"Hur pratar man om ett dött marsvin?"

"Hur pratar man om ett dött marsvin?"

Janas krönika. Hur berättar man för sitt barn att dess älskade husdjur gått bort? Det kan vara svårt även för en terapeut, berättar Jana Söderberg.

Jag vet! Jag borde vara van att hantera sorg och hitta de rätta orden. Som terapeut har man ju en verktygslåda, ett förhållningssätt och en trygghet i rollen. Men som mamma blir det plötsligt en helt annan sak. Dessutom har jag kommit till insikt att även marsvin dör när det minst passar in i planeringen.

I onsdags förra veckan kom vår äldsta dotter hektiskt viskande till mig och drog mig in i sitt rum. Ett av våra marsvin låg livlöst i buren. Det fanns ingen tvekan att Fläcken hade stigit upp till marsvinshimlen och detta helt utan förvarning.

Tysta satt vi båda två och tittade en lång stund. Lisas tårar rann nerför kinderna. Inga ord, inget tröstande – vi bara satt och jag höll om henne. Plötsligt slog det mig, hur skulle vi göra med mellandottern? Just denna kväll hade hon övernattningsbesök. Varför behövde hon dö just idag? Att berätta direkt hade varit en disaster för både kompisen och dottern. Därför bestämde vi att vänta till morgondagen.

Kvällen gick och liknade en surrealistisk teaterpjäs. Med ett dött marsvin i en ljusslingeförpackning liggande nedfryst på terrassen kändes det nästan som en kriminell handling som bara väntade på att bli avslöjad. Jag minns inte när jag senast sov så dåligt. Tankarna snurrade runt hela natten. ”Varför hade vi över huvud taget skaffat husdjur? Vems idé var det? Räckte det inte bra med alla gosedjur?”

I min hjärna formades meningar om hur jag skulle berätta för Victoria. Att spela teater för mina barn är nog bland det svåraste jag har upplevt.

Slutligen kom hon hem från skolan dagen efter. Jag hörde henne redan i trapphuset och kände pulsen i min hals. Nu, nu ska jag berätta. Dörren öppnades med ett glatt ”Hej, mamma! Vad kul att du är hemma!

”Ok, Jana, vem är den vuxne här? Sorg är ju en naturlig del av livet. Är det inte så jag brukar säga och skriva om? Just det!”

”Du, Victoria, jag måste berätta en sak…. ” (Resten, tror jag, behöver inte återges.) Victoria blev jätteledsen. Två timmar satt hon gråtande i min famn. Det är tufft att se sitt barn så förtvivlat. Men mitt i allt kändes det tryggt att bara få finnas, att tyst och bekräftande möta hennes sorg.

Tårarna och snyftandet gick långsamt långsamt över i ett samtal. Ett av de vackraste samtalen vi har haft. Hon ville titta på sitt marsvin och ta farväl. Sedan hämtade hon systerns marsvin ur buren och lovade heligt ”Vi ska ta hand om dig så att du inte känner dig så ensam”.

Kvällen tog naturligtvis många vändningar precis som dagarna efter. Men familjen har kommit närmare varandra. 13-åringen, 10-åringen och 3-åringen har sovit med oss i samma rum i några nätter och det finns en medveten värme för varandra som rör vid mitt hjärta. Att möta sorgen var inte så svårt. Jag behövde bara finnas. Sorg och glädje, förtvivlan och lycka, kärlek och ilska – det är i tillvarons kontraster vi vaknar till liv.

In the Circle of Life
It's the wheel of fortune
It's the leap of faith
It's the band of hope
Till we find our place
On the path unwinding
In the Circle, the Circle of Life
(Elton John)


Jag önskar dig en bra vecka!
 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler