gråter skyndar vi för att hjälpa – och det är precis vad bebisen behöver.

Låt ditt barn gråta

Barn som gråter behöver tröst, oavsett varför de gråter. Men hur tröstar man ett ledset barn? Att få barnet att sluta gråta är inte alltid målet.

Linn, 1 månad, är hungrig. Hon skriker. Snart övergår skriket till hjärtskärande gråt.

Axel, 2, har ramlat. Det gör ont på knät – och titta, det blöder lite också! Han gråter av rädsla och av smärta.

Moa, 3, vill ha den där gröna isglassen, men hon får inte. Inte nu, före maten. Hon blir arg, stampar i golvet och gråter av ilska.

Oskar, 4, får inte vara med de andra barnen och leka. ”Dumma dom!” skriker han förtvivlat, med tårarna forsande ner för kinderna.

Att ge ett ledset barn tröst är något som oftast sker helt naturligt för oss. När bebisen gråter eller skriker skyndar vi dit för att hjälpa, ta om hand, försöka få obehaget att försvinna. Och detta – att någon svarar på gråten, möter känslan och tolkar den (”Vill du komma upp i famnen?”, ”Är du kanske hungrig?”, ”Ska vi byta blöja?”) – är precis vad barnet behöver. Alla sådana erfarenheter av att ha signalerat, och fått svar, skapar trygghet: ”Någon finns där som hjälper när jag behöver hjälp. Jag är värd något.”

Först trösta, sedan avleda

Men när vi upplever att det lite större barnet gråter för att det är gnälligt eller vill ha uppmärksamhet – vad gör vi då? Och vad ska man göra; ska man ignorera eller trösta?

Pia Risholm Mothander, barnpsykolog, docent i utvecklingspsykologi vid Stockholms universitet och författare till flera böcker om barns utveckling och anknytning, värjer sig mot tanken att låta bli att trösta om man av någon anledning upplever barnets gråt som oberättigad.

– Frågan är om man alltid förstår vad det underliggande budskapet är.

– Och om barnet gråter för att det vill ha uppmärksamhet, då behöver det ju uppmärksamhet.

Möt barnets känsla

Begreppet ”att trösta” tolkas ibland som att så snabbt som möjligt få barnet att sluta gråta. Ofta försöker man avleda barnet, få det uppfyllt av något annat än det ledsna. Man kanske säger: ”Kom ska jag trösta dig, titta en röd bil!”

– Jag tycker inte att det är så bra att göra så, säger Pia Risholm Mothander. Man säger en sak, att man ska ge tröst, och gör sedan någonting annat, avleder barnet från det ledsna. Istället ska man, tycker jag, ta emot barnets känsla, möta den. Sedan kan man titta på den röda bilen tillsammans. Då har man först låtit barnet vara ledset och därmed också visat att det är okej; det är ingen farlig känsla, och att den går över. Samtidigt har barnet fått en gemensam upplevelse av att dela känslor – både känslan av att vara ledsen och att någon förstår det och, sedan, känslan av att se den röda, spännande bilen.

Handlar om samhörighet

Att få barnet att sluta gråta kan man se som tröstens ytliga handling, säger Pia Risholm Mothander.

– Men egentligen är det den djupa, underliggande meningen i begreppet som är själva trösten. Det handlar om att förmedla budskapet: ”Jag uppfattar din känsla, jag tar emot den, jag tolkar den och besvarar den på ett sätt som jag tror är bra för dig.” Det handlar om samhörighet också, om att dela en känsla. Och det handlar mycket om att som vuxen vara äkta och genuin, att vara sig själv.

Det är inte alltid vi vuxna kan ge tröst med lätthet. Ibland väcker det ledsna hos barnet till liv någonting obehagligt inom oss, något som vi kanske knappt är medvetna om men som ändå finns där och stör.

Vi vuxna kan bli osäkra

– Det kan vara en osäkerhet över att inte kunna hantera situationen, en oro över att vara otillräcklig. Eller så kanske man kommer i kontakt med det ledsna inom sig själv. Man kanske blir mer ledsen än barnet och liksom tar över barnets ledsenhet. Då hjälper man inte barnet. Det är bättre om man istället kan förmedla att man ser att barnet är ledset och sedan tolka situationen.

– Barns gråt kan ju tolkas olika beroende på situationen. För föräldrar handlar det mycket om att värdera situationen, att hjälpa barnet att hantera sina känslor. När barnet är lite större handlar det ibland också om att hjälpa barnet att hantera små oförrätter eller att det har gjort sig illa lite grann utan att behöva riva upp himmel och jord för det. Ibland kanske man säger: ”Jag ser att du är ledsen för att du ramlade. Kom, sitt här en stund. Så.” Och så efter ett tag: ”Men du, det var väl inte så farligt? Det blev en liten rispa, men nu är det över, är det inte?” Och ibland, särskilt om det är lite större barn, kanske det räcker med en blick, en smekning eller ett ord för att barnet ska bli bekräftat i sin känsla.

Texten uppdaterades i april 2017



Det här är Vi Föräldrar

Vi som jobbar på Vi Föräldrar brinner för frågor som har med barn och föräldraskap att göra. Vi vill ge alla pappor och mammor (och dig som väntar barn förstås) uppdaterad och korrekt info – som en motvikt till alla åsikter och allt tyckande som ofta omgärdar barn och barnuppfostran. För att få svaren vänder vi oss till Sveriges främsta experter; ingen fråga är för liten för att inte tas på största allvar – och ingen är heller för stor. Välkommen hit!




Nyhet! Kurs: Sova hela natten – utan sömnmetoder med Vi Föräldrar, tidningen mama och barnpsykologen Malin Bergström. Läs mer här!



Nya numret av Vi Föräldrar – i butik nu!


Missa inte vårt supererbjudande: 5 nummer av tidningen Vi Föräldrar + en nattlampa eller bäddset 179 kr! Läs mer här! ❥

Här kan du köpa senaste numret!

För dagliga uppdateringar följ Vi Föräldrar på facebook.


Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler