Jana Söderberg: "Ibland kommer livet i kapp"

Janas krönika. På en promenad i slottsparken i sin hemstad i forna Östtyskland kommer Jana plötsligt ihåg sin första kärlek.

Jag är egentligen ingen nostalgiker. Har alltid suckat när mamma gräver i det förflutna och påstår att mycket var bättre förr. ”Ja, ja, det var då men nu är idag och då går vi vidare.” Så är jag – livet är här och nu med alla sina möjligheter. Men ibland händer det som hände nu i helgen.

Hela familjen åkte på höstlovet till min hemstad i det forna Östtyskland för att hälsa på mormor. Eftersom vi inte är där så ofta så är känslan alltid speciell. Badhuset och köpcentret är alltid några givna hållplatser för de äldre barnen. Och för mig är det en promenad i slottsparken. Dit gick vi alltid på söndagspromenad när jag var liten. Jag har varit där många gånger efteråt och hittat lugnet i att vara ”hemma”. Men denna gång blev speciell.

Alldeles själv gick jag i söndags försjunken i mina tankar och var plötsligt 15 år igen – första gången förälskad och på söndagspromenad med min pojkvän i slottsparken. Jag såg träden igen där vi kysstes för första gången, stannade och tittade förundrad hur allt var sig likt. Målmedvetet gick jag snabbare. Jag undrade om det fanns kvar- enda vittnet från tiden innan allt kunde dokumenteras med 100.000 bilder i en mobiltelefon. Japp! Och där var det, tydligt och synligt för alla som vill se: T+J (Thomas + Jana) inristat i barken på en gammal ek.

Wow, det fanns kvar. Och plötsligt stod jag där, var inte så särskilt vuxen längre. Jag kände pirret igen av kärlekens upptäcktsresa och mindes smärtan när det tog slut och jag blev lämnad för första gången. Vad lustigt hur två bokstäver inristade i barken på ett träd kan förflytta känslorna.

Just nu går mitt liv, precis som så många andras, i ett. Allt händer på en gång i oktober, november. Projektmöten, föreläsningar, barnaktiviteter, ni vet! Då blir det svårt att stanna upp ibland och känna efter. Utan lösningen för överlevnad blir just att stänga av känslorna, sätta på autopilot och köra på tills räddningen kommer med jullovets ledighet. Men där i slottsparken i Lübbenau stannade jag upp en stund, kunde känna på en pusselbit i mitt liv som var viktig och stor då när jag var 15.

Livet är inte bara autopilot. En vacker dag om så där 10 år, när höststressen drar igång, kommer jag sannolikt att hitta en av min yngsta dotters nappar. Jag kommer sannolikt att gripas av fyndet och alla minnen när vi stressade och trötta letade efter just denna viktiga pryl på olika resor eller i sängen på natten när hon hade tappat den. Idag är det vardag, imorgon är det nostalgi.

Det var något fridfullt över att för en liten stund kliva tillbaka i en annan livsfas med andra prioriteringar. Jag upptäckte det vackra i det oförskönade till skillnad mot idag då vi skapar så många falska ytor. Fotoalbumet är fullt med glada leenden (som resultat av att vi säger ”cheese”!). Även facebook verkar vara en mötesplats enbart för de lyckliga om man vill tro alla festbeskrivningar och bildgallerier.

Stanna upp ibland och dokumentera livet som det är. Ta kort av det ostädade men hemtrevliga köket eller tonårsrummet, av barn som har tråkigt eller bara inte vill titta in i kameran, det ärliga oförskönade livet. Jag är övertygad om att dessa bilder en dag kommer att beröra oss mycket mer än de perfekta ytorna som vi skapar för att lura oss själva. För sådant är livet – två bokstäver inritade i ett träd får mig att se livet ur ett annat perspektiv. Och sannolikt kommer det som känns stort idag att ändra färg och smälta in i mitt livs minnesalbum, synligt, men nedtonat i intensiteten. För då kommer andra saker att vara viktiga.

Carpe diem!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler