Kärlek på förskolan

Kärlek på förskolan

Kärlek på förskolan

Kärleken är mer gränslös bland våra små. "Barnens kärlek kan vara både stark och innerlig och något man inte får förringa", säger psykolog Kerstin Strander.

Pussar, kramar, sitta nära, hålla om, ge bort teckningar, hämta saker ...
– De små barnens känslor för varand­ra tar sig utryck på många olika sätt, men det mest slående är gränslösheten i deras kärlek.

Det säger Yvonne Genter, chef för I ur och skur-förskolan Ekorren i Åkersberga utanför Stockholm.

När den första trevande förskoletiden är över och barnen funnit sig tillrätta i gruppen, utvecklas ibland djupare relationer mellan vissa av dem. De vill vara nära och hålla handen, klappa på kinden, leka och hjälpa till. De visar stor empati och blir extra generösa. Yvonne Genter har under sina år inom förskolan sett flera barn knyta de där speciella banden mellan sig, och ofta utvecklas relationen efter ett visst mönster.
– Här har vi inskolning på våren, och första tiden handlar om att knyta an till pedagogerna. Under hösten är det mer kompisarna som gäller, och våren efter är det högsäsong för pussar och kramar på gården. Med tanke på att de är här åtta timmar om dagen är det inte konstigt att de kommer varandra nära.

Att det handlar om mer än kompisskap är Yvonne övertygad om. Det är långt ifrån alltid bästisen som är föremål för kärleken, och ibland är det barn som till och med har svårt att komma överens som fattar tycke för varandra.
– De kan vara väldigt olika och ändå dras till varandra. Man märker att de tycker jätte­mycket om varandra samtidigt som de kan bli väldigt irriterade, vilket leder till en hel del konflikter.

Det finns vissa saker som är utmärkande för de minsta barnens känslor, säger Yvonne. Bland annat är kärleksförklaringarna ofta raka och oblyga.
– Ju yngre barnen är, desto lättare har de att prata om känslor, och att vara kär är inte ett dugg pinsamt för dem. Pussar och kramar är också väldigt naturligt bland 2- och 3-åringar medan de äldre kan tycka att det är lite genant.

Hon har också noterat att de yngsta barnens kärlek är friare och mer inkluderande än de äldres. Några begränsningar för vem eller hur många som kan vara föremål för känslorna finns sällan.
– Man kan vara kär i både killar och tjejer, mamma, kusinen, sin katt eller flera stycken på samma gång. Kärleken bara är för dem, vilket jag kan tycka är ganska härligt. Sedan är det vi vuxna som lägger på våra värderingar och begränsar dem med kommentarer som att ”inte kan man gifta sig med sin bror, heller”.

Även mellan riktigt små barn finns det person­kemi.
– Vissa barn har en djupare samhörighet mellan sig som sträcker sig längre än att de bara tycker om att sitta i sandlådan och gräva tillsammans. De minsta saknar ofta ord för att uttrycka detta, men är man observant som förälder kan man se det i blickar och kroppsspråk och hur de skiner upp och blir lyckliga bara av att träffas.

Det menar Kerstin Strander, som är psykolog och docent vid Institutionen för barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Hon säger att små barns kärlek till varand­ra kan vara både stark och innerlig och något man inte får förringa.

Vissa barn har lättare att uttrycka och visa kärlek än andra. En del förälskar sig titt som tätt medan andra nöjer sig med att ha kompisar. Kerstin Strander anser att uppväxtmiljön spelar stor roll. Den som kommer från ett hem där man har nära till skratt, gråt och ilska har också ofta lättare än andra att uttrycka egna känslor, inklusive kärlek.
– De här barnen har enklare att få tillgång till sina känslor, och det blir heller inget konstigt att visa dem. Som förälder har man mycket att vinna på att släppa idén om att man hela tiden måste vara så himla perfekt och kontrollerad. Den bästa förebilden är den som vågar visa hur man faktiskt mår och känner, även när allting inte är jättebra. Det ger även barnen ett större och mer tillgängligt känsloregister.

De minsta barnens känslor är ofta helt gränslösa, och deras kärlek kan riktas åt alla möjliga olika håll. Men med åren brukar det bli mer laddat. Att vara kär är plötsligt pinsamt och något man helst behåller för sig själv och kanske bästisen.
– Det är vi vuxna och samhällets normer som begränsar barnen, och det är så lätt att hämma dem med ogenomtänkta kommentarer. Ibland kan våra reaktioner bottna i rädsla för konsekvenserna av det vi ser. Kanske säger vi till vår son att två pojkar inte kan bli kära i varandra av oro för att det ska leda till svårigheter längre fram.

– I vissa miljöer begränsar man barnen därför att normen är att man ska vara kontrollerad och inte visa för mycket känslor. Men om barnets känslor trycks undan för mycket kan det försvåra förmågan att våga vara sann mot sig själv och skapa svårigheter i relationer längre fram i livet, säger Kerstin Strander.

Något annat som kan skrämma vuxenvärlden är det fysiska i barnens relationer. Hålla handen, pussar, kramar och prat om kärlek kan föra tankarna till vuxen sexualitet, något vi för allt i världen inte vill koppla samman med våra små.
– Vi vet att barns sexualitet utvecklas tidigt, men det betyder inte att man ska dra paralleller till vuxnas samliv. Det vi däremot bär med oss från början är önskan om att vara nära och känna värme från andra människor. Titta bara på hur bebisen njuter av att ligga tätt intill sin mamma när den ammar. Kärleken till nästan, liksom aggressioner, är något vi föds med och som sedan formas i samspel med omgivningen.
Kerstin Strander råder föräldrar att genom prat och uppmuntran hjälpa sina barn att visa kärlek.
– Barnen kommer att ha glädje av att kunna visa känslor i sina relationer när de blir stora.
 

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar nr 14, 2010

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler