Förlossningen är bara början

Läs chefredaktörens krönika från Vi Föräldrar 3/2009:

Jag vet inte hur jag hade föreställt mig första tiden med en bebis. Jag hade inte riktigt tänkt så långt. Min föreställningsvärld slutade någonstans vid förlossningen. Fullt fokus på den. Hur skulle den börja? Jag läste på om de olika startskotten; värkar, att vattnet går…

Resten av tankekraften gick åt till funderingar om hur värkarna skulle kännas (tänk om jag inte kände igen ”förlossningsvärkarna” utan trodde det var vanliga sammandragningar), om jag skulle lyckas andas rätt, hur mycket jag skulle spricka (det var jag räddast för) och hur ont det skulle göra egentligen. Jag såg inte heller fram emot om jag skulle tappa kontrollen och börja skrika som en sinnessjuk under förlossningen.

Men sedan då? Ja, du som också fått barn vet ju lika bra som jag nu, att förlossningen inte är slutet på resan. Den är bara början. Och hur den början skulle bli, det hade jag inte riktigt tänkt på. Det gick inte att förstå, och alltså inte riktigt att förbereda sig på. Jag menar, vi diskuterade olika namn, köpte vagn, gissade vem bebisen skulle bli mest lik och så. Och sedan när dottern väl var född, var det helt andra utmaningar vi brottades med än själva namnvalet. Det kändes plötsligt som en mindre detalj.

Jag fick en ansvarschock. Första känningen av den kom när vi lämnade sjukhuset. Med vår bebis. Utan en bebiskontrollant med oss, nej, dottern följde med oss hem. Hjälp! Var det vi som skulle sköta det här nu – själva…?

Det här med amningen kände jag inte heller att någon hade informerat mig tillräckligt om. Hur ont den kunde göra. Hur overkligt många timmar man skulle bli sittande där i en fåtölj med nattkalla fötter och amma. Eller i soffan, framför ännu ett tv-program som jag såg fragment av än den ena timmen, än den andra.

Tack och lov hade min kompis fått barn tre månader före mig. Och henne kunde jag fråga om allt. Det blev inte bara det där trevande som i min mammagrupp på bvc, där vi alla mest artighetsumgicks, låtsades ha full koll på läget men egentligen mest jämförde bebisar i smyg. Nej, min kompis och jag kunde prata om hur vi kände oss – på riktigt. Bakom fasaden.

Vi pratade oro. Vi pratade ansvarschocken. Känslan av att vara fast i hemmet. Att inte hinna klä på sig på en dag, eller att det kändes stressande att inte riktigt veta hur man skulle stimulera sitt barn på rätt sätt. Borde man kanske anmäla sig till en miljard kurser i babyrytmik, frigörande babypoesi och babysim, eller kunde man bara vara hemma? Skulle min dotter komma efter i utvecklingen och få förkrympt intellekt av att bara umgås hela dagarna med en mamma i myskläder?

I det här numret av Vi Föräldrar berättar Hillevi att hon grät sig igenom den första tiden hemma med sin son. Jag tror att det är viktigt att våga prata om hur man känner sig. Att ha någon att dela omställningen med. Att bli förälder är bland de största förändringarna vi är med om i livet. Det är absolut fantastiskt, och alldeles underbart. Men det är inte lätt.
 

/Helena Rönnberg

Fler krönikor av Helena:

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler