Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Elian blev till genom heminsemination

Han är homo, hon hetero. De bor ihop och har en son tillsammans. De älskar varandra, fast inte på ”det” viset - men just nu är de en familj.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Första gången vi mötte Anna och Martin låg Elian fortfarande i Annas mage.  Nu träffar vi dem igen.

Det är onsdagsförmiddag hemma hos Anna och Martin.

Annas son från en tidigare relation är i skolan, och Elian sover i vagnen som är inrullad i vardagsrummet.

Martin tassar runt i stora, vita dunsockor, försäkrar sig om att Elian har det bra, lägger upp sockriga munkar på ett fat och ställer fram kaffe i höga glas.

Anna sitter uppkrupen i ett soffhörn och bara myser. Allt har gått så bra, tycker hon. Hennes äldsta son verkar inte ha farit illa av att ha blivit storebror, tvärtom.

– Han säger att han är kär i Elian. Det har gått jättebra – tack och lov, för det har jag varit livrädd för att det inte ska göra, säger hon.

Och Anna själv, hon hade utrymme för ännu ett barn i sitt hjärta, hur otroligt det än kunde verka innan Elian föddes.

– Jag har undrat om jag skulle kunna känna likadant för en till unge, men den där känslan bara kom över mig på en gång. Det var en sådan lättnad!

För Martin var det annorlunda. Han minns att han hade ögonkontakt med Anna när barnmorskan la Elian på hennes bröst.

– Jag vet inte varför, men jag satt och stirrade – inte på honom, men på dig, säger han till Anna. Och du tittade tillbaka. Jag tror att du ville ha bekräftelse på att jag också var glad. Men jag hade ju redan grinat, jag gjorde det redan när barnmorskan sa att hon såg huvudet.

– Och jag tror att det här är annorlunda för kvinnor än för män. Det är ju mitt barn också, men det är inte jag som har arbetat fram det, och det är inte jag som har haft det i min mage i nio månader. Vi pappor har inte samma förberedelsetid som ni mammor, och för mig kom det där först på BB, dagen efter förlossningen, tror jag. Då kände jag ”Men gud, det här är min pojk! Det gör inget att du är kletig av blod och fosterfett, jag älskar dig! Du är mitt barn som jag har väntat på så länge!”

Annat var det efter förlossningen, när BB-personalen sa: ”Ha det så gott!” och stängde dörren om Anna, Martin och Elian.

– Då blev jag rädd, alltså, säger Martin. Då kände jag ”Men herregud, vad gör vi om han börjar grina?” Jag sa till Anna: ”Du somnar inte, inte NU! Du får inte lämna mig ensam med det här barnet!”

– Men sedan, när jag klädde på honom en body som jag hade fått av Anna när hon berättade att vi väntade barn – då kändes det underbart.

Känslostormar och oro

Elian är, enligt sina föräldrar, en mycket lugn bebis med mammas ögon och pappas mun.

Då och då grymtar han till där han ligger i vagnen. Ibland är det Martin som reser sig, låter Elian följa med tillbaka till soffan och umgås ansikte mot ansikte eller få närhet i famnen. Andra gånger är det Anna som hämtar Elian för att amma honom.

För Martin är mycket nytt, men han känner en stor trygghet i Annas erfarenhet.

– Hon har varit med om det här förr. Hon kan det, och det känns. Jag litar på henne.

Ändå har han inte kunnat låta bli att oroa sig.

– I början bröt jag ihop flera gånger. Jag var jätteorolig för att Elian skulle dö i plötslig spädbarnsdöd. När jag låg i soffan och tittade på tv var jag tvungen att ha honom alldeles intill, och jag tittade minst lika mycket på honom som på tv:n ­– huvudet gick fram och tillbaka mellan Elian och tv:n.  Och om Anna och Elian var i affären fick jag panik om de inte hade kommit tillbaka efter 20 minuter, då trodde jag att det hade hänt något.

Den värsta oron har släppt nu.

– Men inte helt. I går när jag ringde hem från jobbet svarade inte Anna. Då fick jag panik igen: ”Nu är det något som har hänt, nu är de på sjukhus!”

– Och så satt jag bara och pratade i telefon med min syster …  säger Anna och ler.

Vi pratar om den oro som ofta föds när man blir förälder, och om de känslostormar som ibland anses förbehållna nyblivna mammor.

– Det kanske är något sådant jag har, jag har ju varit precis lika gravid som Anna, säger Martin och skrattar. När hon har mått illa så har jag också gjort det, när hon har haft ont i bäckenet så har jag haft det också …

Snacket går

Snacket om deras nybildade familj går i den mellansvenska stad där de bor.

– Ryktet har spritt sig som en löpeld, säger Martin och verkar inte ha något emot det.

– Både du och jag tycker ju att det är kul att reta upp folk också, säger Anna.

Nästan alla kommentarer de har fått är positiva, men det kan ha sin förklaring, tror Martin:

– Om någon tycker något negativt vill jag diskutera. Då vill jag veta varför, och hur man kan tycka så. Så det är nog inte många som vågar …

Alldeles nyligen berättade de för bvc-sköterskan.

– Jag sa: ”Du, det är en sak vi vill berätta. Martin och jag är bara kompisar”, berättar Anna. Hon sa: ”Jaha…” ”Och Martin är homosexuell”, fortsatte jag, ”så Elian är en liten heminsemination”.

– Och det hon svarade då, säger Martin, det var så skönt! För hon pekade mot Elian, sa: ”Men titta hur bra det blev! Och vilken ära att ni berättar det för mig, vilket förtroende!”

– Hon är så härlig, vår bvc-sköterska, säger Anna. Man vill bara krama om henne.

– Ja, eller krypa upp i famnen på henne, säger Martin.

Saknar sexet

Elians ankomst har gett deras relation en ny dimension.

– Jag kände det direkt: ”Åh gud, vad jag älskar dig, du är mitt barns pappa!”, säger Anna, vänd mot Martin.

Martin instämmer:

– Jag kan också känna att jag älskar Anna på ett annat sätt – alltså inte vanlig kärlek, tillägger han snabbt, men liksom ”min familj” …  Det handlar om Anna som mamma till mitt barn.

För tillfället har ingen av dem någon partner, men förr eller senare kommer det att bli så. Då blir det tufft, inte minst för den av dem som blir ”lämnad” – det är de väl medvetna om.

– Det kommer att kännas, säger Anna. Det kommer att bli hårt – men det blir det å andra sidan för alla.

– Vi lever ju som ett par, säger Martin. Det enda som skiljer oss från andra par är att vi inte har sex med varandra, att vi inte har den laddningen. Så det är klart att det blir tufft, det har vi pratat om jättemycket.

När det händer ska de bo nära varandra, har de bestämt.

– Vi ska absolut inte bo i olika städer i alla fall, säger Anna. Barnen ska kunna springa emellan, och vi ska umgås mycket.

Fast i dag känns tanken hypotetisk.

– Just nu är jag inte intresserad av en partner, jag har levt i förhållanden sedan jag var 14, säger Anna. Men skulle det bli så, och om den personen inte skulle tycka om Martin och att han och jag ska umgås – då är det tack och hej.

– Absolut, instämmer Martin, min lilla familj kommer först. Och för mig är det här perfekt. Jag har alltid velat ha en familj. Nu har jag det, tillsammans med min bästa vän. Det enda jag kan sakna är sexet.

Deras relation är på flera sätt mer kravlös än många andras, tror de.

– Man kan ju flirta med vem man vill, säger Anna och ler. Samtidigt har man allt det där trygga som man vill ha av ett förhållande.

– Och oftast vill man ju bara ha någon som pillar i ens hår, eller någon att ligga sked med. Det får man med Martin, utan att han ställer krav på mer.

Martin nickar och skrattar till.

– Karlar är så jobbiga, säger han. Om man bara vill ha lite fysisk närhet, så – vips! – är de där och viftar med sin pinne.

Artikeln publicerades i juni 2006.

Läs mer: Anna ska ha barn med sin bästis

Läs mer: Så gick det till när Elian föddes