Annons
Den viktiga leken
Thinkstock

I leken kan barn lära sig lösa problem.

Den viktiga leken

Att leka är inte bara ett roligt tidsfördriv. Det är också en viktig skola som lär våra barn att umgås, kommunicera, sätta gränser och mycket, mycket mer.

 

Barn älskar att leka. Lek kan uppstå var och när som helst och i den magiska fantasivärld som våra små har tillgång till är allt möjligt. Ett gäng 4-åringar kan utan vidare ge sig av på semester till Mallorca, ett par 3-åringar kan gifta sig och skaffa barn. Krokiga pinnar blir ”pickadoller” och man kan fylla år och ha tårtkalas varenda dag.

Barn kan leka i timmar och att de ofta har väldigt roligt går knappast att ta miste på. Men leken är betydligt mer än bara en underhållande sysselsättning. Den fyller också en viktig funktion i barnens utveckling och mitt i den påhittade barnvärlden pågår ett intensivt lärande.

De lär sig sådant som att respektera varandra, att testa var andras och egna gränser går, empati, att kräva sin rätt och respektera andras, att vara generös och att hantera aggressioner och besvikelser.
– Att leka är bland det viktigaste som finns. Lekskickliga barn blir kreativa vuxna som är bra på problemlösning och som klarar av att hantera olika situationer, säger Birgitta Siller, universitetsadjunkt vid Institutionen för pedagogik vid Högskolan i Borås.

LEKEN – EN RÄTTIGHET
Åtskilliga forskare framhåller lekens stora betydelse för barns utveckling. Numera står det till och med i FN:s konvention om barns rättigheter att alla barn har rätt att få leka.

Leken ger oändliga möjligheter. Barn kan sätta igång och leka när som helst och att hitta en ny kompis kan gå på ett kick.
– Lek är en form av kommunikation med ett universellt språk. Titta bara på barnen när vi åker utomlands. Då kan de skaffa kompisar som de leker hur bra som helst med utan att de förstår ett ord av vad den andre säger, konstaterar Birgitta Siller.

Men hur viktig och självklar leken än är, så är det vi vuxna som först måste ge barnen nyckeln till leken, hävdar hon. Och det gör vi helt automatiskt redan under bebistiden. När vi pysslar med våra ögonstenar skickar vi över små men betydelsefulla signaler som fungerar som dörröppnare.
– Vi ler jättestort och säger ”Nu ska jag äta upp dig”, med ljus röst. Leendet, den ljusa rösten och glimten i ögat är leksignaler som vi förmedlar till barnen. När vi får deras tandlösa leenden och gurgel tillbaka så får det oss att fortsätta skoja med dem, och så är samspelet igång. Lek är ett mänskligt beteende som både små och stora behöver och mår bra av.

Birgitta Siller menar att även språket grundläggs genom leken. Rim och ramsor, sånger, dialog och sagor fyller på ordförråden och lär barnen hur meningar och uttryck kan användas och hur de uppfattas av andra.
– I skolan tror man ibland att läs- och skriv­inlärning börjar när barnen är 6 år. Men egentligen har barnen övat på det ända sedan födseln, eller till och med redan i magen när mamma sjöng för dem.

LEKSAKER INGET MÅSTE
Lek uppstår spontant och kan inte tvingas fram. Men när den väl satt igång kan den hålla på länge och deltagarna kan vara helt uppslukade. Lek kräver tid. Däremot är stora mängder leksaker inte nödvändigt, menar Birgitta Siller.
– Barn har en inbyggd kreativitet och en enorm föreställningsförmåga som de vidare­utvecklar genom leken. En massa prylar behövs definitivt inte. De allra minsta har ett stort behov av att få undersöka omgivningen, men ett köksskåp räcker alldeles utmärkt för att de ska få pröva, smaka och känna sig fram.

BRÅKLEK GER EMPATI
En sorts lek som Birgitta Siller framhåller som extra viktig är bråkleken. Den kan börja redan under första spädbarnsåret: att buffa till pappa så att han faller baklänges kan göra vilken 7-månadersbebis som helst själaglad. När barnen blir lite större är det ofta syskon och kompisar som är föremål för bus och låtsade slagsmål.
– Bråklekar lär barnen empati och var deras egna och andras gränser går. Syskon som bråkar lär sig att hålla ihop och att respektera varandra och det är lika viktigt för flickor som för pojkar att få bråkleka, säger Birgitta Siller.
– Det är bra om man som förälder försöker att ingripa så lite som möjligt. Låt barnen hållas, även om det slutar i gråt ibland.

En annan populär sysselsättning är att jaga. Att få springa det fortaste man kan med någon hack i häl är en upplevelse av skräckblandad förtjusning som även små barn kan uppskatta. Något som är lika normalt, men som vi föräldrar brukar ha svårare för, är krigs­lekar.
– Alla barn leker krig i någon period. Det är helt naturligt och gör dem inte till soldater. Att de skjuter varandra och någon dör är heller inget att uppröras över och för barnen betyder det bara att man får ligga still en stund innan man får vara med igen. Som vuxen är det lätt att läsa in alldeles för mycket i leken och att överreagera. Däremot behöver man ju inte förse barnen med enorma vapenarsenaler, det går lika bra med pinnar, säger Birgitta Siller.

Leken har också en helande kraft som kan hjälpa till att hantera och bearbeta påfrestande upplevelser. Ett besök hos tandläkaren eller doktorn kan leda till åtskilliga lektimmar efteråt med spruttagning och kontroller.
– Att lek är ångestreducerande har man förstått länge och redan på 1940-talet började man inrätta lekterapirum på svenska sjukhus. Där har barnen en fristad där alla former av undersökningar är förbjudna, säger Birgitta Siller.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 10, 2009.

Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

Annons

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se

Annons