Förlossningsberättelse: Miranda födde på trottoaren

Förlossningsberättelse: Miranda födde på trottoaren

Förlossningsberättelse: Miranda födde på trottoaren

Det blev bråttom när lilla Clara skulle födas. Så bråttom att Miranda visserligen hann få en taxi för att åka till sjukhuset, men aldrig kliva in i den. Istället föddes Clara på trottoaren.

Fredag den 4 juli

Miranda: Beräknad förlossningsdag. Har väntat i tre veckor (storasyster kom ut vecka 37+0), känt efter varje gång det klämmer lite i magen, undrat vem som ligger därinne egent­ligen.

Vid lunchtid går jag till barnmorskan. När hon känner efter är jag öppen fyra centimeter, men så kan det vara någon vecka. Ringer i alla fall till min mamma som ska komma upp från Skåne och hjälpa till. Jag tycker kanske att hon kan vänta till första tåget dagen efter, men efter lite diskuterande fram och tillbaka beslutar hon sig för att ta ett tåg direkt efter jobbet. Fyra centimeter är i alla fall fyra centimeter.

Mormor Anne: En dramatisk början på min semester, Miranda ringer och berättar att hon har varit hos barnmorskan och att förlossningen eventuellt är nära förestående.

Jag hade precis kommit hem, det var sen eftermiddag och det fanns bara ett tåg att välja på. Det skulle vara i Stockholm strax efter elva på kvällen. Med tanke på hur snabbt det gick med storasyster Hilda, gör jag ett snabbt överslag, tar tåget och har kontakt med Miranda under resan. Hon låter glad och lättad över att jag ska komma.

15:00
Miranda: Hämtar storasyster på dagis. Känner ingenting särskilt.

19.45
Storasyster går och lägger sig. Får bara ner en liten bit mat.

20:00

Pratar med mamma som sitter på tåget. Nej, det känns ingenting. Hon hade nog inte behövt kasta sig från jobbet sådär. Lovar att inte få några värkar innan hon kommer.

22:00
Är trött. Sätter på en film för att hålla mig vaken till midnatt.

23:52
Plötsligt knäpper det till i magen, det känns och låter som om någon knäckte en gren där inne.

23:55
Var det en värk? Har haft så mycket sammandragningar under hela slutet på graviditeten.

23:57
Det var definitivt en värk. Startar datorn och loggar in på varktimer.se.

Lördagen den 5 juli

00:05
Attans vad intensiva de blev snabbt.

00:10
Det ringer på dörren. Mamma har kommit! Berättar att det just har kommit igång, inget vatten har gått, och att det nog blir bebis innan morgonen.

Mormor Anne: Ungefär vid midnatt är jag hemma hos Miranda i lägenheten på Östermalm. Vi bestämmer att Miranda ska åka in för att bli undersökt för säkerhets skull, och ringer min mor (4:e generationen, 92 år gammal) som bor på Söder. Eftersom det är fredagkväll är det svårt att få taxi, så vi bestämmer oss för att ta taxin som min mor ska komma med.

00:30
Miranda: Har klockat några värkar och de kommer med fyra–fem minuters mellanrum. Tycker att det går lite väl snabbt. Kanske har jag timat fel? Ringer förlossningen och säger att jag är på väg. De låter lite tveksamma, men när jag säger att det är andra barnet och att det gick rätt snabbt första gången tycker de att jag ska komma, men att jag kan ta det lugnt.

00:40
Tre minuter mellan värkarna. Mormor Gudrun ringer tillbaka. Hennes taxi ska komma 01.15. Ber henne hålla taxin så att jag kan ta över den och åka till förlossningen direkt. Medan vi väntar blir värkarna mer och mer intensiva. Det spelar inte längre någon roll om jag går eller sitter, de gör ont i alla fall.

01:20
Tar handväskan på armen för att gå ner till porten. Det börjar bli svårt att röra sig under värkarna. Ber min mamma vänta i lägenheten så att inte storasyster vaknar och är ensam. Förbannar att jag bor på en halvtrappa, måste stanna tre gånger under de tio trappstegen till hissen. Tänker på hur förvånade grannarna skulle bli om de kom ut ur sina lägenheter nu.

När hissen väl är på bottenplan är det 20 oändliga meter till dörren. Med myrsteg tar jag mig i alla fall dit. Medan jag står och tittar ut genom glasdörren kommer jag på att mobilbatteriet håller på att ladda ur. Ringer upp till min mamma och ber henne ta med laddaren. Den ligger i köket någonstans tror jag.

Mormor Anne: Vid 01-tiden börjar värkarna plötsligt bli tätare och mer intensiva. Miranda går ner för att möta taxin. Ringer upp till lägenheten efter fem minuter och ber mig leta upp laddare till mobilen, då blir jag irriterad över att jag ska behöva rusa runt och leta efter sådant tjafs. 30 sekunder senare ringer hon igen: ”Nej strunta i den, jag har fått krystvärkar!”

01:30
Miranda: Ännu en värk. Den här gången känner jag att livmodern drar ihop sig och det trycker nedåt. Ringer tillbaka till mamma: ”Skit i laddaren, jag har krystvärkar”. Jag kliver ut genom porten och just då kommer en taxi. Till min lättnad ser jag att min underbara mormor Gudrun stiger ut. ”Säg till taxin att stanna” ropar jag ”och skynda dig upp och skicka ner mamma. Nu är det bråttom”. Med beundransvärt lugn hastar hon in i porten och jag går över till taxin som står och väntar med bakdörren öppen.

Mormor Anne: Jag rusar ner för trapporna (min mor passerar just upp i hissen). Här slutar jag känna och har egentligen bara en serie minnesbilder. Nere på gatan står Miranda, stödd mot taxibilen, och en något förtvivlad taxichaufför.

Miranda: Jag stöder armarna mot dörren och lutar huvudet mot mina armar. Nu är det inga små krystningar. Min mamma är där med BB-väskan. Chauffören tittar tveksamt på mig där jag står och säger att vi måste ringa ambulans istället. Jag säger att jag inte har några batterier i mobilen – ärligt talat vill jag att han ska ta mig till sjukhuset fortast möjligt. Till min besvikelse drar han glatt upp sin egen mobil.

01:35
Mamma pratar med SOS Alarm. Jag hör hur hon blir mer och mer irriterad. ”Det är ingen tid alls mellan värkarna! Skicka en ambulans!” ”Nej, jag vill inte prata med en läkare, barnet kommer nu!” Jag säger till henne att berätta att det är krystvärkar. För krystvärkar är det. Kontinuerliga krystvärkar.

Mormor Anne: Jag har panik! In i taxin kan vi inte gå och på ambulanscentralen vill de ha svar på så många frågor, förstår de inte hur bråttom det är! Till slut fräser jag:
”Det är ingen tid mellan några värkar, bebisen håller på att komma nu!”. Räcker luren till taxichuffören.

Miranda: Jag skriker inte som de brukar göra i film, men det kommer något slags djuriskt morrande läte som jag inte visste att jag kunde frambringa. Hinner tänka att det är synd att jag missar lustgasen som jag tyckte så mycket om förra gången.

01:40
Nu känner jag att huvudet är på väg ut. Tänker att det var konstigt, det kände jag inte förra gången. Men det är ingen tvekan om vad som komma skall. Ingen ambulans hörs. Tänker att jag får gå ned på knä och ta emot själv om mamma är för upptagen. ”Nu får du komma hit och ta emot, för nu kommer hon”, säger jag.

I periferin hör jag att hon ger telefonen till chauffören och kommer upp bakom mig. Med den sista krystningen kommer ett plask. Varm vätska rinner längs benen och med ett slurp så kommer hon.

Mormor Anne:
Miranda säger: ”Ta emot, hon kommer nu”. Jag gör som jag blir tillsagd och tar emot lilla Clara, kollar snabbt att navelsträngen inte sitter runt halsen och att hon skriker.
Lämnar över henne till Miranda, som med blodet plaskande runt fötterna och Clara i famnen, stegar in i porten.

Miranda: När jag vänder mig om får jag lilla Clara i famnen av min mamma. Hon har kollat så att navelsträngen inte sitter runt halsen. Jag kollar själv och gnider sedan Clara på ryggen för att stimulera andningen. Hon börjar skrika nästan genast. Håller lite koll på tiden och konstaterar att apgar är 9, 10, 10.*

Taxichauffören säger någonting om en filt och mamma springer upp till lägenheten för att hämta en. Själv klafsar jag in i porten med tröjan svept omkring Clara så gott det går. Navelsträng och placenta sitter kvar. Håller henne nära, nära.

Mormor Anne: När jag kommer ner i porten igen står Miranda med Clara i famnen och är hur lugn som helst, taxichauffören ropar grattis och försvinner. Jag kommer ihåg och upplevde allt som i ett bildspel, allt bara hände! Men Miranda var oerhört lugn och metodisk hela tiden så stämningen var inte någon gång uppjagad, utan tvärtom.

01:50
Miranda: Här börjar minnet svikta något. Ambulansen kommer. Jag har fått en morgonrock att svepa runt mig och Clara. Är lycklig, bara lycklig. Får hjälp upp på britsen och en av landstingets gula filtar runt mig. När jag tittar efter har jag fortfarande min handväska på armen. Den har jag haft där hela tiden.

Mormor Anne: Vi sätter oss i ambulansen strax före klockan 02.00. Vilken fantastisk upp­levelse du bjöd på, lilla Clara.

Miranda:
Ett par dagar senare kommer vi glada hem från BB. Då har min underbara granne lämnat en lapp: Grattis till lilla Clara Färdiga Gå!

Publicerad i Vi Föräldrar Gravid nr 2, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler