Då slutade jag som stickprovskontrollant

Då slutade jag som stickprovskontrollant

Då slutade jag som stickprovskontrollant

"Vi kommer inte att ge upp vår position i första taget. Vår hemmaplan, den första gång i livet då vi har huvudrollen både i våra egna och omgivningens ögon.


Jag pratar om mammarollen. Jag har mött många kloka, smarta och bra tjejer genom åren som fått på sig boss-mössan när de blivit föräldrar. Vi har burit våra barn, vi vet vad de små signalerna betyder, hur man packar skötväskan, vi sköter kontakterna med barnvaktande släktingar, bvc och försäkringskassan. Från dag ett. 


Och sen finns det ofta en pappa också. En som i de allra flesta fall är en myndig person. Ibland med en lång utbildning i bagaget, och ett krävande och ansvarsfullt arbete. Som klarar vuxensaker som att betala räkningar.


Ändå måste vi mammor bevaka er, så att ni gör saker på rätt (vårt) sätt. Vi kommer gärna med lite tips om hur ni byter blöjor och sätter på kläder. Vilken barnmatsburk ni ska bjuda på (jo, jag råkade tjuvlyssna på ett sådant samtal på bussen där en kvinna, som uppenbarligen hade börjat jobba, gav ett detaljerat körschema till sin föräldralediga man om hur dagen borde se ut, vilken barnmat han skulle ge, osv. Visste han inte att barnet skulle behöva mat några gånger om dagen?).


Forskaren och författaren Ylva Elvin-Nowak har skrivit om det här med mamma- och papparollerna. Hon menar att det inte är konstigare att kvinnor ger sina män instruktioner på den här arenan än att män har gjort det omvända i alla tider, i till exempel garaget. Vi kvinnor blir från början familjens expert på barnen om det är vi som har varit hemma från start.


Kanske det. Men jag vet hur glädjedödande/irriterande det är att ha någon hängande över axeln.


Och ändå har jag själv varit en. När det gällde packningen, till exempel, krävdes yttre omständigheter för att jag skulle släppa taget som stickprovs­kontrollant. Till och med de somrar när barnens pappa skulle åka själv med barnen till lantstället på Åland, packade jag barnens saker. Eller, i de få fall han redan hade packat, bad han mig att kolla igenom väskorna, för säkerhets skull. Och jag gjorde det…


Ända tills en gång när de skulle iväg en vecka. Det hände något, på jobbet eller i trafiken, jag minns inte vad. Men jag minns effekten. Jag skulle inte hinna hem. Trion tvingades åka på semester med OKONTROLLERAD packning. Vilket äventyr! Och visserligen hade han missat att packa ner shortsen. Men de klarade sig bra ändå.


Efter det kunde jag släppa den biten. Det var en befrielse för oss båda, tror jag.


För tänk om vi mammor skulle släppa lite mer av kontrollen. Vad skulle vi då ha tid och ork med?


Och tänk om ni pappor skulle slita av er ”prao”-skylten och kliva in på riktigt! Säga ifrån att ni vill sköta ert barn på ert vis. Ni är den första generationen pappor som har riktigt goda förutsättningar för ett aktivt föräldraskap. I ett av de få länder i världen där det faktiskt är möjligt på riktigt.


Ni mammor och pappor som inte känner igen er i det här jag skrivit – grattis! Ni har kommit längre än vad jag hade när jag blev förälder.


/Helena Rönnberg, chefredaktör


Krönikan publicerades i Vi Föräldrar 8/2008

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler