Jana Söderberg:

Jana Söderberg: "Glöm inte bort att drömma"

Jana Söderberg: "Glöm inte bort att drömma"

Janas krönika. Tankens kraft är större än vi tror, menar Jana Söderberg.

Mål har blivit en självklar del i vårt dagliga liv. Våra barn ska nå sina kunskapsmål, säljare strävar efter uppsatta försäljningssiffror, fotbollsmatcher döms efter målresultat… mål, mål, mål.

Vem har då tid för drömmar och varför? Jag ställer ofta frågan om livsdrömmar till deltagarna i mina seminarier. ”Berätta för mig hur du vill att ditt liv ska se ut om 5 eller 10 år?”

Ofta blir det tyst och en röst i gruppen uttrycker direkt ”Gud, vad svårt!” Varför har det blivit så svårt att drömma? Är det så att vi tappat tron på värdet av våra tankar från högra hjärnhalvan? Den inre rösten viskar: ”Det blir ju i alla fall inte av.” Eller kan det vara så att vi ser människors visioner som ”new age flum”?

Jag vet inte svaret. Det enda jag vet och tror på är de omedvetna tankarnas makt över våra liv. En aktuell studie från Universitetet i Marburg (Tyskland) som omfattade mer än 13 000 patienter har undersökt den psykologiska effekten av bipacksedeln i medicinförpackningar på patienter med depressioner.

I testet fick patienterna två olika placebopreparat som uppgavs vara antidepressiva. Patienterna visste att en av medicinerna skulle ha starkare biverkningar. Det de inte visste var att båda ”medicinerna” enbart var sockerpiller. Men resultatet visade att patienterna upplevde biverkningarna exakt i samma utsträckning och förhållande som man hade förväntat sig om de hade fått den ”riktiga” medicinen.

Muntorrhet, torra slemhinnor i allmänhet, illamående eller yrsel är bara några exempel. I vissa fall kunde tom feber konstateras. Skrämmande? Överraskande? Nej, egentligen inte. Testpersonerna hade blivit noggrant upplysta om riskerna och redan förberett sig mentalt. Resultatet: kroppen reagerade enligt de kognitiva ”visionerna”.

Ett annat häftigt exempel är undersökningar som försöker hitta svar på varför många hundraåriga personer dör ganska snart efter 100 årsdagen. Utfrågningar av 99-åriga personer i undersökningen visar att många har haft en dröm om att fylla just 100 år. Sedan tar drömmen ofta slut.

Med detta vill jag inte dra slutsatsen att drömmar är räddningen ur alla våra livskriser och problem. Men det jag är övertygad om är att tydliga visioner om vår tillvaro nu och framöver frisätter mer fysisk och mental energi för att kunna driva oss mot målen som ska ta oss dit vi vill. Om negativa förväntningar på biverkningar kan få kroppen att reagera precis enligt antaganden så vore det konstigt om inte motsatta effekten skulle inträda när vi har positiva förväntningar för vår framtid.

Jag har mött många visionärer i mitt liv, har sett 70-åringar springa maratonlopp, 80-åringar driva företag eller engagera sig i samhället för något de brinner för. Det är sådana personer som är mina personliga hjältar. De påminner mig om det visioner handlar om – en inre kompass som ger riktning för livet och som håller oss på spåret när det blåser hårt. Ibland behöver kompassen justeras och riktningen ändras. Det är inget misslyckande utan livets gång.

Utan visioner saknar vi drivkraft och livet kan kännas tomt och meningslöst. Konsekvensen blir ofta avundsjuka eller materiella ersättningsdrömmar. När bilder för den personliga lyckan börjar kretsa kring ägodelar och längtan efter att ha snarare än att vara då är det dags att fråga sig själv på allvar: ”Hej, är det verkligen det du tror kommer att göra dig lyckligare än idag? Tror du att drömbilen ger dig ett långsiktigt lyckorus och tar dig ur din ensamhet? Är du övertygad om att din självkänsla kommer att växa i det fina huset du längtar efter? I så fall hur?”

Frågar jag föräldrar efter visioner och drömmar i föräldrarollen blir svaret inte sällan tystnad. ”Så här har jag inte tänkt.” eller ”I alla fall inte som min egen mamma.” är också en typisk respons. Det är klart att det även kan funka utan konkreta visioner. Men du kommer att känna dig starkare och tryggare när du har bestämt dig för vad du vill att dina barn ska ta med sig av sin barndom eller sin tonårstid. Vilka värderingar präglar din mamma-/papparoll? Vad vill du ge dina barn på vägen? Hur vill du ha relationen till dina barn när de är vuxna? Vad ser du framför dig? När du börjar se bilder av närhet, förtroende, samtal och framför allt kontakt med varandra – kanske det blir lättare då att prioritera när frågan om nästa karriärsteg stressar dig… (Se gärna filmen ”Everybody’s fine”, 2009, och du förstår vad jag menar.)

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler