Förälder med psykisk sjukdom

Förälder med psykisk sjukdom

Förälder med psykisk sjukdom

Helena är mamma med bipolär sjukdom och adhd.

När Helena och Johan blev gravida med Ludvig hade de bara känt varandra i fyra månader.

– Vi träffades, flyttade ihop och blev med barn, beskriver Helena.

– Helena var spännande, fascinerande och tilltalade mig mycket, säger Johan, som säger att de är varandras motpoler: Helena livar upp, medan han sprider lugn.

Efter ett tag märkte Johan att Helenas humör kunde variera väldigt, från deppighet till stark upprymdhet. Och han undrade vad som pågick.

Nu vet de att Helena har en bipolär sjukdom, det vill säga att hon är manodepressiv, och även har funktionshindret adhd.

– Att Helena fick sin diagnos blev som en nytändning för mig, säger Johan. Jag insåg vad jag hade att göra med. Innan dess undrade jag ”Varför gör hon så här”, ”Varför vägrar hon kliva ur sängen”, ”Varför blir hon som galen – är det något jag har gjort?”. Dessa beteenden eskalerade under graviditeten och jag undrade så klart vad det berodde på, samtidigt som vi inte känt varandra så länge innan vi väntade barn tillsammans.

Makalöst envis
Johan berättar att den som har en bipolär sjukdom riskerar att må sämre under en graviditet och första året efter förlossningen. Just detta hände Helena:

– Jag mådde psykiskt otroligt dåligt under graviditeten, men trodde det skulle bli bättre när Ludde föddes, att jag då skulle få något att lägga all energi på, men det enda jag klarade var att amma honom, byta blöja och se till att han sov, säger hon.

Att hålla i Ludvig, ha honom nära, var rena terrorn för henne.

– Det var som att ha en igel på sig. Jag kände mig så låst, han var så beroende av mig. När han var nära fick jag panikångest och puttade bort honom men han försökte närma sig mig igen, han gav aldrig upp. Ludvig är en makalöst envis liten pojke, konstaterar Helena.

Helena blev sjukskriven och gick i terapi för vad hon trodde var en ”mammadepression”, och Johan var föräldraledig för att kunna ta hand om Ludvig.

Diagnosen bipolär sjukdom fick hon först för ett år sedan. Nu vill hon och sambon Johan berätta om hur psykisk sjukdom påverkar familjelivet. Men också att man kan få till­varon att fungera med mycket tålamod samt med hjälp från sjukvården och socialen.

Ludvig, 4 år, ligger på en saccokudde och tittar på Bamse. Han har hörlurar på för att slippa bli störd men hinner berätta att han ätit makaroner och korv till middag innan han lägger sig och slappar lite framför teven.

Det känns bra att Johan är med och får göra sin röst hörd, tycker Helena som känt att något varit fel och försökt få hjälp sedan hon var 18 år och under många år stillade sin inre oro med alkohol och droger.

– För att inte visa hur dåligt jag har mått har jag i stället försökt vara cool och häftig, en kul tjej, säger Helena.

Sedan Helena träffade Johan har hon i princip inte druckit en droppe. Hon konstaterar att känslan när hon dricker vin är för bra för att hon ska kunna stanna vid ett enda glas.

– Det måste vara jobbigt för Helena att vi är mer eller mindre absolutister. Hon har ju tidigare självmedicinerat med alkohol och har inte ens den utvägen kvar. Jag tror att många missbrukare i själva verket försöka dämpa ångesten vid psykiska besvär, säger Johan, som menar att psykiska besvär smittar. När Helena har mått som sämst har även han blivit nergången och mått dåligt.

Helt manisk
Även Ludvig har påverkats av sin mammas sjukdom, vilket visade sig när han började förskolan. Han drog sig undan och var mest för sig själv.

På Bup pratade de om problem i familjen.

– Jag fattade ingenting, jag tänkte på oss som en kärnfamilj och att vi hade det bra, säger Helena.

– I själva verket var jag helt manisk. Jag hade bara kontroll om Johan var hemma. Åkte han till jobbet ringde jag och skrek hysteriskt att han skulle komma hem. Jag var beredd att lämna Ludvig ensam hemma och bara gå.

Förutom att alla i familjen mådde dåligt var ekonomin som ”rena bananrepubliken”, det var stora ”kratrar” i bankkontot, enligt Johan. Helena var sjukskriven mest hela tiden och han själv kunde inte arbeta då Helena och Ludvig behövde honom hemma.

– Vår privatekonomi var helt kraschad, konstaterar Johan.

Han ställde ett ultimatum: ”Sök hjälp, annars har du inte din familj kvar”.

Helena sökte och fick äntligen hjälp.

Den läkare som Helena träffade på den psykiatriska mottagningen ställde omedelbart diagnosen bipolär sjukdom, och gav henne en remiss till en affektiv mottagning där hon fick hjälp att få rätt mediciner. (Depression och mani handlar i grunden om en förskjutning i stämningsläget. För att skilja dessa tillstånd från ”vanlig” glädje och sorg använder man uttrycket affektiv sjukdom, reds anm.)

När Helena är manisk känner hon sig underbar och vacker. Hon tar dagen som den kommer – och kan spendera en massa penger.

Nu känner hon innan något händer att hon är på väg att slå över i humöret.

Hon äter ångestdämpande läkemedel, humörutjämnande läkemedel och även medicin mot adhd. Läkaren märkte nämligen att det fanns symtom som övriga mediciner inte bet på och förstod varför.

Detaljplanerad vardag
Via socialen har de fått en familjestödjare.

– Hon kommer hem till oss varje vecka och hjälper mig att hitta redskap för att nå fram till Ludvig och ta till mig honom. Målet är att jag ska klara av Ludvig som om jag vore ensamstående, förklarar Helena.

Familjelivet är helt och hållet anpassat efter Helenas sjukdom. De äter vid samma tid varje dag. Har en återkommande matsedel. Lägger sig vid samma tid varje kväll. Spontana utflykter till Ikea är det inte tal om.

– Vi lever ett fyrkantigt liv för att familjen ska fungera, förklarar Johan. Helenas sjukdom beror på en överaktiv hjärna. Genom att planera dagarna in i detalj och ta bort en massa onödiga intryck får hon ordning på till­varon.

– Innan Ludvig kom levde vi tvärtom, berättar Helena. Jag mådde dåligt av rutiner och ville vara spontan. Men nu inser jag att jag måste leva ett inrutat liv för att vardagen ska fungera. De mediciner jag tar ska jämna ut topparna och dalarna i mitt humör.

De har även fått välja bort människor som Helena inte mår bra av att träffa, till exempel för att de saknar förståelse för psykisk sjukdom.

– Det är otroligt skamligt i mångas ögon att vara psykiskt sjuk, konstaterar Helena. Man är inte som alla andra.

En stor, nylig, sorg för både Helena och Johan var att de blev gravida igen men fick avbryta graviditeten i vecka 11, eftersom Helena mådde dåligt och inte kunde behålla maten. Enda lösningen på problemet hade varit att sluta med medicinerna för njurarnas skull.

– Då skulle jag gå tillbaka till hur jag var innan behandlingen fungerade och kanske bli ännu värre än förra gången. Jag måste titta på det jag har och finnas tillgänglig för Ludvig.

– Att avbryta graviditeten var ett känslomässigt svårt beslut, samtidigt hade vi inget val, menar Johan. En del vänner tyckte att vi gjorde fel och att vi borde ha ”bitit ihop”. Om man har diabetes får man förståelse för hur sjukdomen påverkar ens liv och vardag men när det gäller psykisk sjukdom vet folk inte vad det handlar om utan tycker man ska skärpa sig. De vet inte vilket otroligt handikapp det är att ha en psykisk sjukdom.

Skuldkänslor mot Ludvig
Helena plågas av skuldkänslor gentemot Ludvig. Dels för att hon varit frånvarande så mycket både fysiskt och psykiskt under hans tre första levnadsår. Dels för att Ludvig haft problem. Hon tänker att det beror på att hon är psykiskt sjuk.

Ludvig går just nu på en förskoleavdelning för barn med särskilda behov, men tanken är att han redan under hösten ska börja i en vanlig grupp. Detta eftersom han utvecklats så fint, mycket tack vare hjälp med rutiner och hur man är i socialt samspel med andra barn.

– När jag mår bra utvecklas Ludvig med stormsteg. När jag mår dåligt går han tillbaka i utvecklingen. Efter aborten låg jag inlagd på sjukhus för säkerhets skull och då orkade jag inte prata med Ludvig. När jag kom hem sa han ”Jag trodde du var död mamma”, då förstod jag hur mycket jag betyder för honom och att jag måste kämpa, säger Helena.

När Helena inte mår bra har hon inte riktigt koll på sitt känsloläge, som kan vara uppskruvat eller dämpat. Och adhd-problematiken medför ”kort stubin”. När andra blir arga blir Helena ”oxtokig”, beskriver hon själv. Hon har lärt sig att förklara varför hon blev arg efteråt och även be om ursäkt.

– Ludvig känner till min sjukdom och kan säga att ”Nu mår mamma inte bra”, säger Helena.

– Han ser ju att Helena är borta ibland när hon är inlagd på sjukhus på grund av sin sjukdom, och att hon ofta träffar doktorn, säger Johan.

Johan har levt på hoppet om att det ska bli bra till slut.

– Jag är en jävligt envis människa, säger han. Jag vill att min son ska växa upp med nära kontakt med både pappa och mamma. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig tänkt på att gå skilda vägar. Men Helena, och att skapa en familj, betyder mycket för mig.

Varje söndag pratar de igenom veckan som har gått. Och Helena fördelar nästa veckas mediciner medan Johan ser på.

Försöker inte dölja
Båda har namnet Ludvig tatuerat på under­armen, kroppskonst som uttrycksmedel är ett gemensamt intresse. Helena funderar även på att tatuera in ett hjärta för barnet de inte fick. Hon är arg på sin sjukdom som gjorde att hon inte kunde genomföra graviditeten.

– Det är ett stort steg att gå från stora problem till att känna oss så välfungerande att vi vågar få barn igen, säger Johan.

Från sena tonåren har Helena periodvis haft vanföreställningar som att polisen ska ta henne, att människor är ute efter henne eller att huset är buggat.

– Nu kan jag skratta åt att jag låst in mig i garderoben, säger hon. Pojkvänner har gjort slut med mig med förklaringen att jag är ett ”psykbryt”, men jag har inte fattat vad de menat. Samtidigt har jag haft mycket roligt under min ungdom. Jag har rest mycket, festat och haft kul. Hade jag tråkigt fick jag spader och hittade på något.

– Man kan inte göra om sig själv, säger Johan. Adhd och bipolär sjukdom är en del av Helena. Att dölja dessa svårigheter för att smälta in är ju inte hon.

Numera berättar Helena direkt för Johan om hon känner tecken på att sjukdomen förvärrats. Ett sådant tecken är att hon sover mindre. Vanföreställningarna försökte hon tidigare dölja för Johan, men han märker förstås när hon står i timmar och kikar i fönstret för att se om polisen ska komma.

Helena tar en bok ur bokhyllan, den handlar om bipolär sjukdom – i den står det att man inte rekommenderas skaffa barn om man har den diagnosen. Helena hävdar att hon är ett levande bevis på att man kan ha en underbar relation med sitt barn, trots egna svårigheter. Men att man kan behöva hjälp på vägen.

– När Helena har en bra period tyr sig Ludvig bara till henne. Då är jag inget att ha utan får dra mig undan, säger Johan.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 13/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler