Jana Söderberg: "Är vi verkligen mer sökande i dag?"

"Är vi verkligen mer sökande i dag?"

Janas krönika. Det är när vi inte letar som vi finner det vi söker, menar Jana Söderberg.

Det sägs att den som söker aldrig kommer att hitta. Jag vet inte om det är sant, men visst har jag fascinerats många gånger över hur svårt det kan vara att hitta en bra present, de perfekta skorna eller det rätta ordet i en text som jag vill skriva. Och när jag minst anar det, så dyker plötsligt ordet upp som jag har letat efter, eller namnet på den där gamle klasskamraten jag tänkte på tidigare.

Vi hittar den perfekta presenten när vi mållöst tittar oss omkring i en affär. Livet verkar oftare komma till oss när vi släpper taget och våra förväntningar. Ungefär så gick det till med idén till veckans krönika. På väg till Mallorca för en minisemester med min yngsta dotter köpte jag förra veckan månadens Elle-tidning. Att bläddra i en blank modetidning sittande på ett flygplan med en sovande 2- åring bredvid mig - semestern kunde inte börja bättre.

Kalla det yrkesskada eller färgade glasögon. Men på något sätt är det väl precis som när man är gravid och plötsligt ser alla magar omkring sig. Jag köpte medvetet en modetidning och såg fram emot en stunds avkopplande läsning om yttligheter, trender och utseende, men fastnade redan efter några minuter i en allvarlig artikel med den provocerande titeln ”Vilsen i livet? Dags för en guru”. Texten granskade kritiskt dagens hetsjakt efter personlig utveckling i alla sina former. Coaching, terapi, handledning eller sökande efter gurufigurer har blivit en statussymbol och självklara samtalsämnen som utan problem platsar i alla salonger. Men den stora frågan handlar om hur vi ska tolka den moderna människans letande efter självförverkligande och svar i olika former. Är det så revolutionerande? Jag har svårt att se intresset för personlig utveckling som ett fenomen eller något nytt. Sökandet efter existentiella svar har funnits i tusentals år.

När det gäller fysisk aktivitet så har människor fram tills för några hundra år sedan inte behövt koppla på en stegräknare för att få ihop några promenadkilometer om dagen. Vägen till skolan betydde redan för många barn flera timmars motion som ersatte planerade idrottslektioner.

Idag parkerar vi gärna bilen så nära ingången till ICA som möjligt för att inte behöva bära tunga kassar allt för långt. Det moderna transportsystemet erbjuder dessutom i dag för många människor en ”dörr till dörr”-resa utan att behöva röra sig mer än hundra steg av egen kraft. Konsekvensen är att vi idag avsätter speciell tid (som vi kallar för fysisk träning) för att hålla kroppen i form och hälsan under kontroll. Förändringen vi däremot kan se är att behovet av personlig träning, rådgivning och peppning har ökat signifikant de senaste åren. Att unna sig en ”PT” (personlig tränare) står inte sällan för behov av personligt omhändertagande, positiv bekräftelse och en stunds fokus på mig som individ (när chefen kanske knappt kommer ihåg mitt namn!).

När det handlar om själens kondition, så har nog utvecklingen följt samma spår. Där förut religion och starka familjeband på ett naturligt och självklart sätt gav plats för reflektion och diskussion (i alla fall på söndagar!) söker vi idag ersättningsformer som organiserade yogapass, meditation eller personliga möten med en professionell coach. Men längtan efter att stanna upp, hitta riktning och en inre kompass som tydligt pekar åt ett håll finns ju kvar. Alla vill vi känna en sorts mening med vår tillvaro. Men tolkningen är inte lika självklar och tydlig längre när ”individuellt självförverkligande” verkar vara ribban. Vad är det JAG vill med MITT liv? Vart ska resan gå? Vilken roll ska jobbet spela i MITT liv just nu? Hur får jag mina barn att bli trygga individer? Vilka värderingar vill JAG leva efter?

I en tid där Svenska kyrkan har tappat många av sina ”kunder” de senaste åren har strömmen av coacher, terapeuter och olika sorts vägledare ökat enormt. Men frågeställningarna är absolut inte nya. Tänk om Svenska kyrkan skulle förstå det moderna samhällets behov av ett öppnare sinne? Längtan efter individualism snarare än breda kollektivistiska lösningar kanske kräver en ny sorts guidning och kreativa idéer istället för fokus på traditioner.

Vad sägs om att boka samtal med en ”PP” (Personlig präst) eller skapa nya anpassade mötesplatser för människor som ”happy hour” i kyrkan där man snabbt efter jobbet kan få en kopp kaffe i en lugn miljö innan rusningen fortsätter. Jag är övertygad om att vi födds med en fantastisk problemlösningsförmåga och med alla möjligheter att skapa ett meningsfullt liv. Det vi behöver idag är nya möjligheter och utrymme att träna och bibehålla dessa förmågor. Vi behöver kommunikation och inspiration istället för mer proffshjälp. Jag drömmer om ett relations- snarare än terapeutsamhälle där vi vågar vara beroende av varandra igen. Det är på det sättet människan har överlevt i tusentals år – genom att leva i flock och kommunicera med varandra.

Jag önskar dig att du med lite fantasi hittar dina dagliga andningshål i tillvaron, ögonblick där du kan se på ditt liv utifrån. Kanske är det därför jag själv älskar att resa – att komma ifrån och komma hem – det är i växelspelet mellan dessa dimensioner jag hittar mina bästa insikter.
 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler