Efter en förlossning som startade mitt i natten med att vattnet gick, föddes Lo Isolde på Södra BB i Stockholm och Mys och Oscars resa som föräldrar tog sin början. Klockan är ungefär kvart i elva på förmiddagen onsdagen den 8 april när vi får börja följa dem genom den första månaden som Los mamma och pappa.
Dag 1: Allt känns ovant…
My: Lo Isolde läggs mot mitt bröst, fortfarande lite blodig. Hon är söt, trodde aldrig man kunde uppleva sådan kärlek vid första ögonkastet. Hon är våran, min och Oscars alldeles egna. Väger och mäter Lo, hon är liten, 46 cm lång och väger 2 520 g. Hon har lite svårt att hålla värmen, får ligga hud mot hud mot mitt bröst med värmefiltar. Hon får lite ersättningsmjölk som Oscar ger på en liten kopp, hon lapar i sig mjölken som en liten kattunge. Jag har svårt att sova på natten, allt är så nytt och ovant.
Förstora
Oscar och My med Lo i magen.
Dag 2: Är så stolt!
My: Otroligt, jag födde ett barn igår. Jag är stolt över mig själv, jag borde få miljoner guldstjärnor. Känner mig pigg och nästan som vanligt i kroppen. Blöder lite, ömmar lite i underlivet, men inget mer. Lo suger fint på höger tutte, vänster är inte lika poppis. Oscar har börjat handmjölka det vänstra, jag känner mig som en ko, muuuu. Vilken snäll liten bebis man har, sover tre timmar, ammar, byter blöja, sover tre timmar. Hon skriker knappt, vilken guldklimp.
Oscar: Efter de här två första dagarna kan jag inte förstå hur folk kan påstå att det är jobbigt med en bebis. Lo sover, äter, sover, äter och ger knappt ifrån sig ett litet knyst. Vi vaknar oförskämt utvilade. Barnmorskorna är fantastiskt duktiga, de utstrålar sådan säkerhet och de har svar på alla frågor. Får lite dåligt samvete över att jag knappt har svarat på några sms, alla som ringer och vill gratta oss, jag orkar inte svara, vill inte prata med någon.
Dag 3: En hemsk natt
My: Fy fan, vilken hemsk natt. Hon är ingen snäll bebis. Hon är en monsterbebis. Varför gråter hon? Är hon inte mätt? Har hon ont? Har hon bajsat? Gud, vad allt känns ovant, hur gör man? Mina ögon är små som knappnålshuvuden, känner mig helt däckad, som om man festat en hel vecka utan sömn. Tur att man får det där lugnhormonet när man ammar, annars hade jag förvandlats till en häxa.
Dag 4: Ont, det gör ont!
My: I natt har tårarna forsat, det gör så ont att amma. Känns som två stora ömma nyopererade silikontuttar, sprängfyllda vattenballonger, hårda kokosnötter, aj! Mjölken rinner som ett vattenfall, känner mig som en hel j-vla mjölkfabrik. Oscar går ner till apoteket och köper ammningskoppar, de fylls med mjölk på nästan bara några sekunder.
Oscar: Åh fy fan, en helt j-vla horribel vedervärdig natt, har inte sovit en blund, det känns inte lika fantastiskt längre, är det så här det ska vara nu i 20 år? Vem pajjade våra amningsrutiner från de första dagarna? Hon sover och ammar ju helt orytmiskt, allt är uppochner-vänt! Jag vill reklamera, åberopa öppet köp!
Dag 5: Lycka & hemfärd
My: Omslutna från omvärlden bara jag, Oscar och Lo. Ingen stress, inga krav, inga ambitioner, bara äta, mata, sova, amma, byta blöja. Idag ska vi åka hem och lämna denna trygga BB-bubbla. Vid frukosten och lunchen träffar vi andra mammor och pappor, det diskuteras förlossningar, bajs, skrik och pku-prov. Jag får en obeskrivlig lycko-förväntans-underbar känsla, idag ska vi få ta hem vår lilla skatt. I bilen brister jag i gråt, ”Åh, den här dagen ska jag aldrig glömma, jag älskar dig Oscar, jag är så lycklig”, snyftar jag.
Oscar: Woho, en god natt sömn gör underverk för humöret. Barnläkaren konstaterar att Lo gått upp 5 gram sen hon föddes, att hon hör på båda öronen och att hennes reflexer fungerar. Lo satt som en prinsessa i sin lilla bilbarnstol, och trots att det var lite svårt att lista ut hur man skulle dra åt alla bälten och reglera spännen så gick det till slut. Folk kör ju som idioter i Stockholm. Konstaterar jag först nu efter sex år med körkort.
Dag 6: Rörigt med besök.
Oscar: D-kupa, helt sjukt. Ser ju oproportionerligt ut på Mys lilla späda kropp. Stackars My, det ömmar, rinner, Lo suger, My klagar. Önskar jag kunde amma åt My. Att amningen skulle vara ett så stort projekt när man får barn hade jag inte förberett mig på. Hur ont kan det göra egentligen? My föreslår att jag ska stoppa in lillfingret i Los mun och låta henne suga på det. Plötsligt har jag full förståelse för att My jämrar sig. Mys föräldrar kommer på besök, vi käkar take away och har jättemysigt, men det rubbar våra rutiner och det blir lite rörigt, Lo vaknar och är jättegrinig. Ett besök varannan dag är lagom, kommer vi fram till.
Dag 7: Promenadpremiär!
My: Åh, första dagen ute med barnvagnen, fantastisk känsla. Jag skuttar, småspringer, hoppar av glädje. Sol, glass, en snäll Lo som sover, världens bästa lättaste barnvagn med svängbara hjul. Går snabbt in på Konsum, kör racerfart förbi alla människor som har potential att vara sjuka (snoriga dagisbarn, gamlingar och andra blekfisar). Bara tanken på att nån främling ska stoppa ner sina händer i barnvagnen gör mig livrädd. Undra om jag kommer att bli världens mest överbeskyddande mamma? Tvingar alla som kommer på besök att sprita händerna.
Oscar: Känner mig som ett barn på julafton, äntligen ska vi provköra vår nya 10 000-kronorsvagn. Vi har bestämt träff med Malin och min 27 år yngre kusin Assar, 9 månader . Han kommer att bli en fantastisk lekkamrat till min dotter Lo. Första dagen vi är ute på riktigt känns helt underbar, börjar ta mig ur BB-bubblan.
Dag 8: Möte med trist bvc
My: Åh, idag ska vi till bvc, vi är förväntansfulla. Vi kommer in och slås av samma tanke: ”Usch! Det ser ut som ett gammalt dagis från 1980-talet”. Väggarna är slitna och fula, sofforna har fläckar, överallt på golvet ligger gamla leksaker, tavlorna hänger snett och för högt upp. Jag mår illa. Vi träffar en barnmorska, som stelt ställer massor med frågor. Väger Lo, hon har gått upp i vikt. Får inget svar på om hennes viktuppgång är bra. Vi beslutar snabbt att vi ska byta bvc.
Oscar: Har hunnit med ett besök på bvc idag, kändes som att kliva direkt in i en film inspelad för Utbildningsradion, en risig, sliten lokal med en barnsjuksköterska som kändes som om hon var kvarglömd sen 1970-talet.
Dag 9: Hej då navelstumpen
My: Idag promenerade vi till Sickla, inhandlade nappar och en badtermometer. Totalt kanske en timmes promenad. Trodde att jag var helt återhämtad, typ redo att springa ett marathonlopp. Haha, där fick jag. Jätteont i bäckenet, stygn som spänner, ont i magen och ont i halsen. Lo däremot verkar trivas att åka vagn, speciellt när man kör på ojämn mark.
Oscar: Nu är det nästan kul att byta blöja, den lilla ruttna navelstumpen som blir kvar när de klipper navelsträngen har äntligen trillat av. Lo gör även andra framsteg, kan med fasa konstatera att hon ärvt en oslagbar kombo, Mys höga tonläge och mitt temperament.
Dag 10: Humöret pendlar
My: Humöret pendlar mellan att vara världens lyckligaste till att helt plötsligt börja gråta. Har börjat uppskatta små saker i vardagen, att duscha har aldrig varit så skönt! Tur att jag har Oscar, utan honom hade jag aldrig orkat. Han städar, handlar, lagar god mat, tröstar mig, byter blöjor, han gör allt förutom att amma (han önskar att han kunde göra det åt mig när jag bara gråter av smärta). Idag har jag blivit sprutkissad för första gången, åh härliga, gulliga Lo! Fick besök på eftermiddagen, lite väl intensivt. Inga mer besök kvällstid! Jag och Oscar känner oss helt slut, tomma i skallen. Lo verkar utvilad och nöjd.
Oscar: Trodde vi verkligen att det skulle gå att hålla släkten borta från den första bebisen i Mys släkt på 14 år? Idag kom Mys moster på besök. Det kändes faktiskt okej, vi blir mer och mer trygga i oss själva som föräldrar och det känns som att vi börjar kunna läsa av Lo.
Dag 11: Söta Tamagotchi!
My: Jag har världens sötaste och bästa tamagotchi. Alla tamagotchi jag har haft har jag tröttnat på eller råkat döda, men den här är rolig att sköta om!
Oscar: Idag badade vi Lo, hon var helt blixstilla och rörde inte en min, så det var lite svårt att utläsa om hon tyckte det var skönt eller om hon bara blev helt paralyserad av skräck.
Har man någonsin reflekterat över hur stor blöjavdelningen på Ica Maxi är innan man fick barn? Den är ju helt gigantisk, och jag var tvungen att be en stackars mamma med tre barn och en jättekundvagn om hjälp, hon log och guidade mig till rätt blöjor, tack!
Dag 12: Jag bara gråter…
My: Idag har jag hunnit gråta minst 20 gånger. Är trött, har ont i halsen, det gör ont att amma, känner mig uppäten, har sugblåsor på ena tutten. Vi har haft släkt och vänner på besök. Lo blev övertrött, jättejobbig, skrikig. Jag bara gråter, gråter, blir galen, känner mig som världens tröttaste och sämsta mamma.
Oscar: Mys släktingar kom på besök. De dök upp precis när Lo borde sovit. Lo skötte sig exemplariskt och värvade ett par framtida barnvakter, men undermedvetet vet jag att vi kommer att få det jobbigt i natt. Som på en given signal, så fort de sista besökarna gett sig av, börjar Lo att skrika helt hysteriskt och så fortsätter det i ett par timmar tills hon, övertrött, somnar på skötbordet. Imorgon ska vi inte ta emot några besök!
Dag 13: Sprutbajs överallt
My: I morse vaknade jag som världens lyckligaste. Kramar Oscar, han är bäst. Medan jag ammar, går Oscar upp och gör en mumsig frukost. Medan jag sitter framför datorn hör jag Oscar skrika från badrummet, ”Hjälp, hon anfaller!”. Lo har fontänkissat på Oscar och sprutbajsat ner hela skötbordet, Oscar, badrumsmattan och badkaret. Allt slängs i smutstvätten. Lo får bada, hon blir mycket nöjd.
Dag 14: Släkten är lycklig
My: Promenerar till en lekplats och möter Oscars moster och hennes son Assar, dricker varm choklad och kaffe latte. Konstaterar att vi vill köpa en mugghållare till barnvagnen, fy fan, jag passar redan in i ”barnvagnsmorsarollen”. (Innan Lo föddes sa vi ”mugghållare, superlöjligt, vad ska man med det till?”). Besöker mamma och pappa på eftermiddagen, Lo är vaken i fyra timmar, jättenöjd och glad. Äter god middag och efterrätt. Har aldrig sett mamma, pappa och min syster så lyckliga. De är uppe i det blå, har börjat prata med ljusa röster och vill hålla i Lo hela tiden.
Oscar: Nu börjar till och med jag se att Lo har börjat lägga på sig lite, eller är det bara för att jag önskar att hon ska ha gått upp? Imorgon får vi det i alla fall bekräftat, för då kommer bvc på hembesök. Varför gör bvc egentligen hembesök? Är de utsända spioner för socialtjänsten som kommer att omhänderta Lo om det ligger smutsiga kalsonger i vardagsrummet eller om det är räkost kvar på bordet efter frukosten?
Dag 15: Bvc på hembesök
My: Idag fick vi hembesök av en ny barnsjuksköterska från en annan bvc. Hon verkar jätte¬gullig. Lo hade gått upp 300 gram på en vecka. Vilket litet matmonster! Medan Lo sov på förmiddagen bakade vi en morotskaka. Börjar bli lite smått rastlösa nu, normalt sett har man ju 20 bollar i luften. Ganska skönt ändå, äntligen kanske man lär sig koppla av?
Oscar: Barnsjuksköterskan från bvc uppmärksammar oss på att Lo nu är två veckor gammal. Två veckor, herregud! Inte konstigt att det har börjat krypa lite i kroppen på oss, vi som i normala fall inte kan sitta stilla och bara vara hemma på våra lediga dagar.
Dag 16: Ammar hela natten
My: Varför har ingen talat om för mig att det är jobbigt att amma? Min vision av amning var att man skulle få en mysig, kärleksfull stund med sitt barn. Den visionen sprack ganska snabbt. Kärleksfullt? Mer ångestfyllt, nästan deprimerande. I natt var det en vidrig natt. Efter klockan 04.00 blev det katastrof, ammade fram till klockan 09.00 på morgonen, Lo åt, somnade, åt, somnade, åt. Jag känner mig som en levande zombie med kospenar. Tack gode gud att det finns en värld utanför vår lägenhet! Efter en långpromenad i solen var jag glad och lycklig igen.
Oscar: Igår konstaterade Marie från bvc att Lo gått upp hela 300 gram på en vecka. 300 gram låter lite fjuttigt, en burk krossade tomater typ. Men med tanke på att hon bara vägde 2 500 gram när hon föddes så är det ju ungefär som om jag skulle gå upp 9 kg på en vecka!
Dag 17: Härlig vårpicknick
My: Vilken härlig dag! Tog med Lo på picknick i solskenet. På eftermiddagen åkte vi hem till Oscars mamma. Vi har kommit på att det är bättre att åka hem till familj och vänner än att de ska komma till oss:
1. Man blir bjuden på middag/lunch/fika.
2. Man slipper diska efter maten.
3. Man kan själv välja när man ska gå.
Dag 18: Napp – äntligen!
My: För en vecka sedan introducerade vi napp för Lo, nu äntligen har hon börjat uppskatta den. Jag vägrar vara en levande napp, för mig är tutten lika med mat. Idag har vi varit hemma hos mina föräldrar och fikat. Mamma och pappa svävar på rosa moln, de vill adoptera Lo. Inga problem med barnvakt i alla fall.
Dag 19: Sämsta natten
My: Vilken vedervärdig natt, inte en blund. Antingen har hon vänt på dygnet eller så har hon ont i magen. Men när våra blickar möts smälter jag av kärlek.
Oscar: Det verkar som om Lo har valt att vända på dygnet, det här måste ha varit den sämsta natten hittills, sov totalt tre timmar. Försöker trösta mig själv med att hon kanske bara hade lite ont i magen?
Dag 20: Vi njuter & shoppar
My: Åkte till Barkaby outlet, handlade lite kläder. Lo skötte sig exemplariskt, lite amning och blöjbyte i bilen. Trodde aldrig att det skulle kännas så lätt, underbart och lustfyllt att ta hand om ett barn. Jag har aldrig skrattat och haft så roligt som de här veckorna i hela mitt liv (och inte gråtit så mycket heller).
Dag 21: Kräks hela tiden
My: För en vecka sedan sa vi ”Vår bebis kräks ingenting, är det normalt?” Nu har hon börjat kräkas, fontänkräkas. Kräkas på pappa, kräkas på mamma, kräkas på snuttefilt, kräkas på lakan, kräkas på kudde, kräkas i soffan, kräka ner sin nya body, kräkas på morfar.
Dag 22: Vågade oss till Ikea
My: Senaste dagarna har Lo sovit som en ängel, 4–5 timmar i sträck på natten, fantastiskt. Äntligen kanske man börjar få in en rutin? Utvilade och kreativa drog vi till Ikea och Rusta, köpte upp halva lönen på balkonggrejer; hängstolar, mattor, trätrall, parasoll och bord.
Oscar: Jag fick ratta vagnen och ställdes ganska omedelbart mot ett nytt problem, hur tar man sig ner för en rulltrappa? Det ser ju väldigt snitsigt ut när man ser barnvagnsmorsorna i centrum glida ner för rulltrappan, men det måste ha sett helt livsfarligt ut när jag åkte rulltrappa. No worries, det gick bra.
Dag 23: Allt tar lite tid…
My: Fy vilken natt, ingen rutin överhuvudtaget. På eftermiddagen åkte vi till vår kolonilott. Grävde, planterade, ammade, njöt av den härliga solen.
Oscar: Middag hos Malin, Anders och lilla Assar ikväll. Vi brukar normalt sett vara bra på att hålla tiderna, men det har blivit förvånadsvärt svårt. Allt måste ju klicka, ner med Lo i en bilbarnstol, hämta vagnen, fälla ihop vagnen, pussla in den i bilen. Det tar längre tid än vad man tror. Middagen var fantastisk, vi gick i sängs mätta, belåtna, och för första gången efter klockan tolv på natten.
Dag 24: Folk kör som dårar
My: Sex timmar ägnar vi oss åt att göra i ordning på balkongen. Vilket misslyckande! Bordet blev för litet, stolarna tar för mycket plats, allt ser fult ut. Vi är sura och Lo är jättesur. Åkte till mamma och pappa. Lo blev glad igen när hon fick träffa mormor och morfar.
Oscar: Jag kör som en körskollärare, önskar att jag hade en stadsjeep, eller nej en Hummer, en stor j-vla fet pansarvagn som jag kunde sitta högt uppe i och skratta åt alla nötter till fartdårar som inte respekterar högerregler och trafikljus. Men till dess tänker jag fortsätta att svära åt puckon i trafiken (givetvis så att inte min dotter hör).
Dag 25: Skönt med hjälp
My: Min pappa ställer in spelningar, kompisträffar, nästan skolkar från jobbet för att få vara med Lo. Han är helt såld på henne, som i en bebisbubbla, helt okontaktbar. Det första han säger när vi kommer på besök är ”jag kan ta henne”. Han går runt med Lo i timmar och tittar på saker och samtalar. Vi byggde en bänk till balkongen medan pappa var ”barnvakt”.
Oscar: Efter en ganska jobbig natt, tyckte vi ändå att vi var tillräckligt pigga för att jobba lite i Los föräldrars trädgård. Arne och Susanne kommer att bli fantastiska morföräldrar. Det var skönt att få komma dit och få lite avlösning i nån timme. Hoppas på att få sova inatt.
Dag 26: Ledsen & hjälplös
My: Vad är det för fel på vår bebis? Hon har varit ledsen i tre dagar nu. Har hon kolik? Hon grinar så det kommer tårar, stackars. Jag känner mig helt hjälplös.
Dag 27: Nattvaket monster
My: Den här tiden tillsammans med Lo och Oscar har känts som en drömsemester, trots fyra skrikiga dagar. Hur ska det bli när Oscar börjar jobba om en vecka? Hur ska man hinna med allt när man är själv? Att göra Lo nöjd kan ta en halv dag, byta blöja, amma, kräkas, bada, vagga, somna in. Jag börjar bli lite nervös. Innan Oscar börjar jobba igen har vi några mål: Träna på att åka buss, tunnelbana, rulltrappa, sätta in Lo i bärsjalen och amma på offentlig plats utan att visa bröstvårtan.
Oscar: Orkar egentligen inte skriva dagbok idag, har sovit dåligt i flera nätter. Vad är det som har hänt, Lo har utvecklats till ett natt¬vaket monster, jag känner mig psykiskt utmattad. Det tar på krafterna att höra sin dotter skrika hela natten och känna sig helt hjälplös.
Dag 28: Äntligen gladare?
My: Vi har äntligen kommit på vad skriket som pågått fem dagar betyder. Antingen: ”Jag vill snutta på tutte, det är mysigt!” eller ”Ta upp mig, jag vill vara nära”. Om Lo själv får bestämma vill hon suga på tutten hela tiden, vilket innebär att hon får ont i magen, kräks och får en mamma som blir psykiskt störd. Nu får hon amma 20 minuter på ett bröst var tredje–fjärde timma. Vi har också börjat ge Lo magmassage två gånger per dag, jag har börjat dricka anis- och fänkålste och slutat äta mjölkprodukter och vi ger Lo magdroppar. Äntligen känns det som att Lo börjar bli gladare. Kanske har det gett resultat?
Oscar: Man tror att en så dålig natt som igår inte kunde bli sämre, men det kunde den. Lo sover otroligt bra på dagarna, men inte alls på nätterna. Ikväll har hon skrikit oavbrutet i flera timmar. Så här mycket kan man ju inte skrika, hon måste ju vara sjuk, må dåligt och ha nån slags medfödd megafon i strupen.
Dag 29: Grattis Lo, 4 veckor!
My: Grattis Lo Isolde Floryd Santos, idag 4 veckor gammal! Hur kunde Lo bli så stor? En månad och kan redan vända sig från rygg till mage, klättra och åla sig upp från pappas mage till axlarna, gråta tårar och fästa blicken. Hon har också lärt sig sex olika skrik: Ont i magen-skriket, jag bajsar-skriket, ta upp mig-skriket, jag vill snutta-skriket, hungrig-skriket och jag är trött-skriket. Nu ska jag ta vara på varje sekund av spädistiden, snusa in den underbara bebisdoften och njuta.
Oscar: Fyra veckor har gått sen Lo föddes, och jag rekommenderar alla blivande pappor att vara ledig längre än de tio dagar som erbjuds. Det har varit en fantastisk månad och jag känner mig så otroligt trygg med Lo. Jag har insupit vartenda skrik, bajsblöja, blick och rörelse. Det går så snabbt, vill inte skriva mer dagbok nu. Det stjäl tid från min dotter.