Här bor barnen som ingen vill ta hand om

Här bor barnen som ingen vill ta hand om

Här bor barnen som ingen vill ta hand om

Det känns lite som en förskola – med den skillnaden att inga föräldrar kommer för att hämta barnen vid dagens slut. Vi har besökt barnhemmet Vaggan i Litauen, ett barnhem som Vi Föräldrar nu är med och stöttar.
 

Gabrielis, 3 månader, bor på barnhem. Han är ett av de 3 000 barn som varje år, enligt FN:s beräkningar, överges i Litauen.
Barnhemmet Lopselis, som betyder ”Vaggan”, ligger i Litauens näst största stad Kaunas. Barnhemsområdet är inhägnat av mur och grind. Inte för att stänga inne barnen, utan för att stänga ute gäng som vill klottra, stjäla eller vandalisera.
Klockan är halv tre på eftermiddagen och det är sovtid på barnhemmets småbarnsavdelning.
Gabrielis snusar gott i en enkel spjälsäng ovetande om sitt öde: Att han blev omhändertagen på BB eftersom hans mamma har alkoholproblem. Och att ingen annan kan, eller vill, ta hand om honom.
Daiva Bartkuviene är barnläkare på barnhemmet.
– Det är en sorglig historia, berättar hon.
– Gabrielis mamma är 29 år. Hon har druckit alkohol hela graviditeten och kan inte sluta. Det här är hennes andra barn. Äldsta sonen har en svår funktionsnedsättning och bor hos sin pappa. Gabrielis har hon fått med en ny man. Men han säger att han inte kan ta hand om ett så litet barn.
Det finns i dagsläget inga tecken på att Gabrielis har fått några skador av sin mammas missbruk.
– Just nu verkar han vara frisk, men jag vet inte vad framtiden utvisar, säger Daiva Bartkuviene.
I en annan säng på spädbarnsavdelningen står Dovydas, 9 månader, upp med hjälp av spjälorna.
– Han har bott här sedan födseln. Hans föräldrar lämnade honom på sjukhuset och har aldrig hälsat på här på barnhemmet, säger Daiva Bartkuviene.
Dovydas sträcker upp sina armar och visar att han gärna vill vila i någons famn en stund. Det hoppfulla leendet, som visar en liten tand, är svårt att motstå och han får snabbt som han vill.

UTBILDA PERSONALEN
Audrone Prasauskiene är barnneurolog och föreståndare för barnhemmet. Sedan hon tog över har det börjat hända saker på Lopselis. Såväl Audrone som barnhemmets barnläkare Daiva Bartkuviene är eldsjälar som månar om de föräldralösa barnen.
Bland annat har man på Lopselis specialiserat sig på habilitering av barn med funktionsnedsättningar.
– Vi arbetar hårt med att utbilda vår personal i barns utveckling, i att förstå barn och deras behov. Barnen har ju bara personalen, säger Audrone.
Varje vecka får barnen enskild träning i motorik och tid med logoped för att hjälpa talet på traven. Man erbjuder även bildterapi.
Varje barn har dessutom individuellt anpassade uppgifter att öva på varje dag. Just nu tränar Dovydas på att lyfta och flytta föremål.
– Generellt sett utvecklas barn långsammare när de bor på barnhem. Alla barn på Lopselis ligger till exempel efter i sin språkliga utveckling. Inlärning av sådant som barn naturligt gör hemma måste schemaläggas här, säger Daiva Bartkuviene.
Till hösten ska barnen få flytta in i nyrenoverade lokaler. Pengar till detta har kommit från den svenska stiftelsen Vaggan som arbetar för att hjälpa Lopselis. Stiftelsen startades av tidningen Dagens Medicin. Och från och med i år är även Vi Föräldrar med och bidrar med pengar för att hjälpa barnen på Lopselis.
Just nu bor cirka 80 föräldralösa barn på Lopselis. De flesta är i åldern 0–3 år. Orsaken till att de bor på barnhemmet är flera, enligt Daiva Bartkuviene.
– En normal familj lämnar inte sina barn på barnhem, säger hon.
– Föräldrarna kan vara missbrukare. Det kan handla om att det redan finns många barn i familjen, om fattigdom och arbetslöshet. Kanske har föräldrarna ingen bostad.

FARIT ILLA HEMMA
Ungefär hälften av barnen har lämnats bort för att de har någon funktionsnedsättning, som till exempel celebral pares eller Downs syndrom.
En del föräldrar har vägrat att ta med sig sitt mycket för tidigt födda barn från BB och åkt hem utan sin son eller dotter.
Några av barnen har omhändertagits av de sociala myndigheterna eftersom – de enligt uppgifter från grannar, anhöriga eller familjeläkare – farit illa hemma.
Som Paulus, 5 år. Han sitter vid ett bord med några kompisar och väntar på att få lunch. Han blev omhändertagen efter en olycka. Tidigare bodde han hos sin mormor.
– Han trillade ut genom ett fönster och skadade sig så illa i huvudet att han blev halvsidesförlamad, berättar Daiva.
Eftersom skalpen är illa sargad måste Paulus nu bära en hjälm för att skydda sitt huvud.
För en utomstående förefaller det som om barnen möts av värme av de tålmodiga kvinnorna som arbetar på barnhemmet. De verkar seriösa i sin strävan att ta hand om de övergivna barnen på bästa möjliga sätt. Samtidigt har de många barns behov att ta hand om dygnets alla timmar.
På spädbarnsavdelningarna jobbar till exempel tre personal med tolv barn dagtid och en personal på samma antal barn på natten.

GÖRA HEMTREVLIGT
Med små medel har man försökt att skapa hemtrevnad. På väggarna i korridoren där de lite äldre barnen bor, hänger planscher, tavlor och bilder på djur. Bland annat kan vi lära oss att gris heter kiavlé på litauiska.
I en annan korridor, på spädbarnsavdelningen, pryds väggarna av gröna papperstallrikar. En för varje barn, med bild och namn på de barn som bor just på den här avdelningen.
Det känns lite som att besöka en förskola – med den skillnaden att här kommer inga föräldrar för att hämta hem barnen vid dagens slut.
Varje barn har en egen liten bok där deras framsteg och vardag dokumenteras. Detta började man med för 1,5 år sedan.
– Annars har barnen inga foton från sin barndom, säger Daiva Bartkuviene.
– Vi skriver bland annat om första tanden, första steget och tar kort vid födelsedagar.
En av böckerna tillhör Lukas, 6 månader, som har fetalt alkoholsyndrom.
– Typiska tecken är bland annat att barnet har en tunn överläpp, att ögonen sitter tätt, samt att barnet ofta har låg födelsevikt, berättar Daiva Bartkuviene.
– Senare i livet är det vanligt att barnet visar tecken på inlärningssvårigheter och får diagnosen adhd.

PERSONALEN GICK NER I LÖN
De flesta lamporna på barnhemmet är släckta på dagen. El kostar pengar. Litauen är hårt prövat av den ekonomiska krisen, något som har krympt anslagen till barnhemmet. Personalen på Lopselis har fått acceptera att gå ner i lön med tio procent.
– Man kan inte spara in på mediciner och mat, konstaterar Audrone Prasauskiene, föreståndare för barnhemmet.
På barnens meny just den här dagen står grönsakssoppa och sedan fläsk- och svampfylld paprika med två olika sorters ris och sås.
Kökskorridoren doftar fortfarande av kål från gårdagens förrätt, blomkålssoppa. Den hemlagade maten värmer gott i magen.
Barn som är friska får stanna på Lopselis tills de fyller 3 år, sedan slussas de vidare till någon annan institution. Barn med funktionsnedsättning får bo kvar tills de är 7 år gamla. Därefter flyttar de till ett gruppboende, där vård och undervisning är anpassad efter varje individs behov och förutsättningar.
– Det är inte så vanligt att vi skickar barn från oss som är friska vidare till någon annan institution. De blir oftast adopterade. En del av familjer i Litauen. Andra hamnar i något annat land i Europa, säger Daiva Bartkuviene, och visar kort på en pojke som fått ett nytt hem i Italien.
Hon tycker att det är svårt att inte fästa sig för mycket vid barnen på barnhemmet.
– Det förekommer tårar, säger hon.
Daiva berättar att hon har förälskat sig i en liten flicka som heter Marija, och som snart fyller 3 år. Ett fotografi på Marija visar en glad liten tjej med runda glasögon och blont hår.
– Jag och min man har pratat om att vara fosterfamilj åt något barn. Jag skulle vilja adoptera Marija. Min man säger att jag är galen. Han menar att ”Du kan inte välja att ta bara ett av tre syskon.” Såväl han som min 17-åriga dotter avråder mig. De anser att man inte kan skilja en syskonskara åt.
Marijas två syskon är Kristina, som blir 2 år i juli, och brodern Mantas, snart 4 år.
– Den enda svårighet som de här barnen har är ett ärftligt synfel som kräver glasögon, säger Daiva.
– Föräldrarna dricker, berättar hon vidare. De har ingen fast adress eller egen lägenhet. Barnen lämnades på sjukhuset efter födseln. Jag har bara sett pappan – en enda gång.

GRÄT ÖVER NYFÖDDA
Daiva konstaterar att steget från att tycka synd om, till att ge ett barn ett hem är stort.
– När jag började arbeta här för tolv år sedan grät jag över att nyfödda kom hit till barnhemmet. Det är svårt att förstå att friska, underbara bebisar lämnas här. Nu tänker jag att det här är mitt jobb och det är inte längre lika svårt.
Just nu ligger Marija på sjukhus med lunginflammation. Hon hämtades med ambulans på grund av hög feber. Ingen läkare fanns tillgänglig på barnhemmet när hon blev dålig.
När vi besöker barnsjukhusets infektionsavdelning, där många barn med tbc är inlagda och isolerade, stöter vi på Marija i korridoren. Ansiktet lyser upp när hon ser Daiva och hon får en efterlängtad kram. Hennes förtvivlan är stor när Daiva måste släppa taget om henne och gå därifrån. Gråten följer oss ut i trapphuset. Den är svår att värja sig emot.
Förmiddagarna på Vaggan ägnas åt att utveckla barnens olika förmågor.
I ett gulmålat rum sitter tre barn och målar. Det är kallt och barnen har tjocka tröjor på sig. Tavlorna som barnen målar säljs på mässor. Bara i Sverige har man fått in 250 000 kronor till Lopselis genom dessa tavlor de senaste fyra åren. Varje tavla kostar 500 svenska kronor. Vi får se ett härligt fantasilejon som en pojke med en cp-skada har målat.

KAN BO HEMMA
Barnhemmet Lopselis erbjuder även förskoleverksamhet för barn med funktionsnedsättning. På så sätt kan de föräldrar som väljer att ha sina barn boende hemma, arbeta för sin försörjning och ha ett någorlunda fungerande vardagsliv.
– Ingen vanlig förskola tar emot barn med grava funktionsnedsättningar, eller med svårigheter som till exempel epilepsi, säger Daiva Bartkuviene.
Detta föräldrastöd har lett till att färre barn med funktionsnedsättningar lämnas till Lopselis barnhem, istället kan de bo kvar hemma hos sina föräldrar.
När fotografens blixtar lyser upp rummet reagerar en pojke som sitter fastspänd i rullstol med att bli rädd och ledsen. Han får tröst av en fröken. Vi smyger skamsna ut ur rummet för att träffa Eitr’olas, 5 år. Han är sängbunden eftersom han inte kan röra sig. Han kan heller inte äta. En kateter från buken in i magsäcken förser honom med den näring han behöver. Även han reagerar på fotografens blixtar.
Det ser ut som att han ler. Kanske för att han vet att hans mamma och pappa kommer att hämta honom innan dagens slut.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler