Den toasitsen hade jag gärna spolat

Chefredaktörens krönika från Vi Föräldrar 1 2009

Vi har precis dragit vinnare i en tävling där vinnaren får besöka Tomteland i Mora (jo, där är det jul året runt). För att delta i tävlingen bad vi er läsare skicka in er bästa och sämsta julklapp. Och det var en intressant dörr att öppna – dörren till alla besvikelser och förväntningar som inte slog in.

Jag har läst och känt igen mig. Jag har också en hel del paketbesvikelse i bagaget vid det här laget. Inte från barndomen, utan från vuxenlivet.

Men först och främst kanske jag ska påpeka en sak: Det här är inte prinsessan på ärten som klagar över att hon inte får tillräckligt dyra gåvor. Nej, paketbesvikelserna talar till en annan längtan.

Ni vet den där känslan när man öppnar en present och känner WOW, det här är ju precis jag! Han/hon har sett mig, vet vem jag är och vad jag tycker om.

Jag tror den glädjen talar till ett av våra allra djupaste behov, borträknat mat, luft och sömn: behovet av att bli sedd och älskad.

Tänk efter själv – hur härligt känns det inte när någon har lagt på minnet att du till exempel har mjölk i kaffet, gillar en speciell sorts öl, eller vet att du har nämnt Death cab for cuties, och det visar sig som en cd med rätt grupp när du fyller år?

Och så har vi motsatsen. När man öppnar ett paket, ser på innehållet och undrar: Hur tänkte hon nu? Tror hon på allvar att jag gillar sånt här?!?

När jag frågar runt bland mina vänner visar det sig att många kommer ihåg paketbesvikelser från barndomen än idag. Den vuxne mannen som till sin 15-årsdag hade önskat sig en moppe, och som på födelsedagsmorgonen fick en nyckel. En nyckel till garaget. Och där stod… en cykel! Han glömmer aldrig den förvåningen och besvikelsen. Eller jobbarkompisen som fick en folkdräkt i 18-årspresent. Skräddarsydd och svindyr. Men kanske inte vad en 18-åring drömmer om att gå klädd i.

Själv levde jag i många år med en sambo med presenthandikapp. Till jul och födelsedagar fick jag oftast praktiska köksredskap. Till slut sa jag att jag gärna skulle få något mer ”opraktiskt” i present. Men det ville sig aldrig riktigt, det där. Överst på värstinglistan står nog den julen jag fick en toasits i blå plast. Inte en fin eller lyxig, utan den enklaste varianten från stormarknaden. Som säkert var på rea på grund av den konstiga blå färgen. Inte jätteromantiskt.

Efter det reagerade till och med hans jobbarkompis. Så till nästa jul såg han till att min sambo köpte ett presentkort på en spabehandling.

Det blev uppskattat (Men när jag tänker efter har vi nog efteråt skrattat mer åt toasitsen…).

Jag hoppas att ni ger varandra varsin julklapp även ni vuxna, så att inte barnen är de enda i familjen som öppnar paket? Barn tycker om att se sina föräldrar ge varandra presenter. Och ge med hjärtat hellre än med plånboken. Även om ni behöver en ny toasits.

/Helena Rönnberg

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler