Bra koja (in)reder sig själv

Chefredaktören gillar kojor. Läs krönikan.

"När jag och två av mina bröder skulle få egna rum, fick vi själva välja tapeter. Jag, som var äldst, valde en småblommig gul-orange historia, som mamma tyckte var riktigt söt. Ena brorsan valde en cowboytapet, den andra en med stora tecknade kycklingar på. Eftersom deras tapeter var väldigt speciella fick de bara en vägg var med kyckling- respektive cowboymotiv, resten av väggarna fick enfärgade tapeter.

 

Mina bröder var besvikna – va, varför bara en kycklingvägg? ”När ni blir lite äldre kommer ni tröttna på dem, och då är det lätt att tapetsera över bara en vägg”, svarade mamma och pappa klokt. De fick såklart rätt.

Mitt rum däremot var helt orangeblommigt, på alla väggar. ”Men de tapeter du valde är ju så söta”, svarade mamma när jag klagade över att jag också hade tröttnat på mina väggar. Vilket gjorde att jag även som tonåring fick ligga i det där psykedeliska blomhavet, medan mina bröder trivdes i varsitt lugnt, enfärgat rum, där kycklingar och ridande män bara var ett minne blott.

 

På den tiden såg mallen för ett barnrum ut ungefär så här: Säng, sängbord, skrivbord och garderob. På skrivbordet ett skrivbordsunderlägg, och så en bra skrivbordslampa, tänkt att sprida ljus över läxböckerna.

 

Det där med skrivbord tog jag med till mina barns rum. Men jag tror egentligen att de nästan aldrig har suttit vid sina skrivbord. De har ritat, pysslat och läst vid köksbordet, på golvet eller i soffan. Skrivbordet har istället tjänstgjort som koja. En filt över, några kuddar på golvet, och vips, den perfekta kojan.

 

Själv la jag en filt över en ”stegpall”, kröp in och använde ett av fotstegen som bord för mitt saftglas och mina mariekex. Medan mamma lagade mat satt jag där i min kökskoja och lekte och pratade om mina framtidsdrömmar, som var att bli prinsessa. Prinsessa eller hårfrisörska.

 

Och jag har fortsatt att älska kojor. Jag vet inte vad det är som gör dem så lockande, men jag tror att det delvis kan vara ett löfte om en egen värld, ett hemligt ställe där man kan vara ifred med sina tankar och fantasier.

 

Jag har följaktligen försökt hjälpa mina barn till kojverksamhet. Jag ordnade till och med ett litet krypin till dottern under trappan i dåvarande radhuset. Sydde en ingång, fixade kuddar och mysbelysning. Dottern satt kanske där ibland, men oftare blev det kojor under vardagsrumsbordet, köksbordet, eller med hjälp av stolar.

 

Vi Föräldrar nummer 12

Vi Föräldrar nummer 12 2008

Nuförtiden är badrummet min vardagskoja. Jag älskar att dra mig tillbaka med en bunt tidningar, stänga dörren om mig och ta ett varmt bad. Inga barn. Ingen middagsdisk. Bara doften från en härlig badolja och lugn och ro.

 

I det här numret har vi premiär för en helt ny avdelning med heminredning, där en läsare per nummer visar upp sitt/sina barns rum under vinjetten Mitt rum.

 

Har du någon smart/fin/ovanlig/rolig lösning i barnrummet som du vill visa upp? Kontakta oss på hemma@vf.bonnier.se


Och hur stort eller litet du än bor, glöm inte den viktigaste ingrediensen hemma: filtar och kuddar, så att man kan bygga massor av kojor!"

 

 

/Helena Rönnberg, chefredaktör Vi Föräldrar

Tips 1: Missa inte bloggen Fantastiskt KAOS:

”Nu är det riktig höst varje morgon. Spänningen är helt enkelt nästan olidlig. Vi håller andan. Mannen och jag ägnar vår begränsade morgonintelligens åt att försöka lista ut om barnen är tillräckligt friska och vad vi gör om inte… (Det slumpar sig dessutom så att det är på morgonen jag är mest sugen på att vika ihop Mannen och skicka honom i ett expresskuvert till Haiti, han känner nog detsamma).”

Fantastiskt KAOS

Tips 2: Missa inte bloggen Kängurupojkens pappa:

”Det har inträffat en ny höjdpunkt i mitt liv som förälder. Min son har fått en kompis. Sin allra första. Visst har han träffat andra barn förr. Slagit en och annan spade i huvudet på någon, blivit lite knuffad av någon annan och så vidare. Men det har faktiskt bara handlat om att de råkar ha lekt på samma få kvadratmetrar. Andra barn har varit statister som lika gärna – och förmodligen ännu hellre – kunde varit hundar, duvor eller spadar. Aldrig har han egentligen relaterat till en jämnårig. Förrän nu.”

Kängurupojkens pappa Krönikan publicerades i Vi Föräldrar 12/2008

Fler krönikor av Helena

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler