"Ett barn räcker" - val som provocerar

"Ett barn räcker" - val som provocerar

Efter första barnet känner många pressen att skaffa ett syskon. Men om man "bara" vill ha ett barn? Vi träffar några föräldrar som har valt att ha en liten familj.

Att välja att ”bara” få ett barn är laddat. Omgivningen kan fråga varför. Man kan även som förälder ifrågasätta sig själv och sitt val att inte ge sitt barn något syskon. Så är det för Ida.
– Jag tänker att vår härliga, glada dotter inte kommer att få något syskon. Jag vet ju själv att det är skönt att ha syskon som man delar sin barndom och minnen med, och som alltid finns där om man behöver, säger hon.

Något egentligt hinder för ett barn till finns inte.
– Jag är relativt ung, vi har en god ekonomi, vi har en bra relation och vi älskar vår dotter över allt, beskriver Ida.
– Men all min energi går åt till att vara en så ”bra” mamma som möjligt. Jag känner mig ständigt lite trött och energilös, trots att min sambo och jag delar på allt och båda är lika ansvarsfulla, säger hon.

Det borde inte vara något problem eftersom hon och mannen är överens. Men Ida har dåligt samvete, och omgivningen har synpunkter.
– Vi har större press på oss att få ett barn nu från nära och kära och dagis än vi hade som barnlöst par. Att ofrivilligt ”bara” ha ett barn är okej, då förstår folk, men är det frivilligt är det inte okej. Då tänker man inte på sitt barns bästa. Det känns som om folk uppfattar oss ”ensambarnsföräldrar” som lite mindre föräldrar än andra, funderar Ida, som vill vara anonym.

Syskon beskrivs som livets längsta relation. Man har någon nära som inte överger en och någon att träna relationer på, och som vet hur det var att växa upp i just vår familj.

Men det finns fördelar med att vara endabarn som kompenserar för nackdelarna, enligt Gunilla Wilhelmson, barnpsykolog:
– Att inte ha något syskon är inget livshinder. Endabarnet lär sig andra saker. Som att klara ensamhet bättre, vilket kan vara en fördel i yrken där man tillbringar mycket tid på egen hand.

En annan fördel hon ser med att vara endabarn är att det då finns mer utrymme för barnets behov, vilket bidrar till ökad grundtrygghet. Idag får vi ju ofta barn så tätt att flera småttingar kan konkurrera om föräldrarnas uppmärksamhet.

Så dåligt samvete över att ”bara” ha ett barn behöver man inte ha, enligt Gunilla Wilhelmson.
– Det är bra att inse sin kapacitet. Om man som förälder känner att man inte klarar av, eller vill ha, fler än ett barn får man vila i det beslutet.

Eftersom de flesta barn går i förskolan får endabarnet träna på samspel med jämnåriga där, som att dela med sig, rivalitet, svartsjuka, avundsjuka, vänta på sin tur.

Men endabarnet kan i högre grad än de barn som har syskon behöva ha en nära relation med någon annan vuxen än föräldrarna, tipsar Gunilla Wilhelmson.
– Eftersom syskon kan ge varandra stöd i samband med att föräldrar krisar behöver endabarn tillgång till andra vuxna som kan kompensera för det svåra och som kan säga att ”Just nu mår inte mamma så bra” eller ”Det var orättvist av pappa att säga så”. Det gapet kan inte en jämnårig kamrat fylla, förklarar Gunilla Wilhelmson.

Hon tänker inte att enbarnsfamiljen är en trend, som främst handlar om att vi blir allt äldre när vi får vårt första barn, utan att det finns andra orsaker också. Bland annat samhällsutvecklingen.
– Förr var barn en försäkring för ålderdom, att ”någon tar hand om mig när jag blir gammal”. Eftersom barnadödligheten var hög föddes många barn. Idag får vi barn mer för att förverkliga oss själva här och nu, vi pensionssparar för ålderdomen istället för att få många barn, konstaterar Gunilla Wilhelmson.

En annan faktor som hon tror har betydelse är hur livet förändras när vi får barn. Gunilla Wilhelmson möter i sitt arbete många mammor som har svårt med den omställning det innebär att gå från ett yrkesverksamt liv till att bli förälder och vara hemma med sitt barn.
– I många relationer ligger ansvaret på hem och barn på kvinnan, hon ”offrar” mer, förhållandet kan bli mer ojämlikt när barnet kommer, vilket man kanske inte är beredd på. Medan det för mannen ofta räcker att bli en mer engagerad pappa än hans egen pappa var, förklarar Gunilla Wilhelmson.

Dessutom menar Gunilla Wilhelmson att det idag finns ett inslag av prestation i föräldraskapet som inte fanns tidigare. Som förälder till endabarn får man vara lite uppmärksam på att inte sätta sitt barn alltför mycket på en piedestal, eller låta det få allt, råder Gunilla Willhelmson.
– Att bara ge utan att barnet behöver anstränga sig är inte så gynnsamt. Barnet behöver en daglig dos frustration att kämpa med så att det inte tror att livet saknar motgångar.

Artikeln är publicerad i Vi Föräldrar nr 3, 2011

 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler