Fyra år efter tsunamin

Fyra år efter tsunamin

Fyra år efter tsunamin

Patrik och Lena skildes åt av tsunamin i Khao Lak.

För fyra år sedan skildes Lena och Patrik åt av tsunamin i Khao Lak. I dag har de bearbetat sina upplevelser och fått barnen Theodor och Samuel. "Vi vet att vi är lyckligt lottade. Upplevelsen är ett försoningsverktyg", säger Patrik.

Att träffa familjen Brundin är till en början som att träffa vilken småbarnsfamilj som helst. Patrik leker i soffan med äldsta sonen Theodor, 21 månader, och mamma Lena har just lagt 3 veckor gamla sonen Samuel. Lugnet regerar i den stora villan i centrala Lund.

Men att Patrik och Lena lever idag och har två fina söner ihop är långt ifrån en självklarhet.

På en semesterresa för fem år sedan såg Patrik och Lena ett bröllop på en strand på ön Koh Samet.

– Vi gillade landet, människorna och kulturen. Så när vi själva bestämde oss för att gifta oss kom vi snabbt överens om att ha bröllopsceremonin på en thailändsk strand. En mysig och intim akt med bara den närmaste släkten närvarande, berättar Lena.

Patrik och Lena planerade resan och bröllopet i lugn och ro, och åkte till Khao Lak den 14 december 2004. Med på resan var Patriks 77-åriga mamma samt Lenas föräldrar, syster och hennes sambo.

Två dagar efter framkomsten gifte sig Lena och Patrik enligt planerna, och de följande dagarna njöt det nyblivna äkta paret av bröllopsresan med utflykter, sköna stunder i solen och god mat. Allt var lugnt fram till på förmiddagen den 26 december.

Dagen började helt normalt. Efter att ha ätit frukost gick Patrik och Lena ner till stranden för att koppla av.

– Mamma skulle ha massage klockan elva, så hon stannade kvar på rummet, vilket förmodligen räddade hennes liv. Och eftersom jag fyllde år hade de andra tagit sig inåt landet för att handla presenter. Vilket var en enorm tur för dem, säger Patrik.

Vägg av vatten
Vid tiotiden kom de första tecknen på att något var fel.

– Vattnet försvann minst en kilometer ut i havet. Det såg ut som ett kraftigt tidvattens­fenomen. Fiskar låg och sprattlade i dyn och folk gick omkring och undrade vad som höll på att hända.

Varken Patrik eller Lena kunde förstås ana vad som var på gång, men de förstod att något var väldigt fel när deras hotellchef började ropa åt folk att lämna området.

– Jag försökte varna några turister som gått ut mot de torrlagda reven, men det fanns inte mycket tid att agera. Bara några sekunder senare kom en tio meter hög vägg med vatten rusande mot stranden. Paniken blev total, säger Patrik.

Och i stressen skildes Patrik och Lena åt.

– Lena sprang upp i bergen, medan jag själv började springa åt ett helt annat håll. Vi hade helt enkelt inte koll på varandra. Det var för bråttom. Vi var bara någon sekund före vattenmassorna. Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv.

Trodde Lena var död
Lena sprang in i djungeln och vidare upp på en kulle 30 meter över havsnivån. Patrik hamnade utanför en bungalow, där han klättrade upp på balkongen och först tänkte slå in glasdörrarna för att ta skydd inomhus. Han vet inte varför han ändrade sig. Men beslutet att klättra upp på taket och vidare uppför en slänt räddade förmodligen livet på honom.

– Några sekunder senare forsade vattnet in genom dörrarna och hela bungalowen vattenfylldes. Jag hade aldrig haft en chans.

När första flodvågen lagt sig började Patrik leta efter Lena på stranden.

– Det var chockade, skadade och omkomna människor överallt. Jag trodde inte att Lena hade klarat sig. Det var bara inte realistiskt.

Till slut gav Patrik upp och gick till hotellrummet för att hämta sin mamma, som klarat sig helt oskadd från vågen.

– Hon hade inte hört någonting, eftersom hon legat och vilat. Jag kom in kladdig och smutsig och sa åt henne att hon måste ta sig därifrån, men hon ville stanna eftersom hon hade bokat den där massagen klockan elva. ”Det har hänt en katastrof”, sa jag. ”Okej, men jag måste i alla fall avboka”, svarade hon. Det är intressant hur man försöker vara normal i en så uppenbar paniksituation.

Sprang genom djungeln
Medan Patrik räddade sin mamma ur lägenheten kämpade sig Lena vidare genom djungeln.

– Jag hamnade på ett berg, säker på att hela min familj hade omkommit. Undergångsstämningen var total och medan vi satt där hörde vi höga kraschande ljud när sex eller sju ytterligare vågor nådde stranden.

– Alla hade panik och undrade hur högt de nya vågorna skulle nå. Vi fortsatte att klättra högre och högre upp på berget för att undvika vattnet. Några pratade om att rädda barnen genom att binda fast dem högt upp i träden.

Till slut klättrade Lena ändå ner för berget för att leta efter Patrik. När hon varken hittade honom eller övriga familjen kände hon sig oerhört ensam.

– Jag hittade ingen och tänkte att jag kanske var den enda i hela sällskapet som överlevt. Jag tänkte att nu är det bara jag och Zelma, vår hund, kvar.

Slutligen nådde hon en uppsamlingsplats för personer som var skadade och saknade sina anhöriga. Kaoset var närmast totalt.

– Med jämna mellanrum fick någon panik och skrek ”Ny våg!”.

Under tiden gick Patrik och hans mor genom djungeln till ett hus där fler överlevande hade samlats. Där blev de tipsade om att leta efter Lena i ett tempel som låg en bit bort.

– Framme vid templet föll mamma i mörkret och bröt lårbenshalsen. Hon fick smärtstillande och dropp vid en första hjälpen-station. Det var ju bra, men efter ett falsklarm om en ny våg försvann alla mediciner ut i djungeln.

Patriks mamma blev kvar på golvet i sex timmar utan bedövning för sitt benbrott. Och Lena fanns förstås inte i templet. Patrik själv var nu helt uppgiven.

– Vågen hade tagit nästan alla på stranden, jag hade sett döda och chockade människor överallt, och det var panikstämning vart man än kom. Och så var jag nästan helt säker på att Lena hade dött. Det var väldigt nära att jag gav upp där.

Men just när allt var som mörkast började turen vända. Borta på sin uppsamlingsplats fick Lena plötsligt kontakt med sina föräldrar, sin syster och hennes sambo.

– Jag satt där utan att veta vad jag skulle göra, och plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn. Först struntade jag i det, eftersom jag faktiskt trodde att jag hallucinerade. Men ropen fortsatte och plötsligt såg jag dem alli­hop. Alla hade klarat sig helt oskadda!

I templet där Patrik befann sig utspelades samtidigt en annan händelse som skulle visa sig minst lika avgörande.

– Av en ren slump träffade jag på en svensk kvinna som bott på samma hotell som jag och Lena. Hon saknade sin man och sina döttrar och jag kände igen hennes beskrivning av dem. Så jag berättade att jag sett hennes familj levande.

Skuldkänslor

För Lena var delar av mardrömmen äntligen över. Även om hon inte visste om Patrik klarat sig, så var hon åtminstone inte ensam längre. För Patrik var situationen annorlunda. Han visste fortfarande inte hur det gått för Lena och hennes familj, och tillbringade kvällen i total ovisshet medan han lyckades ordna en sjukhussäng till sin mamma i närliggande Phan Nga.

– Det låg patienter överallt, i sängarna, bredvid sängarna och utanför på gräsmattan. Men thailändarna var hjältemodiga och deras insatser fantastiska.

Nästa morgon kom så det stora genombrottet. Den svenska kvinnan som Patrik träffat i templet dök plötsligt upp på Lenas uppsamlingsplats och berättade att Patrik levde.

– Hon sökte upp mig för att återgälda att Patrik hjälpt henne på samma sätt, säger Lena.

Ungefär samtidigt ringde Patrik sin syster och svåger i Sverige. Släktingarna gav honom beskedet han knappast vågat förvänta sig: Lena och hela resesällskapet hade klarat sig.

Några timmar senare återförenades allihop på sjukhuset.

– Då hade det gått 25 timmar sedan vi setts. Det var helt fantastiskt, mitt livs lyckligaste stund säger Patrik.

Efter nästan en veckas ytterligare väntan flögs de slutligen hem till Sverige med ambulansflyg.

– Det var fantastiskt skönt att vara hemma, naturligtvis. Och helt ofattbart att alla sju klarade sig. Nästan alla vi träffade där nere saknade ju en eller flera anhöriga. Vi insåg att vi hade haft en helt extrem tur.
Men även om de kände stor lättnad var det inte lätt att glädja sig, menar Patrik.

– Dessutom hade vi skuldkänslor över att inte ha hjälpt andra mer. Och över att ha sprungit ifrån varandra där på stranden, säger Lena.

Lärt sig njuta
Samuel har vaknat och Lena går och hämtar honom. Theodor leker med ett glas läsk. Det har hänt mycket för paret Brundin efter tsunamin. Både i familjehänseende och på det personliga planet.

– Vi har självklart påverkats mycket som individer. Tsunamin ställer saker och ting i perspektiv, särskilt när vi bråkar om småsaker. Vi vet ju hur det känns att ha förlorat varandra, åtminstone i 25 timmar. Så upplevelsen har säkert svetsat samman familjen, säger Patrik.

Att ge exempel på någon enstaka händelse där erfarenheterna lyser igenom känns fel, menar han, eftersom upplevelsen är så ständigt närvarande.

– Men jag märker absolut att Patrik tänker mer än förut på att olyckor kan inträffa, säger Lena, som menar att hon själv förändrats åt andra hållet.

– Före katastrofen hade jag en oroligare läggning, men nu inser jag att man ändå inte kan förebygga allt. Så jag njuter mer av stunden än förr, medan Patrik nog tänker mer på riskerna än tidigare. Vi har helt klart kommit varandra närmare när det gäller tankar om risktagande i vardagen.

Starka band
Samtidigt har paret fått en delvis annan syn på det svenska samhället och de svenska myndigheterna.

– Det var en stark kontrast mot hur thailändska myndigheter och invånare agerade, säger Patrik.

Om paret utvecklat en viss skepsis till svenska myndigheter så är banden till Thailand desto starkare. Patrik och Lena har fortfarande mejlkontakt med flera av de läkare och privatpersoner som hjälpte dem på plats under katastrofen, och under 2005 bjöd Patrik och Lena in fyra thailändska läkare från Phan Nga-sjukhuset på studiebesök till Lunds universitetssjukhus, där Patrik och Lena är professor respektive läkare. Familjen har också återvänt till Thailand fyra gånger.

– Och vi åker säkert tillbaka igen. Banden är helt enkelt så enormt starka. För mig står Thailand både för det bästa och det värsta som hänt mig i livet.

Särskilt starka band har familjen till hotellet de bodde på, Khao Lak Merlin Resort. Och inget kunde vara mer naturligt. Det var ju där de gifte sig den där gången för fyra år sedan. Det var där de drabbades av en av de största naturkatastroferna i modern tid. Och det var faktiskt där Theodor kom till ett år senare.

– Han blev till den 26 december 2005, alltså exakt ett år efter tsunamin. Vi var i Khao Lak för att uppmärksamma ettårsdagen av katastrofen och ville bo på samma hotell som den gången, säger Patrik och ser kärleksfullt på sin lille grabb.

– Har jag förresten berättat hela hans namn? Det är Theodor Bertil Merlin Brundin. Merlin har vi förstås tagit från hotellet. Men också från legenden om Kung Arthur, där Merlin är den gode trollkarlen.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 14/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler