Utdrag från Familjepack

Här kan du läsa ett utdrag från boken Familjepack.

Här kan du läsa ett utdrag ur boken Familjepack av Linda Hambäck och Anna Lagerblad:

»Växelboendet påverkar själva andningen«


Namn: Petra
Ålder: 36 år
Yrke: Journalist
Bor: Stockholm
Familj: Gift med Mattias 41 år, gemensamma sonen Andreas 1 år, styvbarnen Sara 14 år och Oskar 16 år
Sådan är jag: »Gillar att få människor glada, har ett visst kontrollbehov och tycker att det är trist med inskränkthet, tunnelbaneträngsel och färdigbredda smörgåsar.«

Jag sitter verkligen fast i »varannanveckastänkandet«. Ja, det påverkar faktiskt hela min andning. Inför fredagen då barnen ska komma till oss känns det ibland som om jag ska kvävas. De upptar luften i alla rum och jag får ingen plats i mitt eget hem. Sist när jag såg dem komma gående på gatan mot vårt hus kastade jag mig på telefonen och ringde upp en kompis bara för att slippa gå ner och möta dem i dörren. Herregud, hur beter jag mig egentligen? tänkte jag efteråt. Men det känns så jobbigt att ha dem här.

Mattias och jag hade jobbat ihop på tidningen några år, men inte umgåtts särskilt mycket. Han var fem år äldre, gift och hade två barn. Vi var ett yngre gäng på jobbet som gick ut mycket tillsammans, men Mattias hängde sällan på oss. Han hade ju sin familj.
Men så en sommar lades vårt schema om så att vi två började jobba ihop på lite udda tider.
Just då var jag jättedeppig på grund av ett passionerat förhållande som hade tagit slut väldigt plötsligt. I samma veva hade Mattias och hans fru bestämt sig för att skiljas efter 19 år tillsammans. I den där jättesorgen fann vi varandra på något sätt. Vi började snacka under arbetspassen och på en fest lite senare sa det bara klick.
När jag läser vad jag skrev i min dagbok under vår allra första tid tillsammans verkar det som om jag var väldigt förstående inför hans livssituation. Klart att han skulle vara med sina barn i första hand. Det var ju jätteviktigt. Vi två fick väl ses om det blev någon tid över. Jag såg det över huvud taget inte som något större problem att Mattias hade barn. Tyvärr har jag inte fortsatt att vara lika förstående …

Efter att Mattias och hans fru bestämt sig för att skiljas dröjde det ganska länge innan de berättade något för barnen. Hon skaffade visserligen en lägenhet i stan som hon sov över i ibland, men då tutade de i barnen att hon arbetade sent och skulle komma hem efter att de somnat. Mattias och jag träffades också under minst ett halvår utan att barnen visste om att vi var tillsammans. Jag var ofta hemma hos dem, men presenterades då som »pappas kompis«.
Hela vår första tid tillsammans var vi alltså tvungna att smyga med vår kärlek. Jag är en ganska öppen och spontan person, så för mig var det jättejobbigt. Vår kärlek kändes lite ful och smutsig eftersom vi inte fick visa den. På något sätt var det som om vi inte fick lov att vara kära. Tyvärr har det här satt spår i vår fortsatta relation. Trots att vi idag är gifta och har hus och barn kan jag känna att jag inte vill visa styvbarnen att Mattias och jag småhånglar i köket. På något sätt känns det som om vi inte har rätt att låta vår kärlek ta plats när de är i närheten.

När Mattias skilde sig bodde han kvar i deras gamla hus, men jag kunde aldrig tänka mig att flytta dit. Jag hade svårt att slappna av där och sov sällan över. Även om Mattias och jag hade haft en gemensam middag för våra vänner i huset, kändes det väldigt skönt att sätta sig i en taxi efteråt och åka hem till sin egen lägenhet så att jag kunde vakna där morgonen därpå. Jag kan fortfarande längta till min gamla lägenhet när det blir jobbigt här hemma.
Efter tre år hittade i alla fall jag och Mattias ett annat hus som vi köpte tillsammans. I samband med det sålde jag min lägenhet. Det kändes fantastiskt att få leva med Mattias på heltid, men samtidigt innebar det att jag skulle bo ihop med hans barn varannan vecka.

Jag minns att Sara vid ett tillfälle klagade på en färgnyans som vi skulle måla en vägg med och då tände jag till direkt inombords och kände att hon minsann inte skulle komma här och ha åsikter om hur Mattias och jag inredde vårt gemensamma hem. Hon skulle bara vara väldigt tacksam för att hon fick bo här varannan vecka! Men det var förstås hennes hem också. Och självklart hade hon rätt att ha åsikter. Det är något som jag måste acceptera. Till Mattias hör hans två barn.
Jag vet inte om jag skulle ha reagerat på samma sätt om det istället varit Oskar som kommenterat färgen. Sara och jag har en mer komplicerad relation. Den är inte direkt problematisk, men inte heller helt lätt. En arbetskamrat till mig har en styvdotter som är lika gammal – 14 år – och hon kan komma och krypa upp i knäet på min kollega. Det hade känts fint om Sara hade velat göra det på mig också, men vår relation är inte alls så där gosig, självklar och intim.

Kanske hade det varit annorlunda om jag hade känt igen mig själv från tonåren i Sara, men det gör jag inte alls. Tvärtom är hon allt det som jag inte var. Som många av dagens tonåringar har hon killar, klär sig utmanande och är kunnig om sex. Någonstans kan jag känna att jag också hade mått bra av att vara så där ball och kunna ta för mig, så omedvetet upplever jag kanske något slags avundsjuka. Mattias är stolt över att Sara är så försigkommen och häftig, men vi kan inte riktigt mötas i den glädjen. Att vara styvmamma till döttrar är nog ofta svårare just eftersom man lättare kan identifiera och jämföra sig med dem. Min relation med styvsonen Oskar är mycket mer avslappnad och okomplicerad.

Att leva tillsammans med någon som man inte har den här självklara relationen med är väldigt påfrestande. Oskar och Sara är ju egentligen väldigt gulliga ungar, men jag kan helt enkelt inte vara mig själv när de bor hos oss. Trots att jag befinner mig i mitt eget hem kan jag inte slappna av. Jag kan inte prutta, skrika, bråka eller spela piano om jag skulle vilja det. På något sätt känner jag hela tiden att jag stör och tar för stor plats.
Ibland sitter jag uppe i Mattias och mitt sovrum och vill knappt gå ner i köket eftersom jag riskerar att möta Sara och hennes kaxiga tonårskompisar i trappan. Sovrummet på övervåningen har blivit lite av mitt skyddade territorium. Jag vill helst att Mattias barn ska knacka innan de går in där och oftast undviker de faktiskt helt det rummet. Men en kväll när jag kom upp låg Sara i vår säng och snackade med Mattias. Jag blev jätteupprörd inombords. Det var en så primitiv känsla. Hon inkräktade på vårt territorium.

Att jag känner så här beror nog delvis på min personlighet. Jag är helt enkelt dålig på att hävda min plats och min rätt. Till exempel har jag varit orolig för att folk ska tro att jag snodde Mattias från hans fru och att det är jag som har splittrat deras familj. Inför hans barn och släkt har jag därför i olika sammanhang påpekat att Mattias och hans fru faktiskt hade bestämt sig för att separera innan vi blev tillsammans. Hade det varit så att jag hade stulit Mattias från ett lyckligt äktenskap, hade jag känt en otroligt skuld. Trots att det nu inte alls var så har jag svårt att med självklarhet ta min rättmätiga plats i familjen.
Att jag har så svårt att slappna av tillsammans med Mattias barn beror nog också på en grundläggande rädsla hos mig att inte bli omtyckt och att inte duga. Oskar och Sara är ju bara barn så jag borde kunna strunta i vad de tycker och tänker om mig, men det gör jag inte. Jag är lite rädd för att bli bedömd av dem och vill exempelvis helst inte bada i bikini tillsammans med dem eftersom jag har en liten mage som de kanske tycker ser äcklig ut. Det är ju inte klokt att jag tänker så. Jag är 36 år, gift och har fått barn. Det är rena tonårskänslorna som de på något sätt väcker hos mig. Jag har svårt att tro att jag skulle känna samma sak inför min egen son, men vår relation är så mycket tryggare.

Osäkerheten gjorde att jag var väldigt försiktig och tassade på tå för Sara och Oskar i början. Istället för att ta på mig en mammaroll försökte jag vara en intressant person som berättade olika spännande saker för dem. Jag minns att Oskar en gång sa: »Nu när jag har lärt känna dig, har jag lärt mig lite om blommor.« Åh, det kändes så bra.
Lite mer mamma har jag väl blivit för dem under åren som gått. Jag viker ihop deras tvätt och kommer med lite skämtsamma mammaförmaningar då och då. Men om Sara exempelvis har lämnat smutstvätt i trappan eller en massa vatten på diskbänken, vågar jag inte säga till henne ordentligt. Möjligtvis kan jag lite försiktigt kalla henne för »slarvmaja«, men längre än så går jag inte. Då pratar jag istället med Mattias som får säga till henne. Jag kan själv tycka att jag är lite feg där. När styvbarnen blir äldre tror jag att det är en sak som de kommer att anklaga mig för – att jag alltid gick omvägen via deras pappa istället för att ta upp saker direkt med dem.

När dagen då Sara och Oskar ska flytta till sin mamma närmar sig, känner jag verkligen en lättnad. Då kan jag andas igen. På fredagseftermiddagen börjar jag med att dammsuga och städa hela huset. Det är inte alls så att Oskar och Sara är äckliga eller luktar svett, utan det är mer en mental rensning för mig.
Problemet är att Sara ofta försöker dröja sig kvar hos oss. Oskar tar alltid med sig sin väska till skolan på fredagsmorgonen och går sen direkt hem till sin mamma. Men Sara tycker att det är för tungt att släpa på väskan i skolan, så hon kommer hem till oss på eftermiddagen för att hämta den. Tyvärr fastnar hon då ofta. Hon börjar kolla internet, prata med kompisar i mobilen och fixa med olika saker.
I det läget håller jag på att bli helt tokig. Jag har sett fram så emot att barnen ska åka iväg så att jag, Mattias och vår son Andreas ska få vara ensamma. När klockan har blivit halv sju och hon fortfarande inte har stuckit, kallar jag upp Mattias till vårt sovrum och säger till honom att han måste få iväg henne. Nu! Jag blir som ett litet barn.
Mattias är snäll och går ner till Sara och försöker säga lite fint att det kanske är dags för henne att dra vidare. Då blir hon ledsen och börjar storgråta. Och jag förstår henne. Det här är ju hennes hem också och hon måste få vara här. Jag förstår att det är så, men samtidigt är det en jättestark känsla jag har. Jag vill vara ensam med Mattias och Andreas. Då kan jag vara mig själv och då mår jag bra.
Eftersom det främst är jag som vill få iväg Sara får jag till slut så dåligt samvete att jag går ner för att försöka förklara hur det känns för mig. »Längtar inte du efter mamma när du har varit hos oss en hel vecka?« försöker jag först. »Nej!« svarar hon. »Men jag tror att hon längtar efter dig i alla fall. Och jag längtar jättemycket efter att bara få vara med Mattias och Andreas. Sen längtar jag jättemycket efter att du och Oskar ska komma till oss igen« säger jag – även om jag inte menar det.
Jag försöker lägga upp det lite försiktigt och pedagogiskt, men förra veckan blev jag till slut så provocerad när hon aldrig gav sig iväg att jag snäste: »Du måste ju förstå att vi behöver vara ifred.« Det var väldigt dumt sagt och jag får så dåligt samvete för hur jag beter mig. Jag minns själv hur ledsen jag blev när min moster en gång sa till min mamma att jag och min bror var jobbiga. Barn ska inte behöva höra sådant. Jag vet ju det och jag inser att jag reagerar lite väl dramatiskt ibland. Ändå kan jag inte behärska mig när de här situationerna uppstår. Det är bara så jobbigt.

Det är hemskt att känna på det här sättet. Det handlar ju om barn och de har inte något finger med i spelet. Det var deras föräldrar som skilde sig. »Vi har ju inte valt att leva ihop, men det går väl ganska bra ändå«, brukar jag säga tröstande till Sara. För både hon och Oskar är ju väldigt gulliga, också. Och jag förstår att det är urjobbigt för dem att flytta fram och tillbaka mellan två hem. Usch, när man tänker på det får man ännu mer dåligt samvete.
Jag har funderat på att skriva ett brev till Oskar och Sara som de kanske kunde få läsa när de är 25 år. I det skulle jag berätta lite om hur det kändes för mig. Kanske skulle det hjälpa dem att förstå varför det blev så jobbigt ibland och varför jag reagerade som jag gjorde. Samtidigt är det svårt att veta vad jag skulle skriva: »Förlåt, jag vet att jag gjorde fel, men ni var också jobbiga.«


Mitt andra stora problem med att leva i styvfamilj är Mattias ex som indirekt styr min vardag. Hon och han träffades när de vara unga och sen satsade hon stenhårt på sin karriär under alla år medan Mattias var hemma och tog hand om barnen. Han ställde alltid upp. Trots att de nu är skilda förväntar hon sig att Mattias ska fortsätta att ställa upp hela tiden – vilket även drabbar mig och min familj. Jag har faktiskt aldrig stött på en person som är så självisk.Mattias och hon har en skitjobbig relation. När det exempelvis gäller semestrar och pengar kan de inte prata normalt på telefon längre, utan får ta det via mejl. Allt måste finnas nedskrivet. Annars kommer hon att komma i efterhand och hävda att vi har kommit överens om något annat. Det har hänt hur många gånger som helst.
Under somrarna delar vi upp det så att vi har barnen varsin längre period. En av våra första somrar tillsammans åkte vi till min familjs sommarhus i Norrland efter att ha haft barnen vår avtalade period. När vi väl kommit dit började exet ringa och kräva att vi skulle hämta barnen tidigare än vad vi hade kommit överens om. Efter att ha tjafsat fram och tillbaka hela eftermiddagen stängde Mattias till slut av mobiltelefonen eftersom vi hade gäster. När han senare på kvällen satte på den fanns där ett meddelande från hennes pappa som talade om att Mattias skulle hämta barnen på Umeå flygplats klockan 9.00 ett par dagar senare. Jag var helt ifrån mig. Äntligen skulle vi få lite tid för oss själva, men så kom hon och bröt hela vår överenskommelse. I somras hände en liknande grej. Jag satt bredvid telefonen när Mattias pratade med henne och kunde nästan se hur mitt hjärta bankade genom tröjan. Så arg var jag. Flera gånger tänkte jag att nu tar jag luren och ber henne dra åt helvete.
Alla sådana här händelser gör att vi numera aldrig litar på hennes ord. Även om hon faktiskt skulle vara schyst och sträcka ut en hand någon gång, vågar vi inte ta emot den eftersom vi hela tiden misstänker att hon har något i bakfickan. Hela hennes förtroendekapital är förbrukat.
Jag hade kunnat förstå hennes agerande om det varit så att jag hade stulit Mattias från henne, men det hade varit dåligt mellan dem länge och de hade bestämt sig för att separera redan innan vi träffades. Dessutom lever hon med en ny man. Men kanske stör det henne ändå på något sätt att Mattias har träffat en person som han verkligen älskar och som han gift sig och skaffat fler barn med. Till skillnad från henne satsar han verkligen på ett nytt familjeliv.
Kanske var det därför hon var så jävla taskig när vår son skulle födas. Andreas låg först fel i magen, så vi fick ett datum för planerat kejsarsnitt. Det var precis den dagen som Sara och Oskar skulle komma till oss, så Mattias ringde till deras mamma och frågade om barnen kunde vara kvar hos henne under helgen eftersom jag skulle snittas. »Ska jag bli berörd nu, eller?« var hennes enda kommentar. Sen vägrade hon att ta barnen. Jag hörde samtalet och blev helt förtvivlad. När de lagt på ringde jag till sjukhuset och bad att få byta datum, på grund av väldigt personliga skäl. Till slut hittade de en ny tid, men när det väl var dags hade Andreas som tur var vänt sig rätt i magen och kunde födas på naturlig väg. Jag kommer aldrig att kunna förstå – eller förlåta – hennes reaktion när hon fick veta att vi var tvungna att göra kejsarsnitt. Hur kan man bara vara så kylig och egoistisk?

Man skulle kunna tro att jag uppfattar henne överdrivet negativt eftersom hon är just Mattias ex, men jag är inte ett dugg svartsjuk på henne. Faktiskt inte. Däremot kan jag känna en sorg över att Mattias inte skilde sig från henne tidigare. Han träffade en annan tjej som han hade en affär med, men sen bestämde sig han och exet sig för att göra ett nytt försök med sin relation. För Mattias skull kan jag verkligen önska att han hade satsat på den där andra tjejen istället. Det hade han varit värd. Samtidigt kanske vi två inte hade träffats då och det vore förstås väldigt tråkigt.
Barnens mamma och jag har ju egentligen inget otalt med varandra, men utifrån Mattias berättelser och våra kontakter tycker jag att hon verkar vara en väldigt obehaglig person. Jag tycker också att det var väldigt konstigt att hon inte i början av mitt och Mattias förhållande bjöd ut mig på en kopp kaffe för att se vem det var som hennes barn levde med. För mig hade det varit självklart.

Trots att jag verkligen tycker illa om Mattias ex har jag aldrig sagt något negativt om henne inför barnen. Det har varit svårt, men samtidigt är jag så blödig och det är ju två fina barn det handlar om. De kan inte rå för att deras mamma är så jobbig. Och de ska inte behöva höra det från mig.
Det som ändå är positivt med vår livssituation är att jag får leva med världens underbaraste man. Mattias stod ut med sin förra vidriga fru och han står ut med mig. Han är så tålmodig och accepterar att jag gnäller och blir förbannad på Sara och Oskar. Ibland kan jag nästan känna att han för sin egen skull borde sätta en tydligare gräns mot mig. Det är ju hans barn jag snackar skit om.
Samtidigt är jag så tacksam för att jag få basunera ut mina känslor. Jag mår bättre av det och efteråt kan jag be om förlåtelse och säga att hans ungar ju är supergulliga, trots allt. Sara och Oskar är dessutom tonåringar. De är inte speciellt meddelsamma, men ska ändå stå i centrum hela tiden. Jag inbillar mig att allt blir lättare när de blir lite äldre.
Så småningom flyger de ju dessutom ut. Som styvmamma längtar man nog alltid efter att styvbarnen ska flytta hemifrån så att man få leva som en liten kärnfamilj, med dem man verkligen älskar.

Läs mer:
>> Hallå Linda och Anna, varför skrev ni boken?

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler