Hur vet man när det är dags att föda om man aldrig har fött barn förut? Hur det ska kännas, hur ont det ska göra?
Ska det vara som på film och tv att man plötsligt står i en pöl med vatten när fosterhinnorna brister, eller hur känner man igen startskottet?
– Jag hade en bild i huvudet om att min förlossning skulle börja med att vattnet gick, men det gjorde den inte. I stället vaknade jag klockan fem på morgonen, fem dagar före beräknad förlossning, för att något kändes konstigt. Jag kände mig annorlunda, hade molande värk i magen, som mensvärk ungefär och upptäckte att slemproppen hade gått, berättar
Marie, 24 år.
Hon lät sin man sova vidare, tänkte att han behövde vara utvilad.
– Det var ingen tvekan om att det var dags. Jag kände att "I dag får vi barn", trots att jag inte hade särskilt ont till att börja med, säger Marie.
Värkarna var oregelbundna och svaga, men blev under dagen starkare.
– Det var en nervös och pirrig väntan på att förlossningen skulle sätta igång, fortsätter Marie. Vi hälsade på mina föräldrar, lagade mat och såg en film för att få tiden att gå. Jag ville vara hemma så länge som möjligt hellre än på sjukhuset. Det hade vi pratat om i förväg. Värkarna var inte så starka att de hindrade mig, från att vara uppe, röra mig fritt och prata.
Vid 19-tiden på kvällen var det dags att packa väskan. Då hade Marie regelbundna värkar var 4:e minut. Hon ringde in till förlossningen för att tala om att hon var på väg.
– Jag kom in till sjukhuset i rätt tid, berättar Marie. Jag hade inte velat vara hemma när det värsta drog igång. Att jag valde att åka in då var att sammandragningarna som tidigare känts som mensvärk nu gjorde mycket ondare – och de kom hela tiden.
– För oss var det inte så självklart när det var dags att föda, berättar Hanna, 27 år och mamma till Samuel.
– För mig började det med att vattnet gick på natten, det bara forsade ut. Eftersom vattnet var klart och inte missfärgat fick jag och min sambo rådet av barnmorskan på förlossningen att lägga oss att sova, för jag hade inga värkar.
På morgonen åkte de in till sjukhuset för kontroll. Allt var bra, men fortfarande inga värkar. 72 timmar efter att vattnet hade gått, fick Hanna värkstimulerande dropp för att få fart på förlossningen. Hon säger att hon hade föredragit att värkarna kommit igång av sig själva, på det här viset blev det intensivt och jobbigt.
Ofta är det graden av smärta som avgör när man vill åka till sjukhuset.
Maria, 25 år, har två barn tillsammans med sin sambo. Hon kan jämföra sina förlossningar och tycker att hon lättare visste när det var dags andra gången.
– Båda mina förlossningar startade på samma sätt, säger hon, med att slemproppen gick. Och att det sedan tog flera dagar innan barnen kom.
– Med första barnet hade jag ingen aning om vad som skulle hända. Jag gick hemma med värkar och tyckte att det var ett helvete.
Maria åkte in till sjukhuset när hon trodde att smärtan inte kunde blir värre.
– Alla hade sagt att man vet när det är dags att åka. Jag kände ”Usch, jag vill ha smärtlindring, jag vill inte vara hemma längre”. Man känner när det gör för ont för att vara kvar hemma. Det är inget man missar…
Båda gångerna kände sig Maria ”väldigt konstig” strax innan förlossningen satte igång på riktigt. Hon kan inte beskriva känslan, men vet att den inte hade med värk att göra.
Madelen, 30 år, gick två veckor över tiden för beräknad förlossning innan hon födde sin dotter. Det var en lång väntan, tycker hon.
Det började med förvärkar på en lördag. På söndagskvällen gick slemproppen och direkt efter det började värkarna. Men dottern föddes först på onsdagsmorgonen.
– Värkarna var regelbundna från början, men inte så farliga, minns Madelen. Mer som mensvärk i rygg och mage. Ibland krampade det till lite.
På måndag eftermiddag tyckte Madelen att det var länge sedan hon känt några sparkar och ringde förlossningen som ville att hon skulle komma in för en kontroll.
Ultraljudet visade att allt var okej, så de åkte hem igen och fortsatte att vänta.
Men på kvällen tilltog värkarna och blev mer regelbundna. Madelen ville inte vara hemma längre, fast hon inte var öppen mer än två centimeter.
Eftersom det inte var så många inne på förlossningen just då fick hon ändå komma in.
– Jag har hört att förlossningen kan dra ut på tiden, men nog trodde jag att hon skulle födas snabbare än hon gjorde…
Falskt alarm eller riktiga värkar?
En förlossning kan börja på flera olika sätt – med värkar, vattenavgång eller att slemproppen stöts ut.
Mot slutet av graviditeten tränar sig livmoderns muskler inför förlossningen. Ett sätt att avgöra om det är dags att föda är att ta det lugnt – att sätta sig ner en stund eller lägga sig och vila. Klingar värkarna av då, brukar det inte vara dags än.
Är man osäker kan man alltid ringa förlossningen och rådfråga.
Förlossningen kan antingen börja med värkar, vattenavgång eller att slemproppen stöts ut. Men det kan dröja länge än innan barnet kommer.
– En vanlig riktlinje, om allt är normalt, är att det ofta är dags att åka till sjukhuset när man har cirka tre värkar på tio minuter, som pågår under någon minut och gör ont, säger
Margareta Borowiak, barnmorska på förlossningen vid Huddinge sjukhus.
Men det svaret är inte till hjälp för alla. Kvinnan måste själv känna efter vad hon har behov av. Hon kan vilja komma in till förlossningen för att få en bedömning om hur långt förlossningsarbetet har kommit, få bekräftat att allt är som det ska eller för att hon eller hennes partner av någon anledning är orolig.
Att kvinnor ber om att få stanna kvar på förlossningen fast de ännu bara är i öppningsskedet är inte ovanligt. Andra vill vara hemma så länge det går. Är kvinnan frisk och känner att allt är normalt, kan barnmorskorna ge goda råd på telefon.
Öppningsskedet, den så kallade latensfasen, när livmoderhalsen vidgas tills den är utplånad, kan vara lång, 20 timmar är inte ovanligt. Värkarna brukar liknas vid mensvärk. Den aktiva fasen av förlossningsarbetet är när barnet börjat sin resa genom förlossningskanalen. Men hur känner man det?
– Generellt kan man säga att kvinnan känner att värkarna ändrar karaktär. De blir mer smärtsamma, trycker på neråt och kommer ungefär var tredje till fjärde minut, förklarar Margareta Borowiak.
Hur ont värkarna gör är individuellt.
– En del kvinnor är knappt påverkade av smärta, medan andra är starkt påverkade även om värkarna fortfarande är oregelbundna, säger Margareta Borowiak.
När du ringer förlossningen för att rådgöra med en barnmorska bedöms inte bara värkarbetet, utan även om vattnet har gått, om du haft en normal graviditet, hur fostrets tillväxt varit och om du har någon sjukdom eller drabbats av komplikationer under graviditeten.
Hur långt det är att åka till förlossningen är en annan faktor.
Artikeln publicerades i Vi Föräldrar Gravid 5/2007