"En del pappor blir motarbetade"

I ungefär 20 procent av alla separationer blir det bråk om vårdnaden, säger Tomas Törnqvist, socionom vid familjerätten i Skara. Här svarar han på några av de frågor som kan uppstå när kärleken tar slut.

Är det vanligt med bråk om hur den gemensamma vårdnaden vid en separation ska se ut?
– Det allra vanligaste är att föräldrar är överens och på egen hand klarar att lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge. I kanske 20 procent av alla separationer kan de inte det, utan behöver hjälp av andra. Det kan handla om samtalsstöd från anhöriga, vänner eller från samhället.

– Den gemensamma vårdnaden, som är ett juridiskt begrepp, ändras inte i sak vid en skilsmässa. Däremot uppstår ofta svårigheter för föräldrarna att kommunicera med varandra och se vilka alternativ som kan vara bäst för barnen. Till exempel vem som ska vara boförälder alternativt umgänges­förälder eller om barnen ska bo växelvis. Vanligt är också att föräldrar inte kan hantera den gemensamma vården vid växelvis boende. Regler, gränser och kläder är då frågor som föräldrarna kan tvista om.

På vilket sätt kan samhället hjälpa till i en tvist?
– Många får hjälp att hitta en lösning genom samarbetssamtal hos kommunens familje­rätt, som man hittar via socialtjänsten. Man hör av sig till den socialtjänst där barnen är folkbokförda och bokar tid. Vänte­tiden varierar mellan olika kommuner. Samtalen är frivilliga och förutsätter att båda föräldrarna vill ha hjälpen. Ingen kan tvingas delta.

Hur vanligt är det att någon av föräldrarna flyttar till annan ort med barnet utan att meddela den andra föräldern?
– Det är inte så vanligt. Vanligare är nog att en förälder flyttar med barnen utan att den andre går med på det, till exempel genom att underteckna en flyttningsanmälan. Ett sådant ensidigt beslut får dock en förälder inte ta vid gemensam vårdnad.

Kan en myndighet ingripa och göra något för att hjälpa till om en förälder flyttar med barnet till annan ort utan att fråga den andra föräldern? 
– Nej. Om en förälder väljer att flytta med barnet utan den andra förälderns vetskap händer inget. Förutom att barnet efter en tid, och efter skattemyndighetens utredning och beslut, blir folkbokförd på den nya adressen. Om den andre föräldern sedan motsätter sig flyttningen kan hon eller han kontakta en advokat för rådgivning och eventuell domstolsprocess för att få en ändring till stånd. Det är alltså föräldern själv som måste ta initiativ och agera. Det finns ingen myndighet som har i uppdrag att driva dessa frågor.

Hur brukar boendet vanligen fördelas?
– Det är fortfarande vanligast att barnen bor mer tid hos mamman, men det pågår en förändring. I dag blir det mer och mer vanligt att föräldrarna bestämmer sig för växelvis boende eller att barnet huvudsakligen bor hos pappan. Pappor tar för sig mer och mammor vill också generellt sett ge dem mer tid med barnen. I dag säger mammor på ett annat sätt än förr att ”Jag vill inte vara heltidsmamma, utan ha egen tid också”, samtidigt som också pappor vill leva ett vardagsliv med sina barn.

Tror samhället mer på kvinnan än mannen, om hon till exempel anklagar honom för att vara våldsam?
– Ja, samhället tror nog mer på kvinnan än mannen. Senare tids forskning visar att det finns en tendens att kvinnor tiger om misshandel, och att männen förnekar densamma. Det har också framkommit att mäns våld mot kvinnor är utbrett även om det inte alltid kommer till polisens kännedom.

– Våld förekommer i alla typer av partnerrelationer, såväl när det gäller heterosexuella som homosexuella förhållanden. Men mäns våld mot kvinnor dominerar.

– Alla påståenden om vad som hänt i hemmet är svåra att reda ut om det inte finns bevis för vad som hänt. Om konkreta bevis saknas får man får göra en trovärdighetsbedömning. Men man kan inte säkert veta vem som talar sanning, det är ju även domstolarnas dilemma.

– Att hävda förekomst av hot och våld kan också för ett juridiskt ombud vara ett sätt att flytta fram sin klients position i en tvist.

Har mamman generellt större rättighet till barnet än pappan?
– Inte i lagens mening. Vid gemensam vårdnad har föräldrarna samma rättigheter och skyldigheter. Avgörande för planeringen ska vara det vårdnads-, boende- och umgänges­alternativ som är bäst för barnet.

– Det gäller också för dem som arbetar med dessa frågor att förstå den moderna familjen och inte okritiskt tillämpa gamla förklaringsmodeller och teorier på dagens föräldraskap. Vi i den äldre generationen måste lyssna mer på den yngre. Tillsammans kan vi lära av varandra.

– Inom socialtjänsten är vi noga med att följa upp de moderna familjebildningarna. Till exempel genom att läsa bra, nya böcker om föräldraskap och anknytning.

– Det svåra är boende och umgänge för små barn. När är det till exempel lämpligt med växelvis boende, eller ett omfattande umgänge, för ett litet barn som efter födelsen hela tiden bott hos mamman? Det är enklare med tonåringar. De kan ge uttryck för en egen vilja.

Varför får en del pappor inte träffa sina barn så ofta som de skulle önska?

– Helt klart blir en del pappor motarbetade i sin strävan att träffa sitt barn. Orsakerna kan var mer eller mindre välgrundade. En dålig separation kan ta fram det sämsta hos människor och det finns en risk att man sätter de egna behoven framför barnets. Då kan vårdnadstvisten egentligen handla mer om relationen till den före detta partnern än om vad som är bäst för barnet.

– Det finns också exempel på umgängesföräldrar, såväl mammor som pappor, som inte efterfrågar kontakt med barnet. I de fallen kan ingen tvinga föräldern att ha umgänge med barnet, vilket är en paradox eftersom en domstol kan tvinga ett barn att ha umgänge med en förälder.

– I en del fall kan det finnas en orsak till att umgänget med den ena föräldern är sparsamt, kanske vill barnet inte träffa den föräldern så ofta av någon anledning, eller så finns det omständigheter som gör att umgänget måste begränsas samt arrangeras under trygga former.

– En del pappor, men också mammor, får inte träffa sina barn i den omfattning de önskar eftersom det inte anses lämpligt för barnet. Här bör det framhållas att det är barnet som enligt lagen har umgängesrätt, inte föräldern. Barnet har även rätt till ett tryggt och välplanerat umgänge med den förälder som det inte bor med. Kan inte umgängesföräldern svara upp till barnets behov bör umgänget begränsas. Detta är en del av barnperspektivet.

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 12/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler