"Illamåendet kom från en dag till en annan"

"Illamåendet kom med full kraft"

Läs Alexandras dagbok från graviditeten.

Alexandra och Peter ville gärna ha fler barn är ett. Men att det blev just nu var inte självklart. Alexandras första tanke var faktiskt ”hjälp, hur ska vi få plats här hemma, hur ska det gå och jag som har så roliga projekt på jobbet…”.

Alexandra tycker det är roligt med barn för att de är så ärliga.

– Jag gillar barn, säger hon. Om man tar sig tid och lyssnar, lär man sig så mycket av dem.

Peter kände sig mer främmande i barns sällskap än Alexandra innan han själv blev pappa.

– Jag har lärt mig mycket med Engla, säger Peter. Tidigare var jag nog inte särskilt barnkär.

Peter tycker att föräldraskapet har lärt honom tålamod och att prioritera. Han har också upptäckt att folk i allmänhet inte visar gravida någon särskild hänsyn.

– Jag gör numera sådant som de väluppfostrade redan gör: hjälper till att lyfta vagnar, reser på mig för gravida och stressar  inte på små barn utan låter dem gå före, säger han.

Alexandras dagbok

Vecka 5–6: Sommar sol, sand mellan tårna och änligen semester! Som vi längtat, men jag känner mig så otroligt trött. En vecka in på semestern börjar jag misstänka graviditet: trött, ont i brösten, mensvärk, illamående på nätterna.
Peter stod bredvid när jag stoppade ner stickan i glasburken och räknade till fem. Redan innan jag räknat klart framträdde plustecknet tydligt. Peter jublade, jag var helt stum. Hur kunde det hända – vi hade ju skyddat oss, eller?
Med graviditetsbeskedet kom också tankar om vad vi gjort innan vi visste att vi skulle ha ett barn till: Hjälp, vi som varit på bröllop och druckit vin. Stackars lilla bebis. Jag är verkligen ingen stordrickare. Ändå funderar jag på om bebisen kan ha tagit skada.

Vecka 7: Från en dag till en annan så kommer illamåendet över mig med full kraft. Det känns som om någon har slagit undan benen på mig. Jag kallar bebisen i magen för Morr. Det är en beteckning på hur jag mår, jag projicerar illamåendet på barnet.
Med Engla mådde jag illa dygnet runt, hela graviditeten. Illamåendet släppte först under förlossningen. Då blev jag hungrig och ville att Peter skulle åka och köpa hamburgare som jag inte äter i vanliga fall…

Vecka 8: Jag hade nästan glömt bort hur ont det gör när livmoden växer. Kan inte låta bli att oroa mig för att något är fel och för missfall. Det gäller att ha is i magen och vänta, men fy så jobbigt det är. Även om Morr var oplanerad så VILL jag ju ha barnet. Nu börjar jag gråta också, jäkla hormoner.
Får en liten blödning och blir rädd och iskall. Peter ställer undan datorn för att inte jag ska sökta fakta om missfall och jaga upp mig ännu mer.

Vecka 9: Jag orkar inte med detta illa­mående. Blir galen, vet inte hur jag ska stå ut. Tänk dig att du är magsjuk dygnet runt eller har den värsta baksmällan du kan tänka dig, och dubbla det. Ungefär så känns det, hela tiden. Jag går omkring som en zombie, anstränger mig till det yttersta för att engagera mig i Engla. Men det går inget vidare. Hur ska jag klara av jobbet? Jag vill inte berätta något om barnet än.

Vecka 10: Klarar inte av ”äckliga” lukter. Värst är nog matos, tunnelbanelukt (fadd, möglig, instängd lukt blandad med parfym och vitlök), cigarettrök och dålig andedräkt.
Även hemma är jag känslig för lukter, kan inte slänga skräp i vår sopkorg i köket utan att hålla andan. Som tur är älskar jag fortfarande Englas doft. Och Peter är otroligt hänsynsfull med vad han äter. Det kanske är ren själv­bevarelsedrift. Vem vill drabbas av onda ögat från gravidmonstret?
Det är kämpigt att låtsas som om allt är bra på jobbet när jag är vit som ett lakan och lite halvförvirrad. Funderar mycket över mitt arbete: Kan jag klara av det, eller ska jag sjukskriva mig – i sådana fall hur mycket? Sam­tidigt har jag så roliga projekt på gång på jobbet. Jag är helegoistisk och vill inte att någon annan ska ta över.

Vecka 11: Det verkar som att åksjuketabletterna hjälper lite grann. Nackdelen är att jag blir så vansinnigt trött. Kan nästan förstå att vi ska ha barn igen, men bara nästan. Det är fantastiskt! Magen börjar bli större, midjan är borta. Kan inte ha några byxor längre. Tur att det är bylsigt mode. Undrar om det syns att jag är gravid eller om folk tror att jag har blivit småfet.

Vecka 12: Första besöket hos barnmorskan. Har bytt mvc eftersom jag inte var nöjd med barnmorskan som missade mina förhöjda levervärden och som inte förde några journalanteckningar när jag väntade Engla.
Min nya barnmorska är jättemysig och härlig. Relationen till henne är jätteviktig. Första graviditeten är det svårare att veta vad man kan förvänta sig och vilka krav man kan ställa.

Peter, blivande tvåbarnsfar: ”Förra gången var det läskigare”

Peter ser fram emot att bli pappa igen.

– Förra gången var det ”läskigare” att vänta barn, säger Peter.

– Det gick inte att föreställa sig vad det innebar eftersom det var vårt första barn.

Att de blev gravida av en ”slump” den gången tror han påverkar upplevelsen.

– Det är nog skillnad på att hålla på och försöka få barn i flera år och testa allt, mot att plötsligt upptäcka att ”oj då, vi ska ha barn”, tror han.

För Peter innebar föräldraskapet en stor omställning.

– Att inte ha sovit ordentligt på två år har påverkat både mig och parrelationen, konstaterar han. Man blir ju helt förstörd av att inte få sova, men blir knäpp och kan haka upp sig på småsaker eller sådant som inte går att påverka. Jag förstår att man använder störd sömn som tortyrmetod. Men när jag ser resultetet, vårt barn, känns det bra.

Den här gången känner Peter att han vet mer om att vänta och leva med barn.

– Graviditeten kändes verklig redan när graviditetstestet visade positivt den här gången. Då började oron över att något kan gå fel. Med första barnet blev det mer verkligt först vid förlossningen.
Samtidigt känner han sig frustrerad över att Alexandra mår så illa och är så trött, fast han vet att det bara handlar om en kort period i livet.

– Alexandra blir personlighetsförändrad när hon väntar barn, säger Peter. Det påverkar vår parrelation oerhört mycket. Jag känner mig allt från avvisad till att ”det är fel på mig”. Jag försöker hålla mig i mental och fysisk form för att kunna stötta Alexandra så gott jag kan.

Att barnet de väntar skulle vara oplanerat stämmer inte riktigt, tycker Peter. De hade ju ändå tänkt försöka få fler barn tillsammans, även om de inte bestämt riktigt när.

– Barnet vi väntar är inte oönskat på något vis. Det känns inte som någon slump att vi väntar barn, säger han.

– Det känns inte som att man kan glömma bort att man kan bli med barn när man har sex. Det är ett medvetet val man gör. När testet visade positivt kände jag: ”Bra, då kör vi!”.

Texten är ett utdrag ur boken
Vi ska ha barn (Prisma) av Mia Coull. I boken berättar tre par om resan från gravidbesked till färdig bebis.
Utdraget publicerades också i Vi Föräldrar Gravid 1/2008.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler