"Emmanuella tydde sig till oss från första stund"

"Emmanuella tydde sig till oss från första stund"

Ren kärlek. Så beskriver Susanne och Andreas Petersson deras första möte med dottern Emmanuella. Efter sju års väntan fick de äntligen sitt barn - men de fick resa hela vägen till Nigeria för att hämta henne.

Fredagen den 22 oktober 2010. Det är tidig morgon i den nigerianska mångmiljonstaden Lagos, och ännu återstår ett par timmar innan solen ska gå upp utanför fönstret på tredje våningen i Ebunoluwa Foundations utslussningshem för barn som ska adopteras. Men Susanne och Andreas Petersson är klarvakna. Deras evighetslånga dröm har precis gått i uppfyllelse, och här ligger de nu, med ögonen vilande på sin efterlängtade dotter, 10 månader gamla Emmanuella.
”Jag lyfter upp henne och håller henne – vår dotter – för första gången, och drunknar direkt i hennes stora vackra ögon. Vilket ögonblick! Som vi väntat och längtat och nu händer det! Vi lägger henne mellan oss och bara tittar på varandra”, skriver Susanne om första mötet i sin dagbok.

– När vi anlände till hemmet, omtumlade och svettiga efter resan, blev vi visade in till rummet där Emmanuella fanns. ”Där ligger er dotter, och ni ska också sova där”, sa barnflickan utan omsvep. Vi gick fram och kikade bakom myggnätet men ville inte väcka henne utan försökte gå och lägga oss, säger Susanne.

Det kom inga tårar just då. Trots alla scenarier som flimrat förbi i tankarna om hur det skulle vara att få se sin dotter första gången hade de ändå inte kunnat föreställa sig hur det i själva verket skulle bli. Så mycket sömn blev det naturligtvis inte heller. Tankarna snurrade. Hur skulle det bli när hon vaknade? Skulle hon bli ledsen, eller kanske bara förvånad?

Starka känslor
På planet från Köpenhamn hade de själva översköljts av känslor inför den stora omställningen.
– Jag tänkte: ”Fasen, vad blåögda vi har varit. Hur ska vi reda ut detta och hur ska vi klara att resa runt i det här landet?”. Samtidigt satt Susanne och övade in repliker för att vi skulle få rätt visum i passkontrollen. Hon var också orolig, men vi avslöjade inget för varandra förrän efteråt, berättar Andreas.

De korta stunderna av nervositet övergick dock snabbt i ren kärlek där i lägenheten. Halv fem vaknade Emmanuella och gav ifrån sig ett hjärtskärande skrik. Hon hade fastnat i sängen och kunde inte komma loss själv.
– Min största rädsla var att hon inte skulle vilja vara nära. Men hon tydde sig till mig, och vi fick en oerhörd bekräftelse från första stund. Hon hade inte legat länge mellan oss förrän hon började pilla på Andreas näsa och göra roliga grimaser, berättar Susanne.

Vi sitter hemma i köket på 1800-talsgården i Björkenäs utanför småländska Lidhult. Det är sen eftermiddag och Andreas har precis klivit innanför dörren från jobbet som elektriker medan Emmanuella jagar runt efter pepparkakor. Detta är hennes mest busiga tid på dygnet – fast hon är egentligen aktiv hela tiden och gillar att vara där det händer saker, förklarar hennes mamma och pappa.

Hon har ett välutvecklat kroppsspråk, drar upp axlarna mot öronen och myser när hon äntligen får napp på en kaka. Då och då kommer det även små välbekanta ord, som ”mamma”, ”pappa” och ”titta”!
– Hon är fantastiskt social och orädd. Vår chaufför i Nigeria sa alltid att hon var ”the happiest girl!” säger Susanne.

Sju år tog det dem att komma hit, att bli en hel familj.
– Jag och Andreas träffades 1995 och kom tidigt fram till att vi ville ha barn, men om vi inte kunde få biologiska skulle det vara likvärdigt att adoptera. Jag har en vän som hade haft svårt att bli gravid, och när man upplever sådant på nära håll blir man ganska ödmjuk, berättar Susanne.

Stark längtan

Efter att hon hade pluggat färdigt till lärare började de försöka på allvar. Men månaderna gick och med tiden kom längtan, men ingen graviditet. I samband med att de påbörjade en rad utredningar och behandlingar ställde de sig även i kö hos Adoptionscentrum.
– Klart att man kan sörja när det inte kommer några barn, men samtidigt är det inte likt oss. Vi är ganska realistiska och var målfokuserade hela tiden. Efter föräldrautbildning och hemutredning ställde vi oss i adoptionskö för flera länder, bland annat Colombia och Indien utöver Nigeria. Vi längtade efter ett barn och tyckte inte att det spelade någon roll varifrån det kom.

I januari 2010 hade de väntat i två år och stod högst upp på väntelistan till Nigeria. Alla papper skickades iväg, och i juni kom det efterlängtade beskedet: En flicka på ett halvår väntade på dem. Därefter följde en ”fyra månader lång förlossning” som Susanne beskriver det.
– Det var den värsta väntan vi varit med om under alla dessa år. Vi visste inte hur lång tid det skulle ta innan vi fick träffa Emmanuella, allt hängde på när vi skulle få domstolstid i Nigeria. Vi hade kontakt med andra som adopterat därifrån och räknade ut ett genomsnitt på en månads väntetid. Men det tog fyra månader! Under tiden hann rädslan växa – skulle hon försvinna eller skulle något annat hända som gjorde att vi inte kunde få henne?

Omvälvande första tid
I oktober blev de slutligen mottagna av Ebunoluwa i Nigeria, en stiftelse som startats av svenskan Aino Ternstedt-Ono Okpaku och som har ett samarbetsavtal med Adoptionscentrum.
– Aino fanns med som stöd under våra två månader i landet. Det var skönt att hela tiden ha henne vid vår sida. Samtidigt med oss anlände även en familj från Lerum som skulle adoptera tvillingar, och vi reste runt och gjorde en del utflykter tillsammans. Vi har haft kontakt med dem även sedan vi kommit hem till Sverige, inte minst för barnens skull känns det viktigt, säger Andreas.

Första tiden i Nigeria var omvälvande och jobbig. Efter bara något dygn drabbades både Andreas och Susanne av salmonella, och snart fick de även malaria.
– Efter ett par dagar sa jag att om vi ska adoptera fler gånger så blir det inte från Nigeria. Men det där ändrades fort. När vi åkte hem grät vi båda två och kände att vi skulle sakna alla människor vi träffat, säger Andreas.

Lilla Emmanuella var dock glad och frisk från början till slut. Från första mötet klängde hon sig fast vid sina nyblivna föräldrar – och för dem kunde det inte ha känts naturligare.
– Föräldrakänslan kom på en gång. Vi hade varit helt inställda i flera år på att bli föräldrar. Nu var vi i mål och lyckan var total, säger Susanne.

Byråkrati och möten
Efter några dagar i Lagos bar det vidare mot staden Oshogbo i sydvästra Nigeria där Emmanuella föddes. Den 3 november infann de sig i den lokala domstolen för att få adoptionen godkänd. Därefter följde veckor av byråkrati, resor och möten. Födelsecertifikat utfärdades för att Emmanuella sedan skulle kunna få pass och utresetillstånd. När detta var klart var det dags för utrikesdepartementet att verifiera att alla dokument var äkta, och slutligen skrev svenska ambassaden in visumbeslutet i hennes pass.
– Med hjälp av nära och kära här hemma hade vi samlat ihop gåvor som vi gav de personer som hjälpte oss, samt till barnhemmen, som bland annat fick tandborstar och kläder. Dessutom skänkte vi en rullstol till ett hem för funktionshindrade, berättar Susanne.

Självklart önskar de att Emmanuella ska känna sig stark och trygg i sig själv när hon blir äldre – men de är också förberedda på att identitetskriser kan uppstå.
– Det är viktigt att hålla hennes ursprung levande här hemma. Bland annat köpte vi tvättpallen som nannyn satt på när Emmanuella blev tvättad, och som ett annat minne bad jag om att få ta med mig den klänning hon bar på bilderna som skickades till oss när vi fick barnbeskedet. Vi vill kunna berätta så mycket som möjligt från hennes första tid i livet när hon blir äldre, säger Susanne.

Luciahelgen möttes hela familjen av en välkomstkommitté, först på Kastrups flygplats och därefter hemma i Björkenäs, där familj och vänner ställde till med fest för den nya familjemedlemmen. Det blev ett känsloladdat möte med många glädjetårar. Dagen efter, den 13 december, fyllde Emmanuella ett år – och då passade hon även på att ta sina första steg på egen hand.

Fantastisk tid hemma
Därefter följde några hektiska veckor. Den där stormande lyckan av att äntligen få bli en hel familj hade de egentligen redan hunnit gå igenom under de två månaderna tillsammans i Nigeria. Där hade de nyblivna föräldrarna hunnit lära känna Emmanuella och fått in alla rutiner.
– Men det var så mycket annat som skulle ordnas hemma. Hon skulle genomgå tropikundersökning och bli folkbokförd, familjerätten kom på hembesök, och så var det jul. Samtidigt kändes allt så fantastiskt, att få vara tillsammans med familj och vänner och låta dem lära känna vår dotter, säger Susanne.

Nu väntar tider av lugn och ro på gården, allt ska sjunka in och Emmanuella ska göra sig hemmastadd. Samtidigt blickar familjen Petersson framåt.

Fler resor till Nigeria väntar, och redan nu kan de avslöja:
– Med tanke på de långa väntetiderna vill vi vara ute i god tid och har precis ställt oss i kö för en ny adoption så att Emmanuella ska kunna få ett syskon!

Så funkar adoptioner från Nigeria

- Nigeria är ett relativt nytt adoptionsland för Sverige, de första adoptionerna gjordes sommaren 2008 och hittills har drygt 30 adoptioner gjorts härifrån. I Nigeria samarbetar Adoptionscentrum med stiftelsen Ebunoluwa Foundation. EF tar hand om familjerna under vistelsen i landet och hjälper till med både praktiska detaljer, formaliteter och pappershantering.

- Adoptionsprocessen i Nigeria skiljer sig inte märkbart från andra länder. Internationella adoptioner görs i domstol i de fem delstater där barnen kommer från. Generella krav är att adoptivföräldrarna måste vara minst 25 år, och kvinnan ska helst vara under 40. Enstaka ensamstående kvinnor kan också ansöka. Om makarna har kort äktenskap krävs ett par års sammanboende. Väntetiden är cirka tre år – först två år i Sverige, vilket är ungefär den tid det tar att stå i kö med andra adoptivföräldrar, och därefter ytterligare 2–8 månader när ansökan skickats iväg till Nigeria.

- Adoptivföräldrarna bör räkna med en vistelse i Nigeria på cirka 4–8 veckor. När man kommit hem ska uppföljningsrapporter om barnet skickas till de nigerianska myndigheterna en gång per år till och med det år barnet fyller 18 år.

Källa: adoptionscentrum.se

Artikeln är publicerad i Vi Föräldrar nr 5, 2011.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler