"Det är något speciellt med tvillingar"

"Det är något speciellt med tvillingar"

1,8 barn. Så många barn föds i snitt i varje svensk familj. Men inte i familjen Karlsson Cotino. Mamma Rose-Marie och pappa Nizze är föräldrar till tre tvillingpar, som alla har fötts inom loppet av fem år. Till rekordfamiljen hör också tonårsbarnen Amanda, 15, och James, 14.

Med sina tio medlemmar är familjen Cotino Karlsson är lika stor som ett fotbollslag. Åtminstone nästan. Men pappa Nizze, som spelar och komponerar musik, ser snarare en orkester framför sig.

– När barnen blir större kanske vi kan sätta upp ett band tillsammans … Karlsson Twins, spekulerar han.

Mamma Rose-Marie fick Amanda och James, som är 15 och 14 i dag, med sin förste man. Det är 19 månader mellan dem, och det får väl ändå anses vara relativt normalt. Men sedan, när Rose-Marie träffade sin nuvarande man Nizze skrällde det till.

Det första tvillingparet, Tindra och Theo, föddes för fem år sedan. Det andra tvillingparet, Meja och Viggo, föddes för två år sedan. Och det tredje paret, Troy och Enya, föddes för drygt ett halvår sedan.

Saknar inte egen tid

Rose-Marie har sannolikt genetisk fallenhet att föda tvåäggstvillingar. Föräldrarna jublade när de fick veta att de väntade tvillingar första gången.

– Jag har alltid önskat mig tvillingar. Det är något speciellt med tvillingar, i vissa kulturer är de till och med heliga, säger pappa Nizze.

Alla barn har Rose-Marie burit i 38 veckor och fött vaginalt.

– Men det är inte dubbelt så jobbigt att föda två som en. Den första har ju gjort jobbet, säger Rose-Marie.

Det är flicka och pojke i varje tvillingpar. Vid de två första förlossningarna kom flickorna först. Tredje gången pojken.

– Andra gången hoppades vi på tvillingar, tredje gången räknade vi faktiskt med det, säger Nizze.

När vi ser Rose-Marie hemma i radhuset i Södertälje studsar vi inför hennes energiska utstrålning. Men hon hinner inte träna, berättar hon. Det är träning nog att lyfta och bära barnen hela dagarna.
Alldeles egen tid, det vet hon att hon inte får än på många år. Men det verkar inte bekymra henne.

– Därför gäller det att ta sig tid mitt i den dagliga ruljansen. Livet är här och nu, inte sedan, säger hon. Jag vill aldrig skylla på mina barn att jag inte hann eller fick göra det jag ville, säger Rose-Marie.

Det händer att hon sätter upp sitt staffli när hennes ”kreativa boom” rycker tag i henne. Då spärrar hon av hallen så att småbarnen inte kommer åt att fingra i färgerna, står och målar på ena rumshalvan medan barnen tjoar på den andra.

I stora barnrummet sover Theo och Viggo i gröna avdelningen och deras tvillingsystrar Tindra och Meja på rosa sidan. Tonåringarna delar rum och bebisarna ligger i föräldrarnas sovrum.

Metodisk planering

Just nu är spädbarnen hungriga. Rose-Marie lyfter upp Troy och Enya och lägger en vid varje bröst; två par bebisben spretande mot vardera höft. 2-åringen Viggo kör en leksaksbil på hennes knä och tvillingsystern Meja klättrar på soffan bakom hennes rygg.

Sedan bajsar ena bebisen medan Meja gråter och är ledsen. Rose-Marie placerar den andra bebisen i barnstolen och tröstar Meja innan hon går och byter blöjor. Så där kan det hålla på.

Dagen börjar vid sexsnåret på morgnarna. Då smyger Rose-Marie upp ensam, äter sin frukost stående och laddar en stund innan Viggo vaknar halvsju och ett parti frukostmackor väntar på att delas ut.

Snart ska alla sex tvillingbarn stuvas in i bilen när 5-åringarna ska köras till dagis. Framåt eftermiddagen är det likadant – klä på och bälta fyra barn i bilen för att hämta två på dagis.

Däremellan är det full arbetsdag hemma. Rose-Marie är den som är hemma och förklarar att det krävs organisation – metodisk planering och pedagogiskt tänk – för att dagsrytmen ska bli harmonisk. Såsom morgnarna blir, så blir ofta resten av dagarna.

– Det handlar om att ligga steget före hela tiden, säger hon.

Inga fler barn
Men nu sitter hon avspänd i den stora svängda soffan och utstrålar lugn. På väggen över tv:n i vardagsrummet hänger en gips­avgjutning av hennes gravida kropp – från sista graviditetsveckorna med 2-åringarna.

– Vi har verkligen velat ha en stor barnaskara, säger hon. Det här är vårt val och mitt självförverkligande. Och hade det inte varit så ansträngande för familjen, om mina stora barn inte blivit så involverade, hade jag gärna skaffat flera.

Det har alltså varit sista paret ut för familjen Cotino Karlsson.

– Små frön som ska växa upp till fina blommor, säger Rose-Marie om klungan.

Både Rose-Marie och Nizze är väldigt engagerade i barnen. Tur, tänker vi, att det finns två föräldrafamnar att krypa upp i.

– Men faktiskt kommer de oftast en och en, det är som att de känner på sig när och var det passar bäst, säger Nizze.

Rose-Maries karriär som grafisk formgivare och marknadsförare vilar. Nu handlar hennes liv om att vårda, uppfostra och vägleda barnen till att bli lyckliga självständiga individer, tycker hon. Hon ser ingen kvinnofälla i det.

– Vem pratar om yrkeslivet som en mansfälla? Kvinnor är ju ämnade att föda barn, och allt kan inte mätas i pengar, säger hon.

Tvillingarna håller ihop
Sin egen lycka vill hon mäta i värden som omtanke, medkänsla, respekt och ansvar. Om ett barn skänker glädje, ser Rose-Marie i sina tvillingpar dubbel glädje. Tredubbel – och fyrdubbel när tonåringarna räknas in.

Familjen är som en klase med fem små grupper om två – föräldrarna och så barn­paren. De äldre barnen blir förebilder för de yngre, kanske är det fördelaktigast att vara yngsta par i skaran.

Tvillingarna håller oftast ihop par om par, försvarar och leker med varandra. Annars är det faktiskt så att pojkarna är mest lika varandra, både till sätt och utseende. Bara lintottarna Meja och Viggo skiljer sig med sina fjuniga blonda kalufser.

– Alla barn är väldigt individuella och har egna identiteter, och självklart får tvillingarna var sin tårta på födelsedagarna, säger Rose-Marie.

Nu sitter hon med Enya i famnen och gungar babystolen med Troy med foten. Sedan bajsar Viggo i blöjan.

Tvillingsyrran roar sig med att hälla lite vatten på honom när Rose-Marie byter på skötbordet.

Fyra blöjbarn samtidigt, ett snabbt överslag visar att det blir ungefär tolv paket blöjor i månaden, något som hade fått den piggaste att baxna.

– Men det är inte åtta gånger så jobbigt. Det finns många stordriftsfördelar. Det var faktiskt jobbigare att ha två blöjbarn tätt i åldrarna, som mina äldsta, än att ha tvillingar. Amningen tar ju inte mycket längre tid med två än med en och att laga mat till flera kräver inte så mycket mer än till få, säger Rose-Marie.

Hon vill gärna berätta att tonåringarnas pappa Stefan är viktig i familjens nätverk. Han har varit barnvakt när Rose-Marie och Nizze har varit på BB och hos honom bor tonåringarna växelvis enligt ett flexibelt schema.

– På något sätt, med många barn, blir allting naturligare, säger Rose-Marie. Man är tvungen att fostra på ett tydligt sätt och slipper fällan att bli curlingförälder.

Men blir de bortbjudna alla tio?
– Nej, men vi har gärna gäster, det är enklast för oss, säger Rose-Marie. Våra vänner tittar ofta förbi på spontanbesök.

Barnen ger energi
Barnen är glädje, tycker Rose-Marie.

– De ger verkligen energi, de får mig att stanna upp. Jag känner mig så lycklig när vi är ute tillsammans, när jag gräver i trädgården och barnen leker runtom och vi småpratar under tiden. Eller när alla har somnat och vi föräldrar går runt och stoppa om var och en. Vilka skatter de är, säger Rose-Marie.

Själv var hon ensambarn, eller nästan; när hon kom till världen var hennes halvsyskon stora. Både hon och Nizze längtade efter den dynamik som en stor familj kan ge.

– Barnen ger tillhörighet och man blir en del av något som är större än en själv, säger Rose-Marie. Vi lämnar ju verkligen liv till eftervärlden och som gamla har vi förhoppningsvis vuxna barn som vill hälsa på oss

Är det inte lätt att blanda ihop namnen?
– Jo, säger Nizze, de äldstas namn är ju de som har etsat sig fast hårdast. Och det händer att Enya blir Meja för de namnen ligger rätt nära varandra.

Genetiskt sett har Rose-Marie och Nizze stora chanser att få tvillingbarnbarn också. Men det är framtid, Rose-Marie och Nizze har fullt upp i nuet.

– Vi är väldigt, väldigt stolta över våra barn, säger båda.

Rose-Marie tillägger:

– Men det har gått så fort, ibland kan  jag faktiskt tänka: Var kommer alla barn ifrån...

Artikeln publicerades i Vi Föräldrar 13/2007

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler