"Jag var likgiltig inför mitt barn"

När dottern Alice föddes drabbades Josefin av en förlossningsdepression. Foto: Maria Grandelius/Duofotografi
När Josefin var gravid kändes allt bara svart. När lilla Alice föddes blev det ännu värre, och Josefin ville bara dö.
Hon hade drabbats av förlossningsdepression och vägen tillbaka var lång och mödosam.

Text: Anna Gardberg

Josefines bild av hur det skulle vara att bli mamma var som många andra gravidas. Omedelbar kärlek, stor lycka, stilla dagar då hon mest skulle gosa med det lilla barnet.
Men det blev inte som Josefin hade tänkt sig.
I början av graviditeten började hon känna av fysiska problem.
– Jag var ständigt dödstrött och mådde dessutom illa. Jag låg mest i sängen och orkade knappt ta mig upp, berättar Josefin.
Mot slutet av graviditeten blev problemen värre. Trots att hon var väldigt trött sov hon dåligt.
– Jag låg mestadels klarvaken om nätterna. Jag fick panik och tänkte att ”jag måste sova”. Jag gick upp och vandrade omkring och försökte somna på nytt, gång på gång. Jag började känna mig deprimerad.
Josefin pratade med sin barnmorska som skrev ut sömntabletter. Tabletterna gav henne krypningar i kroppen och gjorde att hon mådde ännu sämre. Josefin hamnade i en ond cirkel och det var svårt att avgöra om hon var deprimerad för att hon inte fick tillräckligt med sömn eller inte sov för att hon var deprimerad.
– Allt kändes meningslöst. Jag var bara ledsen.
Josefin tvingade ändå sig själv att gå ut och hitta på saker för att må bättre, trots att inget kändes roligt. Hon hankade sig fram dag för dag och kämpade för att slippa sjukskriva sig. Det gick ett tag, den värsta tröttheten och illamåendet lyckades hon pricka in under semestern.

Började må bättre
Omgivningen var ett stort stöd för Josefin. Hennes man Isak försökte på alla sätt finnas där för henne.
– Han var så lugn, även om det var svårt för honom. Han frågade varför jag kände som jag gjorde och det enda jag kunde säga var ”jag vet inte”. Jag försökte verkligen vara stark för hans skull. Men ibland kom även hans tårar.
Josefins syster, som har haft liknande erfarenheter, var också hon ett stort stöd. De kunde prata öppet och hon försäkrade Josefin om att allt skulle bli bra igen.
Josefins pappa försökte också hjälpa på sitt sätt.
– Vi har aldrig pratat om känslor tidigare, inte haft den kontakten. Men nu ringde han ofta från sitt jobb och frågade oroligt hur jag mådde.
Hennes mamma kunde ringa och fråga ”I dag mår du väl bättre ändå?”.
– Det var så jobbigt att känna hur jag gjorde mina nära och kära ledsna.
Att vara ensam hemma kändes tungt och Josefin hade nästan ständigt kontakt med någon via telefonen. Hon ville inte vara helt ensam.
Två av de närmaste vännerna kände till att Josefin inte mådde riktigt bra, men hon ville inte berätta för hela sin omgivning. De två närmaste vännerna visste inte heller riktigt hur illa däran hon var.

Blev inlagd på BB
När Josefin nått graviditetsvecka 40 blev hon med hjälp av sin barnmorska inlagd på BB för att man där skulle hjälpa henne med att få sova om nätterna. På dagarna hade hon permission och kunde åka hem. Till och från fick hon sova, men känslan av uppgivenhet växte ändå och Josefin kände hur depressionen kom smygande, allt närmare.
Hon fick träffa en psykiater på sjukhuset.
– Han pratade med mig om medicinering mot depression. Men han tyckte att jag skulle invänta förlossningen och om jag fortfarande inte kände mig bättre efter den skulle vi prata vidare.
Josefin menar att hon så här efteråt önskar att hon där och då hade bett om att få prata med någon om sina tankar, att hon redan då fått någon slags terapi.
– Jag tänker också att om min barnmorska hade frågat mig om jag hade velat prata med någon tidigt, kanske det inte hade behövt gå så långt.
Så föddes dottern Alice, som mådde utmärkt. Josefin däremot, behövde opereras under flera timmar direkt efter förlossningen.
– Det var jobbigt att skiljas direkt från Alice. Allt gick så snabbt, jag trodde att hon mådde bra men jag visste inte säkert.
Väl tillbaka igen efter operation fick Josefin äntligen träffa och hålla sin dotter.
– Jag mådde så bra då. Jag tror att jag fick en adrenalinkick. Det var så enkelt där på BB. Jag fick maten serverad och det fanns ständigt folk omkring mig att fråga och få hjälp av.
Förlossningsläkaren frågade Josefin hur hon kände sig och hon svarade att det var ”inga problem”.

Kraschlandning
Tre dagar senare, hemma igen, kraschlandade Josefin, som hon beskriver det med egna ord.
– Jag kunde inte tänka fem minuter framåt. Jag hade ingen aptit. Jag kunde inte ens titta på teve eller läsa en bok. Jag kände bara en stark ångest och grät, oavbrutet.
Josefin tänkte att om hon nu inte orkade med sig själv, hur skulle hon då orka med ett barn?
– Jag var likgiltig. Det var inte så att jag inte tyckte om Alice, men jag kände ingenting. Jag ville bara dö.

Började må bättre
Hon kontaktade BB och den psykiater hon träffat där och fick medicin mot depression.
Josefin ammade Alice till en början men slutade stegvis, på så vis kunde Isak hjälpa till mer. Josefin blev sjukskriven när Isaks pappadagar var slut.
I början av medicineringen mådde Josefin ännu sämre, men det vände sakta. När läkaren höjde dosen började hon må stabilt.
– De mörka svackorna var inte längre lika långa, jag kände små glimtar av livsglädje, ork och aptit.
Under den här tiden hade Josefin också fått komma på samtal till Småbarnsenheten, en enhet inom BUP (barn- och ungdomspsykiatrin), med hjälp av sin bvc-sköterska.
– Men då hade jag redan hunnit bli lite hjälpt av medicinen, när det var som värst hade jag inget stöd från psykiatrin.
Sakta började Josefin omedvetet också att närma sig Alice.
– Det blev roligare och roligare att vara nära henne och med henne. Jag började själv se mönstret i hennes rutiner.
När Isak hade varit hemma i två månader gick han tillbaka till sitt jobb på halvtid.
– Jag kunde känna en viss panik över att jag skulle bli ensam med Alice. Men en kväll nattade jag henne själv. Jag klarade det, och blev glad över att det var en så mysig stund.
Idag är Alice fem månader och Josefin har hittat tillbaka till livsglädjen. 
– Jag har lärt mig att uppskatta livet igen, att ta vara på varje dag.
Det var tänkt att hon skulle vara hemma med Alice hela föräldraledigheten, men nu får de se, kanske tar Isak en större del än vad som från början var tänkt.
– Det var inte bara ”baby blues” jag kände. Det var svartare, djupare. Att det var en depression förstår jag nu.

Gav upp sina intressen
Så här efteråt kan Josefin se en del bidragande orsaker till varför hon började må så dåligt. En faktor menar hon kan vara att hon när hon blev gravid gav upp sitt stora fritidsintresse hästar –  det som hade gett henne så mycket välbefinnande i vardagen tidigare.
– Att vara i stallet var avkoppling, och så mycket mer. Jag rörde på mig, kom ut i naturen, och träffade vänner där. När jag blev gravid, mådde illa och ständigt var trött slutade jag åka till till stallet. Men innerst inne saknade jag det.
Att hon blev tvungen att opereras efter förlossningen och skildes från Alice kan också ha bidragit till att hon inte fick en bra start, tror hon själv.
Josefin äter fortfarande medicin mot depression och hon ska fortsätta med det minst ett halvår till.
Efter det menar läkaren att hon kan räkna med att känna sig helt bra.
Hennes och Alices dagar går i stilla lunk, förutom alla sysslor som förstås hör till. Isak kommer hem varje lunch.
På eftermiddagarna går Josefin och Alice ut och går, kanske träffar de kompisar på stan för en fika.
Hon har börjat åka till stallet igen. Det kändes bra att sitta upp i sadeln igen.
– Då glömde jag allt annat. Det var bara jag, hästen och naturen.
När Josefin vänder hemåt igen efter stunden i stallet längtar hon efter Alice.
– Hon är så lugn och så snäll, även om hon visst kan ha humör också. Jag kan få henne att prata och skratta. Vi har fått kontakt.

Läs mer:
>> Isak om Josefin: "Vår relation blev starkare"
>> Nästan lika vanligt hos pappor

Artiklarna publicerades i Vi Föräldrar 1 2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler