Gillar du ditt barns kompis?

Gillar du ditt barns kompis?

Gillar du ditt barns kompis?

Barn har kompisar – men gillar du dem?

Alla vill vi att våra barn ska ha kompisar. Men vad gör man om man varken gillar kompisarna eller deras föräldrar?

Som förälder råkar man förr eller senare ut för det, funderingar kring hur ens barns vänner beter sig. Hur påverkas mitt barn av att umgås med den eller den kompisen och av att vistas i deras hem? Och hur ska jag bete mig gentemot mina barns vänner? Är det okej att prata med andra föräldrar om hur de uppfostrar sina barn och hur gör man i så fall?

Vi har mött några föräldrar som har erfarenheter av sådana här funderingar.

"Försök tänk att barnet inte lärt sig bättre än"

Ingegerd Gavelin är socionom och föräldrarådgivare. Hon ler igenkännande åt berättelserna och påpekar att det är bra för både barn och vuxna att träffa människor som lever på olika sätt och har olika värderingar. Barn lär sig också snabbt vad som gäller i hemmet och brukar kunna hantera att det är annorlunda på andra ställen.


– Men det är starka känslor som driver en som förälder. Tankarna drar lätt iväg alldeles för långt och man blir orolig också för det som man föreställer sig kan ske långt fram i tiden.


Just när det gäller barn och föräldraskap triggas våra grundläggande värderingar och det kan plötsligt visa sig att våra vänner tänker på helt andra sätt kring de här sakerna. Så naturligtvis kan det visa sig att man inte har så mycket gemensamt när man möts tillsammans med barnen.


När man nu hamnar i sådana här funderingar kan det vara bra att tänka på några saker, tycker Ingegerd Gavelin:

• De flesta föräldrar är oerhört känsliga
när det gäller synpunkter på deras föräldraskap. Ge inte synpunkter utan att du först frågat om det är okej. Kanske kan du börja med ett samtal om att du har märkt att ni tänker så olika om barn – det kan öppna för ett intressant tankeutbyte. Kompromisser och vita lögner kan verkligen vara användbara här!

• Barn ”är” inte – de utvecklas hela tiden och lär sig hela tiden nya saker. Om man retar sig på ett barns beteende är det lättare att tänka att han inte har lärt sig något annat ännu. Alla vuxna runt barnet kan vara till hjälp.

• Andras barn kan man lugnt prata med: ”Vet du, jag gillar inte att du gör så här, jag ser att Stina blir så ledsen”.

”Jag ångrade mig efteråt”
3-åriga Nora såg upp till sin 6-åriga kompis och gjorde som hon sa. Också när kompisen bad henne gå och leta efter godis i skåpen. Nora visste att hon borde fråga sina föräldrar först, men vågade inte protestera.

– Det var jätteknepigt när jag upptäckte det, berättar Noras mamma Charlotte. Jag sa väl något om att man inte gör så, men eftersom jag såg hur skuldmedveten Nora var ville jag inte gå för hårt fram. Men sedan började vi märka att Nora gav bort leksaker till den här flickan också, och ångrade sig efteråt.

– Nu är vår dotter generös av sig och behöver lära sig att om man ger bort något kan man inte ångra sig. Men vi blev ju lite fundersamma. Det kanske är kompisen som övertalar Nora att ge bort grejer?

Efter en tid började Charlotte och hennes man att säga nej när flickan ringde på dörren.

− Det kändes grymt mot båda barnen, men vi vågade inte ta upp det här med kompisens föräldrar. Det ångrade jag sedan. Egentligen var det ju synd om den tjejen, och hon riskerade ju att mista fler vänner om hon inte ändrade sitt beteende.
 
”Alla borde fått vara med”
En annan mamma, Ylva, berättar så här:

– Vår 4-åring har en kompis som han umgås väldigt mycket med och jag och min man gillar både honom och hans föräldrar. Men det finns en sak som vi hakat upp oss lite på, nämligen att de använder så mycket slang och svordomar. Till exempel säger de ”skita” och ”pinka”. Så skulle vi aldrig uttrycka oss.

– Det är väl ingen stor grej, och inget som vi känner att vi vill eller behöver ta upp med dem, men ändå något som vi reagerat på. När kompisen är hemma hos oss får han anpassa sig efter våra regler. ”Det språket får du inte använda här”, säger vi till honom. Första gången blev han lite förvånad, men sedan verkar han ha förstått det. Och det är ju också en del av livet, att lära sig att olika människor har olika regler.

–Vi har också en annan syn på tv-tittande och dataspel än den familjen. Vi tycker att pojkarna inte behöver se på tv eller spela dataspel, utan att de kan leka de få timmar de träffas. Men vi har inte sagt något direkt om det heller, för vi kan ju inte bestämma vad de gör hemma hos sig.

Ylva och hennes man ser alltså inte de här sakerna som stora problem. Knepigare är det när det kommer till sådant som handlar om hur man behandlar andra människor:

– Vi var på semester tillsammans med en annan familj med flera barn som alla var äldre än vår son. Vid några tillfällen ville de inte låta honom var med och leka. Och det struntade de andra föräldrarna i. För mig och min man skulle det vara självklart att säga till att alla måste få var med i leken, precis som vi tycker att man ska lära barn att dela på de leksaker som finns. Men de föräldrarna brydde sig inte om att säga till sina barn om sådant heller. När vi tog upp de här sakerna med dem sa pappan i familjen att ”Det handlar om gruppdynamik och passar man inte in i gruppen så får man finna sig i att vara utanför”. Det tyckte jag var betydligt värre, för då handlar det ju om värderingar, om hur man ser på andra människor och på vad som är viktigt i livet. Så konsekvensen blev att vi har tappat lusten att umgås med den familjen.

Fick se barnförbjuden film
5-åriga Ludde kommer hem från sin kompis och berättar att han sett på film. När hans föräldrar frågar vad filmen hette får de klart för sig att deras son sett en barnförbjuden film.

− Vi blev helt ställda, säger Luddes mamma. Redan tidigare hade vi reagerat på att den familjen lät ungarna se på tv så ofta, i stället för att uppmuntra dem att leka, men aldrig hade vi kunnat tro att de lät dem se barnförbjudna filmer.

– Men det kändes ändå svårt att ta upp det med kompisens föräldrar. Det enda vi gjorde var nog egentligen att säga till Ludde att det inte var en film för barn han hade sett, vilket han i och för sig hade begripit själv.

Hur vi gör nästa gång de leker vet jag faktiskt inte. Pratar de om att titta på film, så säger vi det alldeles säkert. Annars tar vi kanske upp det på något annat sätt, men inte genom att fördöma hur de gör utan mer genom någon vit lögn om att vi inte vill att Ludde ska titta på sådana filmer eftersom han drömmer mardrömmar, säger hon.

”Barnen är uppkäftiga”
Karin har tre barn. När en av hennes kompis sedan barndomen fick barn ungefär samtidigt kändes det till en början som ett lyckokast. Men nu har det skurit sig mellan Karin och hennes vän på grund av deras olika sätt att se på barnuppfostran.

– Min kompis är förskollärare och det känns att hon tycker att hon och hennes man gör rätt och vi gör fel. Hon säger det inte rakt ut, men kommer med små pikar och det har jag tröttnat på, särskilt som jag tycker att deras barnuppfostran är helt åt skogen.

– Vi är ganska bestämda med hur vissa saker ska vara, som till exempel att man ska hänga upp jackan och ställa undan skorna när man kommer in, tacka för maten, duka av och städa undan leksaker man har lekt med. Min väns barn gör inget av de sakerna, utan kastar bara av sig kläderna i hallen, tackar aldrig för maten och så vidare.

– Jag och min man tycker att de vuxna har rättat sitt liv efter barnen, vilket jag tycker är helt sjukt, men jag kritiserar inte henne för det, utan tänker att de måste få göra som de vill. Det har faktiskt gått så långt att jag inte ens tycker om deras barn eftersom jag tycker de är så otrevliga och uppkäftiga. Nu har jag kommit fram till att jag inte vill träffa min kompis och hennes barn mer, hur trist det än är.
 

Skickat  hem grannbarn

Detta, att föräldrarnas sätt att uppfostra påverkar ens syn på barnen, känner trebarnspappan Erik, igen.

– Vår äldsta dotter har en kompis som jag tycker alltmer illa om. Hon spelar ut kompisar mot varandra och kan vara taskig. En gång när min dotter Stina hade kalas gick den tjejen fram till Stina och sa att det var ett trist kalas och att tårtan var äcklig. Då skickade jag hem henne.

Erik har också skickat hem några grannbarn när de ignorerat hans tillsägelser om att använda ett mer vårdat språk när de är på besök.

– Det intressanta är att både de och den där andra tjejen verkar gilla mig. Som om de uppskattar att bli sedda.

Erik har alltså inga problem med att säga ifrån till andra barn när de är i hans hem. Knepigare var det när han var hemma hos sin goda vän Micke och Mickes dotter smällde till Stina. När Erik tog tag i flickan och sa till på skarpen började hon gråta och Micke kom in i rummet.

– Vi hade problem att umgås jättelänge efter det. Jag tror att Micke uppfattade min tillsägelse som kritik av hans uppfostran, eftersom hans dotter slogs. Men så var det inte. Jag var bara tvungen att markera, för min dotters skull, säger han.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 11/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler